Tag Archives: Zlatan

Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz Bonniers 2011 422 sidor

Zlatan Ibrahimovic är inget för gulligull. Det framgår nästan övertydligt av den nya boken Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz. Men den attityden utesluter lyckligtvis inte känslighet, intelligens och en viss humor. Annans skulle nog läsningen av hans egen historia bli rätt outhärdlig. Tuffa killars självbespeglande utläggningar blir lätt parodiska.

Zlatan Ibrahimovic var redan innan boken ett varumärke – och en kliché som lever i ett förnams-förhållande med medierna. Hur många lättköpta stilistiska övningar har bokstaven Z i hans förnamn inte gett upphov till.
Han är förvisso en fenomenal fotbollsspelare, i världsklass, och samtidigt ett mediefenomen som det är svårt att skapa en nödvändig distans till: Människan och liraren måste placeras i ett samhälleligt sammanhang för att bli gripbar och någorlunda begriplig. Men säg den människa som vi kan begripa till fullo.
Den måttlösa lanseringen av hans bok, i framför allt kvällstidningarna, är nog epokgörande och något att försöka kopiera för andra självbiografisugna kändisar inom underhållningsindustrin. För dit måste Ibrahimovic och den moderna fotbollen räknas.

Jag är Zlatan Ibrahimovic börjar i nutid. Det är en irriterad och frustrerad Ibrahimovic som häckar på Barcelonas bänk. Han har knappast misslyckats i yttre mening men han känner att hans kapacitet inte tas till vara. Självbilden är magnifik. Han ser sig som en Ferrari som körs som en Fiat.
Boven i dramat är lätt att upptäcka, tränaren ”Pep” Guardiola. Filosofen föraktfullt kallad, en dyngsnackare som saknar ballar om man ska tro Ibrahimovic. Det vill säga modet att möta svensken öga mot öga i en klarspråksmatch. Guardiola är i stället undvikande och rent utestängande efter en utskällning av svensken som hamnar i kylboxen.
”Ferrarin” Ibrahimovic känner sig efter de första smekveckorna i Kataloniens huvudstad tydligen inte särskilt hemma i Barcelona som försöker odla en måttfull stil. Det hör till att spelarna visar upp ett anspråkslöst yttre och färdas i inte alltför flashiga sportkärror. För mycket skolmanér och för många ordningsmän för Ibrahimovic smak.
Själv är han begiven på riktiga vrålåk och vägrar anpassa sig. Trots att han gör tappra försök och blir ”översnäll” som han kallar det. Han behöver adrenalinet och råskällandet för att kunna spela på max.

Framtidsutsikterna mörknar när ”ormen” Messi inte är nöjd med att spela på en kant utan vill flytta in i mitten. Ibrahimovic anar att det är han som hamnar på bänken eftersom den fege Guardiola dansar efter de etablerades pipa. I det här fallet världens kanske bästa fotbollsspelare just nu. Men det är ingen förmildrande omständighet för Ibrahimovic.
Separationen blir oundviklig. Nästa anhalt blir till slut Berlusconis Milan där hans fotbollsliv fortsätter. Kanske är det rödsvarta Milan sista megaklubbsadressen i hans sagolika karriär där adjektivet sagolik för en gångs skull inte är en överdrift.

Jag är Zlatan Ibrahimovic är en av de mest fascinerande biografiska idrottsböcker jag läst på länge. Inte på grund av dess litterära kvaliteter utan därför att den skildrar hur det är att växa upp i ett nutida hypersegregerat svenskt klassamhälle – där klyftorna bara ökar. En uppväxt i den svenska underklasens mest namnkunniga stadsdel – Rosengård, väl att märka ingen förort. Vilket gör att den är mycket synligare från Malmös medelklassenklaver.

Här får läsaren följa en ung man som hårdnar i kampen och som desperat letar efter en bärande roll i en miljö i knapphetens tecken både materiellt,intellektuellt och känslomässigt. Du kan ta killen från ghettot, men du kan aldrig ta ghettot från killen, heter det pessimistiskt.

Det är revanschismens svetslåga som driver honom parad med en hårdknackad integritet och någonstans en insikt om att det är bollen som är hans liv. Det är tur för Ibrahimovic är nog ibland bara en tuppfjät från en snubbla in på brottets bana. Han snor cyklar för kickarnas skull. I mer vuxen ålder ägnar han sig åt livsfarligt bombkastande och vansinnesfärder i fartvidunder när pengarna börjar rulla in.
Hans generationskamrat och nuvarande lagkompis Antonio Cassano har en liknade bakgrund: En fattigpojke med ensamstående mamma uppvuxen i slummiljö i den syditalienska sjöstaden Bari. Han har just genomgått en hjärtoperation och hans framtid inom fotbollen är osäker. Cassanos karriär är kantad av bråk med allt och alla och ett självdestruktivt beteende. Det berättar han om i sin självbiografi Dico Tutto (Jag säger allt).
Fotbollen har gett dem möjlighet till en enastående klassresa. På liknande sätt som den som boxningen och basketen erbjudit färgade amerikaner ur underklassen.

Den självbiografiska genre som skildrar fotbollsfolkets liv på och vid sidan av planen är väldigt bred i ett internationellt perspektiv. På hemmaplan har de flesta tidigare storspelare som Gunnar Nordahl – något av en Italienpionjär strax efter andra världskriget – skrivit sina memoarer. Han var gedigen arbetarklass sprungen ur den svenska brukskulturen som många av spelarna.

Men Ibrahimovics berättelse skiljer sig från folkhemmets fotbollsmytologi och de tidigare berättelserna som också kan handla om rätt påvra uppväxtförhållanden. Tonen i Nordahls Guld och gröna planer (1954) är ödmjuk. Ömsint skildrar han Degerfors, mamman och familjen. Det är ödmjukhet och ärlighet som gäller; ett handslag är nog för att bekräfta ett avtal. På ett ställe i Nordahls berättelse anas en mild kritik mot och en sorg över att Svenska Fotbollförbundets ledande skikt av någon anledning bestämt att proffsen inte fick spela i landslaget.
Inte nog med det. Vissa spelare stoppades i sina proffsplaner. I praktiken rörde det sig om ett yrkesförbund på oklara grunder – en monumentalt omedveten och övermaga maktutövning.

Det vilar inget ödmjukt över Ibrahimovic berättande. Det känns uppfriskande. Med ödmjukhet kommer man inte heller långt i en slummiljö. Han har varit beredd långt upp i åren att försvara sin integritet till och med med knytnävarna.
Familjen i Rosengård exponeras rakt och öppenhjärtigt. Långsinta och dramatiska karakteriserar han sig själv och en del familjemedlemmar.
Här finns ett etiskt journalistiskt problem även om han också månar om familjen och utvecklingen, åtminstone när det gäller föräldrarna, går i dur. Trots att de agat honom vid upprepade tillfällen. Omsorgen om familjen sträcker sig så långt att han nästan ägnar sig åt resebyråverksamhet under VM 2006 till men för hans egen uppladdning.

Den allra största skillnaden gäller pengarna. Fotbollen är i dag en miljardindustri. När Ibrahimovic gick till Barcelona var det en affär på 46 miljoner euro plus att Barcelona kastade in megastjärnan Eto’o värderad till 20 miljoner euro i potten. Summa summarum 66 miljoner euro. Det handlar inte om en gradskillnad utan ett kvantsprång lönemässigt. När Ibrahimovic köpte sitt första par fotbollsskor i Ekohallen i Rosengård för 59,90 var det en nästan oöverstigligt pris för honom.

Ett annat skillnad är att forna tiders fotbollshjältar växte upp med svenska förebilder och värderingar i stort. Även om de inte identifierade sig med överheten och etablissemanget. Men i urbana invandrarområden som Rosengård lyser integrationen med sin frånvaro. Det svenska står lågt i kurs och är ibland totalt okänt.
Ibrahimovic såg sin första svenska film vid 20. Det var när han sjuk och trött vilade ut hon sin blivande sambo Helena Seger som hyrde några Beck-filmer för att förströ sjuklingen.
Och när han som bollkalle ser bronshjälten och målvakten Thomas Ravelli känner han inte igen honom utan funderar bara på hur han ska sno Ravellis läckra brallor.

Det är brassarna som gäller i Rosengård. Ronaldo är en av hans favoriter. Han studerade storspelarnas bukter och finter på video och försöka noggrant kopiera dem för att sedan ständigt med en boll till hands nöta in bollkonsterna så att de blir en del av hans bolltekniska trollerilåda. Den som ska komma att bli hans adelsmärke. Många av hans mål har varit små underverk av explosiv styrka, smidighet och bollteknik.
Han var som pojklagsspelare liten och klen. Hans kost bestod förskräckande ofta av snabbmakaroner och limpmackor. Men när fadern bjöd på hamburgare och glass på söndagarna var det fest.

Det finns många små rörande episoder i hans unga liv. Som när han uthungrad efter timmar av lirande närmar sig faderns kylskåp och hoppas att det finns något att sätta tänderna i och inte bara öl. Ett tomt kylskåp ger honom ännu ångest.
Eller som när fadern plötslig dyker upp på en träning och träder in i hans liv. Eller som när han börjar på gymnasiet och inser att han är Rosengård i kubik. Ett stigma helt enkelt som inte ger några pluspoäng någonstans i svennarnas rike.
Det finns något finstämt och självironiskt i hans sätt att berätta om hur han och Helena Seger så småningom blir ett par. Hon är en mogen kvinna och företagare som milt tycks puffa honom in i konungariket Sverige och blågula seder och bruk. Familjen har utökats med två små söner. Här går både ömhet och eftertänksamhet i dagen.

Det är oundvikligt att det handlar mycket om fotboll. Också där bryter Ibrahimovic mot de informella spelreglerna. En junior som deltar i en A-lagsträning första gången förväntas inte smälla på etablerade spelare med samma lust som vilken motståndare som helst.
Dessutom har han bråttom. Han vill in i A-laget och han vill bli proffs. Fort. Han är för otålig och självisk. Några föräldrar vill till och med ha bort honom från sönernas lag.
Det fanns förr en sorts hävdvunnen lärlingsgång för unga svenska spelare. Som säkert fortfarande delas av en del äldre ledare. Först mogna med A-lagsspel i ett allsvenskt lag och sedan i bästa fall landslagsuppdrag. Först därefter var den unga spelaren mogen för proffsspel. Ödmjuk skulle man vara och självskryt luktade illa.

Ibrahimovic brott mot alla dessa gammaldags och för honom okända uppförandekoder har utlöst en hel del inlärd irritation riktad mot honom. Han skildrar en underbar scen där han inte vill ta emot Malmö FF:s avskedspresent i form av en kristallboll inför proffsäventyret i Ajax.

Det är intressant för den fotbollsintresserade att följa hur Ibrahimovic växer till i styrka, spelskicklighet och medvetenhet om vad det innebär att vara proffs. Genom svårigheter mot stjärnorna, som ordspråket lyder.
Agenten Mino Raiola är en viktig sanningssägare som vunnit hans gehör. Den nuvarande engelske förbundskapten Fabio Capello stod för den slutliga finishen under Juventustiden: Bort med grannlåten, mål ska det vara. Det är det som gäller. Timme efter timme av nötande av bollmottagningar och skott innanför straffområdet.
En lika auktoritär tränare fast med andra förtecken har också en plats i hans hjärta, nämligen portugisen Mourinho. Han är omtänksam och sms-ar oupphörligt till manskapet. För Mou skulle han kunna döda. Ibrahimovic är medveten om att han går bäst ihop med auktoritära tränare.

Lika bra som han gillar somliga, lika illa gillar han andra fotbollsnamn. Örebroaren och storspelaren Hasse Borg, som var med om att hjälpa honom ut i proffslivet som sportchef i MFF har fallit ordentligt i onåd. Han har blivit en persona non grata i Zlatan-land. Med rätt eller orätt är svårt att säga. MFF gjorde en lysande affär. Men sportchefen har också ett ansvar gentemot klubben.

Fredrik Ljungberg får sig en sinkadus i förbifarten för sina överklassfasoner till tabloidernas förtjusning. Vad det nu är? Däremot intet ont om Henke Larsson. Somliga tidningar och journalister får också sina fiskar varma.
Något överraskande försvarar han utan någon motivering Juventus ex-klubbdirektör Luciano Moggi som nyligen dömdes till fem år och fyra månaders fängelse för det sportsliga bedrägeri i stor skala han gjort sig skyldig till som ledande gestalt i fotbollsskandalen Calciopoli. Kanske ett utslag av en sorts solidaritet. Ordningsmän är inte hans favoriter. Lite naiv är han dock för Moggi är en obotfärdig fifflare av värsta sorten.

Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimvic är på plan eller inte kommer han att vara en centralgestalt i svensk fotboll i överskådlig tid och speciellt fram till nästa EM. Hur ska han smälta in i laget är frågan för dagen. Det enda sättet för honom att undvika ytterligare en guldboll är väl att sluta bums.
Jag heter Zlatan Ibrahimovic är predestinerad för klassikerstatus i genren och kommer säkert att diskuteras ur alla möjliga synvinklar. Han väcker känslor och är en gestalt sprungen ur ett Sverige som vi indignerat iakttar utifrån. Det finns en äkthet i den berättarröst Lagercrantz skrivit fram. Den skaver, irriterar, väcker ilska, roar och oroar – och väcker beundran. He stands tall som amerikanarna älskar att säga. En fotbollens motsvarighet till Charles Bukowski. Han är en jävel till fan den där skåningen Zlatan Ibrahimovic.