Tag Archives: Zlatan
Jakten på Milan börjar
Serie A varvar upp för ett årsvarv till av matcher, mutor och Moggi. Ständigt denne Moggi, Juventus egen grå eminens i skumraskgenren. Häromdagen gav han Inters Moratti en riktig såphal gliring i en radiointervju. Det är inte utan att man skadegläds med honom. Inter har nämligen missat att Forlan, nyförvärvet från Atletico Madrid, redan har deltagit i Europaspel för sin gamla klubb och därför inte får ställa upp i Champions League förrän nästa år. Där kan man snacka om kompetens. Den officiella förklaringen lär vara att Inter spelade utomlands när det skedde.
Strikt talat har serien redan börjat. Fast första omgången ställdes in på grund av spelarstrejk. En av stridsfrågorna var hanteringen av den så kallade solidaritetsskatten. Ord som solidaritet och skatt är inget som man förknippar med il Cavaliere, alias premiärminister Silvio Berlusconi. Man skulle kunna tro att de kväljer honom lika mycket som pasta med snorkråkor i. Har han då gått och blivit socialist på gamla da´r? Nej, det är bara ett tecken på hur pressad den italienska premiärministern är. Han måste leverera (yes) politik för att lugna marknaden och nomenklaturan i Bryssel. Det räcker inte med miljonwattsleenden och katastrofhumoristiska kommentarer.
”Leverera – vilket härligt blankslitet ord.” Skatten tycks i skrivande stund gå igenom. Och spelarfacket och arbetsgivarsidan har skrivit avtal så allt är frid och fröjd.
Spelarfacket bär det klingande namnet, Associazione Italiana Calciatore (AIC), awesome, och leds av Damiano Tommasi, förre Romaspelaren, som är sig lik till det yttre. En intellektuell profil med gott hjärta att döma av hans sociala engagemang.
Trots att ingen match spelats än i Serie A har ett lag redan inkasserat poäng. Nämligen Atalanta som ståtar med -6 poäng. Detta ingår inte i skolminister Björklunds nya satsning på matematiken för att ge eleverna en praktisk utgångspunkt för att kunna hantera negativa tal. Nej, Atalanta har ”spelat” sig till dem i den senaste spelskandalen. Och är därmed nästan ur serie A.
Den kännetecknas som italienska fotbollsskandaler av en labyrint av anklagelser, en oändlig härva rättsliga förfaranden, juridiska utspel, krokodiltårar och bedyranden om oskuld.
De rymmer också helt sanslösa historier. I det här fallet målvakten som vill förgifta det egna försvaret för att kunna ta stryk på ett trovärdig sätt. Ett bisarrt spektakel på de hela taget kemiskt rent från självinsikt och ödmjukhet.
Betänk att scudetton 2006 inte är helt avgjord än. Juventus nye Agnelli har satt till alla juridiska klutar för att ta hem den – på Inters bekostnad. Moratti är inte road och allt kattrakande och ett eventuellt processande lär inte gagna vare sig klubbarna eller den italienska fotbollens rykte. Går det sedan personlig prestige i det hela vet ingen var det tar vägen.
Så en rolig nyhet. Juventus nya stadion är klar och invigs i kväll med ett sjusärdeles skådespel och stjärnparad – om man ska tro arrangörerna. Det ska man nog. Den ser super ut på nätet. Äntligen får Italien en arena som kan mäta sig med de bästa engelska och tyska. Det spörs sedan vilken sponsor som ska få köpa namnrättigheten. Det kostar fett.
Juve med altmeistern Del Piero och nye tränaren Conte talar om och hoppas på en ny storhetstid. Men så har ju låtit varje år. Calciomercaton och försnacket – eller som det heter i dag uppsnacket -gör ingen besviken när det gäller gyllene klichéretorik vare sig från klubbar eller spelare. Här levereras ( igen) flosklerna på löpande band: ”Jag har alltid drömt om att spela i …”, ”det är klubben i mitt hjärta”, ”jag har kommit hit för att vinna/ lyfta troféer” etcetera. Det gäller ju att värma supportrarna.
Invigningsmatchen går mot Notts County, världen näst äldst fotbollsklubb 149 år gammal. Endast Sheffield FC är några år äldre. County spelar i tredje divisionen. Orsaken till inbjudan förlorar sig i fotbollshistorien. Ursprungligen spelade Juventus i rosa. När klubben 1903 ville ha nya tröjor och en engelsk medlem beställde dem från en brittisk handlare tog denne till närliggande Notts Countys tröjfärger, svart- och vitrandigt. Första halvlek spelar därför Juve i rosa för att sedan övergå till svartvitt. Dessutom är det inplanerat en returmatch i Nottingham någon gång nästa säsong.
Men då gäller det att se upp för sheriffen. “Den gamla damen” från Torino är nämligen en lady med tvivelaktigt rykte. Men bortser man från de nära banden med en viss Khaddafi-familj, dopningshärvor, Calciopoli och andra skandaler är hon tämligen ärbar. Men viss behöver hon en välvillig glömska och lite lyftande symbolhandlingar och pr-smink för att ta sig bra ut på ljusan dag.
Några noteringar: kapten Totti har gått ut på sin officiella hemsida och manat klubben till samling runt tränaren Luis Enrique. Kanske ska det tolkas ironiskt efter kylan dem emellan. Totti är som en sann supporter skrev på en blogg en artist med nerver och känslor och sådant måste tränare som predikar jobba, jobba, jobba… ta hänsyn till. Roma har nya ägare. Hur långlivad blir Enrique?
Efter ett offsidemål mot Färöarna och ett regelrätt dito mot Slovenien kan Gli Azzurri packa för Polen och Ukraina. Knappast imponerande men effektivt.
I morgon tar sig Ibrahimovics Milan an Lazio nu med Klose på San Siro. Milan är inte bara storfavoriter i Ibarahimovics ögon utan också hos de flesta experter. Ibra-faktorn kallas han nu i Gazzettan. Då har man kommit långt. Med Inter och Napoli som främsta utmanare. I bakgrunden tar Juventus, Lazio och Roma sats.
Milan har redan vunnit sponsorligan för matchdräkter, före Inter och Napoli med 12, 9,2 och 9,0 miljoner euro. Lecce i Puglia i botten har lyckats skrapa ihop 750 000 euro. Olika falla ödets lotter i den moderna fotbollsindustrin. Hälften av lagen i serie A har olika sponsor för borta- och hemmamatcher.
Hur italiensk fotboll står i förhållande till övriga Europa är en öppen fråga. Inte så högt tror jag och somliga italienare efter att Arsenal slagit ut Udinese med viss flax – men ändå – för att sedan åka på en råsop mot Man U. Insatserna i Champions League ger svart på vitt. Barca mot Milan på tisdag kittlar redan.
Jag har på sistone ägnat mig åt avlutherifiering och att konfrontera mitt reko svensk-jag - modell folkskolans käcka gossar gul och blå som bryter i striden fram. Målet har varit att skriva över min inre 50-talshårddisk där sportslighet och rent spel och rejäla grabbtag var nyckelbegrepp och lägga in ett mera laid back och förlåtande program. För att sedan med munter ironi kunna betrakta den italienska fotbollen och politiken och leverera (igen) krönikor med skruvade iakttagelser utan moraliska övertoner från la Bella Italia. Att vänja sig vid att se italiensk fotboll som en mer tjusig kusin till wrestling. Kort sagt blir mer italiensk och lära mig älska Moggi. Jag har inte vågat kolla om han finns på facebook.
Jakten på Milan kan börja. Med alla medel. På planen och i kulisserna. Där slipas intrigerna till perfektion och tas kontakter för ömsesidig vinning. En fet spelskandal är en nåd att stilla bedja om.
Milans Gattuso is still kicking. Honom gillar jag högt och rent. Han levererar (uj, uj) batalj varje meter av planen och med varje kilo. Hans snabba leende är som en blixtsnabb soluppgång över Kalabrien.
För Juve gäller arbetslinjen
Juventus spelade 0-0 mot Betis i en vänskapsmatch. Tränare Contes recept består av tre ingredienser: Arbete, arbete och arbete avslöjar han i en kommentar till matchen. Arbetslinjen på italienska. Är Conte en tjatig lutheran? Vad säger Del Piero? Han är ju inte precis någon arbetsnarkoman på plan. Han duger ändå.
Ibrahimovic har också varit i farten men inte bara på planen i Malmö, där han omslöts av mycken kärlek – och stukade foten. På en presskonferens inför matchen passade han på att reta Inter lite. Om de blåsvarta tappar Eto´o så tappar de också i kvalitet. Saken är den att Eto´o har fått ett saftigt anbud från Ryssland. Vid frågan om hur han själv skulle ställa sig till ett liknande anbud blev svaret att han skulle säga nej. Han stortrivs i Milan.
Det verkar nu som Uefa ger sig in i Calciopoli-träsket. Min gissning är att inget gott kan komma ut av det. Annat än nya stinkande pustar av korruption och än flera bevis på bristande respekt för det vackra spelet.
En infekterad och absurd fotbollsvärld
A Russian bride for love. Annonsen komplett med fotogalleri dyker upp på Corriere dello Sports hemsida som en Amors budbärare från en äktenskapsmarknad någonstans i cyberskuggorna där man via en nätshop kan måttbeställa en rysk fru.
Världen gör sitt bästa för att hålla absurditetsnivån på topp. Baresaren Cassano, en av italiensk fotbolls besvärliga men roliga typer, tjänstgjorde som lagkapten i vänskapskampen mellan Italien och Spanien i Bari på onsdagskvällen där regerande världsmästarna fick däng med 2-1. Både lagkaptenen och resultatet är högoddsare.
Cassano utsågs kollektiv av laget. En hyllning för att det var första gången han spelade i landslagströjan i Bari där han vuxit upp under knappa omständigheter. En fin och rätt oväntad gest. Cassano lagkapten skulle ha låtit som ett dåligt skämt för ett år sedan.
Ibrahimovic är ständigt rubrikernas man – också denna dag. Han har nämligen lovat Milan tro och kärlek hela livet. Han måtte gilla Berlusconi. Det är han inte ensam om. Men premiärministerns statsmannapretentioner sjunker lika snabbt i trovärdighet som räntan på italienska statsobligationer obligationer stiger.
Juventus president Agnelli är på krigsstigen ordentligt. I en presskonferens presenterade han och några advokater strategin för att återfå scudetton 2005 och 2006. Dem som Juventus vann på planen men berövades av det italienska fotbollsförbundet, Figc, genom en administrativ akt. Det var en del av byken i den så kallade Calciopoli.
Turin-laget kommer inte att lämna någon väg oprövad för att nå sitt mål. Varje nivå både i den sportsliga och civila rättvisan kan komma i fråga.
Motparten Inter som tilldelas scudetton för 2006 är inte oväntat av annan mening. Klubbens president Moratti vill att kollegan Agnelli ska ta semester så att han koppla av. En liten verbal giftpil.
President Abete i Figc, Abete, vill inte titta bakåt men erkänner Juventus rätt att driva saken. Som medborgare bekymrar han sig över den dåliga italienska ekonomin. Underförstått det borde alla göra. En plötslig läpparnas bekännelse av god patriotism som inte känns helt äkta. Absurt är bara förnamnet.
Nu räcker det inte med Calciopoli utan nu finns också Calcio infetto. Den smittade eller till och med den förpestade fotbollen. En spel- och mutskandal där rötan växt i serie B och flera lägre ligor. Med otroliga händelser och anklagelser. En målvakt med spelmissbruk påstås ha drogat några av sina försvarare med hjälp av deras vattenflaskor. Allt för att sänka deras prestationsförmåga och därmed nödtorftigt maskera förlusten i en viss match där ersättning skulle utgå till burväktaren.
Calcio infetto kommer att bli lika seg och är redan lika oöverskådlig. 25 personer och 18 klubbar kan hamna inför rätta. Det är en lång lista av straff som åklagaren yrkar på: poängavdrag, uteslutning, avstängning och böter.
Några ligger riktigt illa till. Till exempel gamle storspelaren Guiseppe Signore som avstängs från fotbollens värld i fem år. Bologna får börja i serie A med minus 5 poäng och nykomlingen Atalanta med minus sex. Och lagets kapten Doni stängs av 3,5 år.
Men detta är bara första instans. Mycket kan hända än.
Man förstår hur vana italienarna är med den korrumperade fotbollen. Ingen verkar särskilt upprörd. Det är bara att rycka på axlarna och gå vidare. Serie A startar om några veckor och silly season är ju i full gång. Var hamnar Sneijder?
Tre saker slår en. Virrvarret av anklagelser och instanser och bristen på journalistisk analys. Rapporteringen är säkert korrekt och riklig men knappast klargörande.
Det andra är det utdragna förloppet som verkar vara en inneboende sjuka i den italienska rättvisan. Det tredje är den totala avsaknaden av ödmjukhet hos de inblandande. Om man ska tro dem har ingenting hänt. Och om nu någonting hänt, som inte borde hänt, så är alla lika goda kålsupare.
Soccer ramblings
Det är mycket väsen och många mediala skräniga aggressionsutbrott kring den moderna fotbollen. Själva spelet tycks inte längre räcka till utan det gäller att få dramatiken att frodas också utanför planerna. Tränarna skäller som bandhundar på domarna. Också på högsta nivå. En Mourinho, en Wenger, en Ferguson far ut i våldsamma anklagelser så fort resultatet går dem emot. Rätt tjatigt och barnsligt faktiskt.
Spelarna ägnar sig ibland med eller utan tränarnas stöd åt psykologisk mobbning. Det var alldeles tydligt i de fyra viktiga matcherna mellan Barcelona och Real Madrid där domarna i tid och otid bokstavligen omringades av spelarna.
Det är ingen ny företeelse att somliga ledare vill påverka domarna. För Luciano Moggi – häxmästaren bakom den italienska fotbollsskandalen – var det viktigt att inte bara påverka tillsättningarna av domare utan också sätta psykologisk press på rättskiparna. I ett fall såg han till att en misshaglig domare ”råkade” bli inlåst efter en match. När det gäller att minimera riskerna för förlust är alla medel tillåtna. Calciopoli-skandalen rullar för övrigt på i det italienska rättsväsendet. Avstängde Moggi är snart tillbaka i business också officiellt.
Ibland gör fotbollen mig beklämd och äcklad. Som bilden på en leende Maradona tillsammans med Tjeteniens brutale president Ramzan Kadyrov på samma plan vid en pr-match i den tjetjenska huvudstaden. Grosnyj. Fotbollen ska ge hans vidriga regim och våldsregemente en lite lekfullare ansikte. Dessutom vill Kadyrov landa en VM-match i vid Rysslands-VM 2018. Polaren Putin kanske går att övertala.
Andra som ställde upp på planen med honom är Figo och Milan-legendaren Baresi. Det länder dem inte till heder. Dessutom har Kadyrov städslat holländaren och megastjärnan Ruud Gullit som tränare för Terek Groznyj som spelar i den högsta ryska ligan. Årslönen lär ligga runt 100 miljoner per år. Gullit som en gång sagt att fotbollen är leken inom mannen.
Också Fifa är ett sorgligt kapitel. Snart ska Sepp Blatter och Qatars Mohamed bin Hammam göra upp om presidentposten. Samtidig måste Fifa försöka gå till botten med de mutanklagelser som riktats mot flera ledande personer i organisationen i samband med att VM 2018 och 2022 gick till Ryssland respektive Quatar. Några är avstängda. Något ordentligt byk lär det inte bli. Korruptionen verkar vara endemisk i denna gubbokrati.
I fotbollsvärlden är eftertänksamhet och reflektion kring och kritisk analys av den egna verksamheten överhuvudtaget en bristvara. I Sverige uppträder elitfotbollen än som en ideologisk folkrörelse när det ger fördelar, än som en nöjesindustri i symbios med ett medieindustriellt komplex med reklamen som sedelpress när det är mer relevant. Det allt överskuggande målet är att få in än mer pengar för att klubbarna ska kunna konkurrera på internationell nivå.
Otydligheten avspeglas i dag också i reglerna för ägarförhållandena i fotbollsklubbar. Än har den ideella föreningen åtminstone formellt sista ordet. Men i realiteten är det de stora sponsorernas pengar som styr. Denna oklarhet avspeglas också i den allmänna synen på fotbollen. Är den en försörjning, ett yrke inom underhållningsindustrin – eller en lek.
Det finns heller ingen klar gräns mellan mellan supportrar, tifosi och huliganer av olika slag. En minoritet ställer till stora problem. England påstås ha löst problemet med huliganer. Men det är en sanning med modifikation. Löst är inte rätt ord utan snarare har engelska myndigheter och politiker satsat på att hålla huliganismen under kontroll. Det sker med en rigorös lagstiftning som möjliggör långtgående kontroll av enskilda och med en specialpolis som arbetar med militär precision och håller pekfingret i ögat på huliganismen. Det är inte gratis.
Det intressanta är samhällets tolerans inför de problem som huliganismen medför. Fotbollen verka fortfarande kunna erbjuda en manlig och subkulturell frizon i samhället där unga män tillåts uppträda svinaktigt. Också vid normaltillståndet går en del individer över gränsen för det acceptabla.
Toleransen är i klartext för hög. Jag har sett tillresta supportrar uppträda otrevligt och hotfullt också under dagtid inför kvällsmatcher. Bevakning och skadegörelse drar stora offentliga medel som skulle kunna användas på ett bättre sätt.
Som vanligt diskuteras inte faktor X i sammanhanget. Som när matchen mellan Syrianska och AIK stoppades. Överallt där våld förekommer är alkohol en allestädes närvarande booster. Män i grupp och alkohol är en explosiv kombination. Också i systematiska diskussioner om huliganismen blundar man för alkoholen. Varför inte pröva alkotester vid alla allsvenska matcher och följa upp utfallet. De som har för hög promillehalt borde helt enkelt stängas ute ungefär som vid krogar.
Serie A har kommit till säsongs ände. Det är den liga jag försökt följa systematiskt. Redan för flera omgångar sedan konstaterade jag att Milan skulle vinna scudetton. Så skedde också. Inget annat har kunnat göra de rödsvarta rangen stridig. Milan är det bästa laget med Ibrahimovic som tungan på vågen. Speciellt i början av serien. Men än återstår för honom att övertyga engelska fotbollsexperter om sin storhet.
Mot slutet har Seedorf imponerat liksom Boateng. Och favoriten Gattuso är en fighter av renaste vatten. Pato är stundtals genialisk. Liksom Robinho. Försvaret med Abate och Thiago Silva som klippor har också fått allt större hållbarhet. Det är bara att gratulera Milan.
Inters andraplats är väl okej men inte mer. Något av överraskningar är Napolis tredje plats som ger Champions League-spel och Udineses fjärdeplats som ger möjlighet för de svartvita friulanerna att kvala in till Champions League. Glädjen är stor i de två klubbarna. Dystert är det däremot i Juventus som lär ha säkrat Pirlo som spelat sin sista match för Milan. Och Sampdoria sjönk som en sten under serien och slutade på nedflyttningsplats.
Underhållningsvärdet är alltför ofta för lågt i Serie A. Speltempot är lusigt men ofta finns det ändå lysande enskildheter i varje match att gotta sig åt. Allt oftare drabbas jag av att misstanken att en del matcher är resonemangspartier.
Italiensk fotboll har problem som behöver åtgärdas. Serie A är inte av högsta europeiska klass. Fotbollens infrastruktur har stora brister. Italien krisar också ekonomiskt och politiskt. Frågan är hur djupa de egentligen är och hur mycket smink och avledningsmanövrar premiärministern och Milan-ägaren Berlusconis medieimperium ägnar sig åt. Ett avsminkat Italien kan bjuda på en chock.
I Champions Leaugue stupade Milan mot Tottenham och Inter som vann allt förra säsongen klarade inte av rätt beskedliga Schalke 04 ett medelmåttigt lag i Bundesliga. Tottenham och Schalke 04 var i sin tur inte i närheten av att klara av Real Madrid respektive Manchester United.
Det får bli allsvenskan och fotbollsläsning nu. En tjock fotbollsbok damp ner i brevlådan som en skänk från fotbollsforskaren Torbjörn Andersson. Den heter ”Spela fotboll bondjävlar!” och ges ut på Symposion. Fem hundra sidor och del 1 i ett forskningsprojekt med undertiteln. ”En studie av svensk klubbkultur och lokal identitet från 1950 till 2000-talets början”.
Det lär finnas anledning att återkomma till den.
Text på strövtåg en grå marsmåndag
Det är en grå, blåsig måndag där plusgraderna långsamt klättrar uppåt. Det som göms i snö håller nu på att avslöjas i tö. Trottoarerna är skräpiga och nedsandade. Sverige är så oskönt i denna grusiga skrud av skitig snö, likbleka apelsinskal och hundlortar. Själv ser jag ut som hej kom och hjälp mig – om jag vågar titta mig i spegeln. Var kom detta gubbansikte från? Men allt är lappri och gnällig egocentricitet med tanke på vad som händer i världen.
Bland andra oviktiga ting kan man konstatera att i Serie A kommer striden om scudetton att stå mellan Milan, Inter och Napoli. Ett fantasilöst Milan utan avstängde Ibrahimovic lyckades inte komma till tals med Palermo på bortaplan. Sicilianarna vann med 1-0 i en match som något skruvat kan kalla renas Goian. Det är målskyttens namn. Milan utan Ibra saknar tyngd och en targetplayer av hans kaliber. Han ger spelrum åt sin medspelare. Pato och Robinho har en tendens att framstå som goddagspiltar som inte vill ta på sig blåställen och gå in med det dödsförakt i närkamper som kan behövas när laget inte riktigt fungerar. Men det är deras sätt att spela och samtidigt så är det en njutning att bara se Patos touch på bollen. Ingen älskare kan vara ömmare. Tyvärr blev han skadad liksom Jankulovski.
I går söndag var jag på ett blågult kultevent ditlockad och ditskjutsad av journalistkollegan och vännen Peter Götell. Närmare bestämt SM-finalen i bandy mellan Sandviken och Bollnäs på Studenternas i Uppsala. Vackert vär, en och annan klassisk bandyportfölj, mycket folk och liten fanborg på isen.
Spelarna presenterades. Med undantag av några få ryska och finska inslag klingade deras namn likt svenskt som sill och nubbe. Nationalsång i stämmor exekverades av en sångartrio. Så väl textad att nationalsången kändes som en parodi och det pekoral den bitvis är. Som när ”du tronar på minnen från fornstora dagar” plötsligt hängde där i luften som en punschpatriotisk ramsa från 1800 kallt.
I ett av stadions hörnen kikade Uppsala slott upphöjt in på planen. Lagkaptenerna höll tal till supportrar och sponsorer. Det sker bara i bandy. Den mest otidsenliga sport som finns och som jag fruktar ligger i själatåget av konkurrensskäl.
På Studenternas var det idealiska bandyförhållanden: sol, svag vind, perfekt is och några minusgrader. Bandyn är de fria viddernas och själarnas sport. Marssöndagens ljus gav lagens färger klarhet och skärpa. Stålmännens svarta eleganter och Bollnäs i orange och blått bjöd upp till en färgshow på isen.
Hejaramsorna dånade och bara några retarderade män hördes avvända det kvinnliga könsorganet som okvädningsord när någon spelare fick sitta i utvisningsbåset. Det av oss män så omhuldade organet rimmar ju på sitta. I det stora hela var publiken mycket skötsam trots att en del av andedräkten, blicken och motoriken att döma hade en del alkohol i omlopp inombords.
Si det var en folklig fest. Sandviken avgjorde en jämn match i förlängningens sudden death 6-5. Ekonomin är oroande usel men på isrektangeln är laget suveränt. Resultatet låg nog närmare mitt hjärta än en Bollnäs-seger: Far, farbröder och en svåger har nämligen spelat i Saik – i fotboll och bandy. Dessutom var örebroaren Erik Säfström i högsta grad en av männen som låg bakom segern. Honom har jag följt i ÖSK i flera år och nu börjar hans talang att slå ut för fullt. Speciellt i slutet av andra halvlek hade hälsningarna svårt att få stopp på hans uppåkningar. Hans rytmiska och avspända skridskoåkning är en fröjd för ögat. Grattis Sandviken och Säfström.
”I andra världar” är en vinjett som italienska La Gazzetta dello Sport använder sig av när tidningen vågar sig utanför sportens värld. I morse bjöd SvD på ett déjà vu i en kommentar om den världen. Det är troligt att kriget i Libyen är avgjort inom en månad kanske till och med inom den här veckan, hävdar en utrikesreporter.
Det är över inom kort sa man i vida europeiska kretsar när arméerna morskt marscherade ut till det som skulle bli det första av 1900-talets världskrig. Men det är som bekant lättare att starta ett krig än att avsluta det. Hoppas att reportern har rätt.
Serie A är en seg historia med många svalor
”För Juventus är det inte viktigt att vinna, det är det enda som räknas.” Den långa banderollen på Olimpico di Torino var allt som vittnade om Den gamla damens storhet i det sägenomspunna derby d’Italia i går.
Ambitionerna, anspråken, förväntningarna finns hos tifosi och alla älskare av den storklubben från Turin. Det är ingen tröst att en viss Khaddaffi via fonden Lafico (Libyan Arab Foreign Investment Company) äger 7,5 procent av Den gamla damen. Varumärket förstärks inte heller av att Luciano Moggi - signor Calciopoli, smugit in som en inofficiell rådgivare i Juventus. Han är vän med Andrea Agnelli. En affärsman som är den fjärde i Agnelli-klanen, nära kopplad till Fiat och det industriella Norditalien, som är president i Juventus.
Men på plan är Juventus just nu blackt, blekt och beskedligt. Med något lite undantag för Krasic som ändå försöker se ut som om han menar allvar när han störtar iväg mot motståndarmålet. Dock är han alldeles för ostadig på benen. Det vet numera domarna och motståndarna som hela tiden – också när de faktiskt kapat honom – hela tiden muntligt och kroppspråkligt tjatar på domaren: Nu la han sig igen.
Det kändes som Juventus kunnat spela tio timmar till mot Milan i gårdagens derby utan att åstadkomma en tydlig målchans. Juventus är inget storlag längre. Det är också tveksamt om Milan är det i ett europeiskt perspektiv.
Det var ingen bra match överhuvudtaget. Inte därför att lagen lyckades ta ut varandra som det brukar vara i derbyn, utan därför att passningarna ofta gick fel. Det var inget flyt i spelet.
Italiensk fotboll just nu är långsam, omständlig, bitvis obalanserat brutal… Spelarna tjatar och tjatar på domarna och tjafsar också när de nästan övertydligt snubblar ut med bollarna över sido- och kortlinjer. De tycks nästan slaganfall av grämelse om de inte lyckas lura till sig en hörna eller ett inkast.
En ovan åskådare kan förledas att tro att en hel del av spelarpersonalen i serie A är hyperömtåliga små varelser och därför blir allvarligt skadade varje gång de biter i gräset i en närkamp.
De gör “många svalor” som tyskarna kallar dessa “filmdyk” som inte är det minsta underhållande och absolut inte skapar någon fotbollsvår. Men som tur är har de flesta tydligen gott läkkött och kan fullfölja matchen.
Milan är bättre än alla lag i Serie A. Kanske Udinese och Inter kan göra svartrött rangen stridig. Cassano, Ibrahimovic och Gattuso har kapacitet att röra om i grytan på ett helt annat sätt än Toni och Matri. Det märktes i detta ospännande derby. Toni brottas och bökar med motståndarförvaret alltmer frusterat, ständigt vädjande till domarna om frisparkar.
Cassano skapade en bra chans med hjälp av en listigt skottfint men sköt över från nära håll. Störd av en täckande försvarare. Ibrahimovic hade ett bra läge. Men det var i stället den lilla kalabresen och fightern Gattuso som helt plötsligt fann sig frispelad mitt framför målet nära straffområdesgränsen och som med hjälp av ett kryckigt lågt vänsterskott överlistade Buffon som hade händerna på bollen men inte lyckades styra den utanför sin vänstra stolpe.
0-1 ganska logiskt i en match som länge lutade åt 0-0. Milan hade ett övertag. Också när det gäller fysiken. Mittfältaren van Bommel är en cynisk överfallsspelare som gärna smäller på för att skapa respektavstånd; Gattuso spelar fotboll med jävlaranamma i kropp och blick; Thiago Silva är stark i försvaret. Liksom Jankulovski som dykt upp igen i uppställningen och spelar vårdat och smart på sin vänsterbacksplats.
Milan vilade Pato som är i strålande form. Det säger en del om Milans syn på Juventus som det gällde att klara av med minsta möjliga energiåtgång. Tottenham väntar nämligen på White Hart Lane i Champions League. Londonlaget kan bli Milans bane i Champions League och har psykologisk och reell fördel av sin 1-0-seger på Stadio Guiseppe Meazza.
Där får Milan bekänna färg. Ibrahimovic får åter chansen att en gång för alla täppa till truten på alla insulära engelska fotbollsexperter som anser att svensken är en papperstiger på den allra högsta nivån.
Smells Like Teen Spirit
Så kom de engelska journalistera till Parken för att titta på en tonåring. Jack Wilshere skulle göra debut i landslaget och det gjorde han bra, men det var en annan tonåring alla snackade om efteråt.
Jag fick upp ögonen för Ajaxproffest Christian Eriksen för drygt ett år sedan. VM i Sydafrika var en bit bort men han var en av de jag bevakade som en möjlighet för den danska landslagstruppen.
Ärligt talat tyckte jag inte han skulle klara det. Otrolig teknik och speluppfattning men egentligen var han lite för klen, lite för liten. Han hade gjort några fantastiska mål i reservlaget men en toppmålvakt hade säkert räddat de bollarna han skickade upp i krysset.
Men Farbror Olsen tyckte annorlunda och Eriksen kom med i truppen. Det var häpnadsväckande; Danmarks forwards var ju urgamla (Tomasson, Rommedahl, Gronkjaer)- hur skulle en kille blott 18 år kunna klara sig bredvid sådana gamlingar?
Men Olsen tyckte att han var gammal nog och Eriksen fick spela- i onsdags kom belöningen. Eriksen satte skräck i det engelska försvaret, dunkade ett skott i stolpen och klackade fräckt fram en boll till Rommedahl som borde ha lett till en utjämning.
Som grädden på moset lurade han Glen Johnson fullständigt ute på Englands högerkant – Johnson må vara den sämsta försvararen sedan General Custer men den touchen Eriksen tog för att komma förbi honom var enastående.
Och engelsmännen visste ingenting. “Who the hell is this kid?!”
Jag hade tänkt att skriva den här bloggposten tidigare men jag har haft fullt upp med frågor från den engelsktalande världen om den unge dansken ändå sedan i onsdags, och jag är ännu inte färdig med alla artiklar.
Jaja, nu vet de att han finns ialla fall, och det känns lite som när Zlatan gjorde sitt genombrott och världen började fråga om honom för första gången. Han är det närmaste en Xavi/Iniesta typ vi har i norden, med skillnaden att han kan skjuta också.
Om allt går rätt till kan han nå väldigt långt och gör det som Zlatan inte lyckades med- att bli älskade i Barcelona.
Frågan är varifrån Sverige- och för den delen Danmark- kommer att få sina nya stjärnskott. Näststörsta stjärnan i Danmarks lag var Niklas Bendtner, en grymt överskattad spelare, inte minst av sig själv. En Sverige utan Zlatan är inte värt att kolla på- Zlatan själv stannade inte när han byttes ut i onsdags mot Ukraina utan åkte hem direkt istället.
Kan vi skaka fram de här nya, spännande talanger på löpande band? Finns det ett recept som ingen annan har kommit på? Eller är det så enkelt som man säger ibland på engleska- “star players are born, not made”?
Massimo Moratti lägger ut texten
Omgång 21 är fullbordad i serie A. Napoli vann mot jumbolaget Bari på bortaplan och hänger på Milan i toppen. Inter fick däng med 3-1 av Udinese som är ett bra lag. Därmed tappade de blåtsvarta i förhållande till Milan som tog full poäng mot ett skadedrabbat Cesena med en 2-0-seger. Ibrahimovic stod för ett mästerligt mål på stopptid. Milan är också sargat av skador och nu drabbades Nesta av en sträckning i skuldran och fick utgå.
De rödsvarta vann utan att imponera. Cassano spelade från start; det är inget fel på fantasin i anfallsspelet. Men försvaret släpper till väl mycket också mot lite sämre lag.
Också toppaspiranten Lazios förlust på bortaplan mot Bologna med 1-3 gick Milans väg.
Roma vann lördagens match hemma mot Cagliari med 2-0. Det satt rätt långt inne. Totti var till sin fördel. Han drämde in en straff i första halvlek, medan Menez i andra halvlek speedade igenom Cagliari-försvaret, fick passningen rätt, fintade bort målvakten och kunde springa in med bollen i nätet.
Juventus och Sampdoria bjöd på ett riktigt 0-0-sömnpiller. Juventus Motta serverade efter en räd på stopptid en klassisk snett-bakåt-boll från kortlinjen mot straffpunkten. En riktig smörboll och där dök Del Piero upp men fick bollen över ribban- ovanligt nog. Där flög en given matchhjälteroll bort.
Det var celebert besök på Romas match på Olimpico. På läktaren satt nämligen de gamla Juventus-polarna Michel Platini och Zbigniew Boniek, med smeknamnet ”nattens skönhet”, som också spelat i Roma. Polens bäste fotbollsspelare genom tiderna enligt många och bland de 100 främsta i Europa genom tiderna.
Platini är numera Uefa-ordförande och en av männen bakom de nya ekonomiska finansiella regler som träder i kraft om ett år. Ett genomarbetat försök att sanera fotbolls-Europas finanser. Ett åtgärdspaket för att åstadkomma en sorts fair-play-finansering.
Enligt Platini har skuldberget börjat bli ett alltför stort ok för fotbollen. Många klubbar i Spanien och Italien släpar dessutom efter med lönerna. 1 miljard 200 miljoner euro, den svindlande summan är Europas klubbar skyldiga fordringsägare av olika slag. Återstår att se om de nya reglerna kan få klubbarna på rätt väg vad gäller ekonomin.
En som är för reglerna är Inters president och ägare Massimo Moratti. Det framgår av en intervju i måndagens Gazzetta dello Sport i samband med ett seminarium under rubriken ”Fotbollen och vem som som berättar om den”. Givetvis tycker han inte att ett brott mot reglerna ska bestraffas för hårt. Det gäller ju att måna om klubbarnas anseende etc… Inte precis oförbehållsamt. Det blir nog business as usual.
I intervjun prisar Moratti Silvio Berlusconi för dennes generositet mot Milan som han tagit till nya höjder. Och dessutom för Milan-ägarens allmänna fair play, vilket den hårt ansatte Berlusconi kan behöva. Moratti medger att han och Berlusconi inte precis hejdat penningaflödet inom fotbollen. Återigen berömmer han Mourinho – den störste tränaren för honom – men just nu har Leonardo hans fulla stöd.
Moratti gör en intressant markering, nämligen att Cacliopoli- skandalen, avslöjad 2006, är ett verkligt fusk utöver ekonomiskt skoj. Det faktum att Inter vunnit sedan efter skandalens avslöjande bevisar att så fallet. Ett inte helt glasklart resonemang.
Han har aldrig övervägt – får läsarna veta - att anställa Luciano Moggi, skandalens manipulativa eminens med tre mobiler och ett otal simkort i gång. Med ett förflutet i flera klubbledningar, till exempel Juventus och Neapel. ”Den gamla damen” från Turin var vital under Moggis direktörsår. Moratti säger sig förstå att det kan vara frustrerande att bara investera och aldrig nå några resultat
Moratti uttalande är säkert överlagt. Det innehåller ett förtäckt budskap riktat till Moggi och hans advokater och deras förfäktande av tesen att alla varit lika goda kålsupare. Inter är ingen vulgär kålsupare och Moratti kan bedöma människor och vad som är sant.
Inters president verkar inte heller särskilt upprörd över förlusten mot Udinese. En svår motståndare – och dessutom är hans lag lite tröttkört. Men det är alldeles för tidigt att släcka ner målsättningen om ytterligare en scudetto. Inter är ”bara” nio poäng bakom Milan med en match mindre spelad.
Moratti har talat.