Tag Archives: Svenska Landslaget
JVM visade att Sverige kan
Jag vet inte hur ni fungerar, men i min värld är en bragd någonting som underdogs sysslar med. Som Liverpools vändning mot Milan i Champions League-finalen 2005, när de gick från 0-3-underläge till vinst på straffar.
Således är det svenska guldet i junior-VM i ishockey långt ifrån en bragd. Det vore att ta heder och ära av den skickliga och långsiktiga satsning som alldeles särskilt Tommy Boustedt gjort inom svensk juniorverksamhet. Att Sverige vinner guldet är snarare helt i sin ordning; de är bästa lag turneringen igenom och vinner skottstatistiken i finalen med 58-17.
Jo, faktiskt.
Enbart i andra perioden hade Sverige 22 skott mot ryska målvakten samtidigt som den svenska fick mota ett enda. I all ärlighet gör Sverige en usel match på så vis att endast ett enda mål letade sig in trots alla skott, och det först på övertid.
Svensk hockey elitsatsar redan i unga år, och bygger ett tätt nätverk mellan talangerna och redan etablerade NHL-stjärnor. Och visst sticker det i ögonen på somliga att satsningen kommer igång så tidigt, att sent utvecklade talanger har mindre chans att lyckas. Men resultatet är att världens bästa ishockeyliga svämmar över av svenska unga spelare som har cementerade positioner i några av de absolut bästa lagen. Lilla Sverige med dryga 9 miljoner invånare har blivit en betydande konkurrenskraft.
Svensk fotboll har oerhört mycket att lära av svensk hockey. Ju tidigare desto bättre.
Svenska landslaget är lite som Charlton
Ska vi försöka att finna något spännande alls i gårdagens match mellan England och Sverige? Eller, okej, en landskamp är alltid spännande på ett rent teoretiskt plan, om inte annat för att vi kan sitta så här efteråt och ställa fullt rimliga frågor som “Chippen? Really? Him?”. Jag vidhåller dessutom att Anders Svensson, 35 år gammal, inte har i träningsmatcher att göra eftersom han rimligtvis inte kan ses som ett spelalternativ i EM nästa sommar.
Jag börjar tro att det är LAS-regler som håller kvar honom.
Ändå. Vad var intressant förutom att Erik Hamrén fick en ny chans att visa hur hans lag ibland kan vara betydligt svalare offensivt än vi helst vill tro? Jag skulle säga att England var mest intressant. De ställde ett b-lag på plan (med viss stomme intakt), ett lag där de som vill ha en plats och en chans fick visa upp sig. England kan kosta på sig en återväxtfilosofi i matcher mot Sverige eftersom – och det här är ju själva kicken – ett engelskt landslag och en engelsk publik inte blir uppjagade av en match mot oss.
Sverige är ofarligt. Lite tråkigt. Sverige en mästerskapsnagel i engelska ögon, men det finns ingen djupgående rivalitet och ingen spännande historia som i träningssammanhang får engelska fans att tänka att nu jävlar måste vi visa support mot de arsliga kusinerna från norr.
Vi må vara segerrusiga efter att ha tagit oss till EM. Men i internationella sammanhang är det svenska landslaget en gäspning. Vi är Charlton. Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimovic spelar eller inte. Utanför mästerskapssammanhang är mitt ointresse för landslagsfotboll intakt.
Från förnedring till Cassano
Är det förnedrande för ett miljonärsproffslag i fotboll att få stryk med 6-1 av ett annat lika penningstint proffslag? Om så är fallet var går gränsen för att ett resultat ska betraktas som förnedrande? Vid fem måls skillnad?
Förnedra betyder att förödmjuka och vanära. Förnedring är att hamna med tillvarons Svarte Petter i handen och käka medlidande, nedlåtenhet och förakt hela dagen.
Den definitiva förnedringen för en människa i det turbokapitalistiska samhället består i att inte kunna försörja sig på sitt arbete utan vara tvungen att krypa in i en åtgärdslabyrint av välmenande coachning och där hans eller hennes oanställningsbarhet måste sockras med statliga nådepengar för att den gode arbetsgivaren ska kunna förmås ge denna mänskliga minuspost i samhällsekonomin tillträde till arbetslinjen.
Kan begreppet ”förnedrande” täcka dessa två små bitar verklighet? Knappast – utan att begreppet förlorar sin användbarhet.
Var det en bragd av Sverige att vinna över Holland och ta till sig till EM? Nej, det var skickligt – men knappast en bedrift eller ett hjältedåd? I grunden är det ju frågan om två lag av ytterst välbetalda fotbollsproffs som i ett nationellt sammanhang tävlar om tillträdet till en stor internationell fotbollsindustriell turnering, EM.
Om det varit så att de svenska spelarna likt ÖSK-ikonen Orvar Bergmark gått upp klockan sex på morgonen landskampsdagen för att jobba och efter avslutad arbetsdag jäkta till Råsunda för att möta ett gäng fotbollsproffs – då uppfylls bragdkraven.
Sportspråket blanksliter vissa ord. Tänk bara på ”katastrof”. Det är svårt att göra något åt eftersom mediesamhällets journalistiska praktik kräver starka språkliga retmedel och saftiga personangrepp för att sälja.
Jag tänker på det här när jag läser vännen Joakims betraktelse över sin avtagande lust till fotboll. Det är lätt i dag att få överdoser av det man är intresserad av nästan till besatthet.
Men det finns botemedel. Det gäller att minska intaget av kommentarer och försöka njuta av liret som det uppträder. Det finns så många finesser och så mycket glimrande artisteri i modern fotboll på toppnivå att det räcker och blir över. Messi är en trollkarl och Ibrahimovic är ett med spelet just nu och hans fysiska styrka känns nästan in i vardagsrummet.
Det är heller ingen synd att avbryta tittande på en trälig match som saknar all charm. Hur namnkunniga spelarna än är.
Det är kul att klättra upp på höga käpphästar och analysera analytikerna och kommentera kommentatorerna. Att utröna vilka som formulerar de vackraste självklarheterna. Och att försöka hitta pärlor på nätet. En sådan är Guardians bloggsändning Football Weekly måndagar och torsdagar med James Richardson i spetsen. Ett gäng journalistiska personligheter med olika accenter som bjuder på ett stort fotbollskunnande och ett språkligt fyrverkeri där engelskans alla stilnivåer blixtsnabbt utnyttjas.
Vissa matcher är inte värda att kommentera särskilt mycket – eller alls. Men fotbollsjournalistik är en industri och den måste fylla sina slots som blir alltmer av gluggar i en snurrande reklamkarusell.
Vännen Pelle Blohm har myntat uttrycket ”alibilöpning” när en spelare drar iväg som en skållad gnagare trots insikten om att det inte är lönt eller relevant i den aktuella situationen – alltså för syns skull. För att visa lagledningen och fansen att man är en kämpe av renaste vatten och värd kärlek och ett fett kontrakt. Jag knycker ”alibi” och benämner tomgångsanalyserna för ”alibikommenterande”. Härlig journalistisk fighting spirit: Analysjobbet-ska-göras-om-så-varenda-jävla-klyscha-ska-mobiliseras!
Jag har också nöje av filosofen Kutte Jönssson, docent i idrottsetik vid Malmö Högskola med rätt att djupanalysera idrotten. Han går ofta på tvärs mot min 50-talistiska syn på sporten med stort S. Hans analyser gnager och skaver i mig.
Senast rotade han i Svenska Dagbladet i inälvorna i min inre sportvärld. Det är enligt honom inte självklart att begreppet fair play behövs.
Dessutom försvarar han filmarna och påpekar det som är självklart, nämligen att många spelar säger en sak och fular sig och skiter i reglerna om insatserna är tillräckligt stora. Som ett EM eller VM. Dubbelmoral – denna eviga mänskliga följeslagare. Pontus Wernbloom är hans man. En spelare i tiden som anammat en internationell ”fulnivå”.
Det gäller att vinna. Till varje pris? Får man förgifta värjspetsen som Laertes gjorde i Hamlet – överfört till fotbollsvärlden, preparera motståndarnas vätskeflaskor? Eller ska det vara tillåtet att saluföra både segrar och förluster med budgivning på Blocket? Det sportsliga kanske är överskattat.
Jag förbereder mig just nu för att åka till Italien. Puglia, för att förtära tillagad komage, närmare bestämt bladmagen, och njuta av säsongens nyvin och primitivodruvornas kraftiga nektar som förlåter ens synder och får en att glömma oförrätter. Fotboll? Kanske – Lecce och Bari har hemmamatch i helgen. Bari i serie B. Oplanerat är bäst.
I dag, onsdag 2/11, är det sanningens ögonblick för Bari-sonen Cassano som i söndags drabbades av yrsel och illamående och togs in på sjukhus. I dag ska nämligen sjukhuset i Milano komma med en kommuniké. Utanför hopas direktsändande medieenheter och banderoller med hoppfulla hälsningar och förhoppningar om en snabb återkomst i Milans färger. Svart och rött, död och kärlek.
Vi får inte glömma att världen också rymmer mycket kärlek.
Tack för en sommar att se fram emot
Okej då. Jag står rättad i efterhand; jag trodde inte Sverige skulle slå Holland. Visst var det hemmamatch, visst var det ett Holland som redan avancerat, visst finns det prejudikat i form av historiska svenska insatser mot starka lag i kvalet (vilket jag, om inte annat, fick en lektion om av min vän Fredrik idag).
Trots det – jag trodde inte på Sverige.
I efterhand undrar jag varför. Vi spelade ju på hemmaplan, vi har ju klarat sådana här matcher förut, och Holland – detta energiska och segerrika Holland – hade ju ingenting alls att spela för mer än en förhoppning att inte knäcka en imponerande svit utan förluster. Självklart kommer landslagshjältarna fram i det läget.
Och visst. Det svenska landslaget räcker, i mina ögon, inte till nästa sommar när det blir EM. Inte mot Tyskland, mot Spanien, en ny match mot Holland eller ens en kvartsfinal mot England.
Just nu spelar det mindre roll. Sverige är i EM, och nästa sommar blev plötsligt så rysligt mycket trevligare.
Misströstar inte att jag missar kvalmatchen
Jag missar sällan svenska kvalmatcher i fotboll. Jag gillar dem inte: Matcherna är nästan alltid ytterst tråkiga och förutsägbara och oavsett förbundskapten laboreras sällan med nya och spännande namn (trots motstånd).
San Marino. Handen på hjärtat nu. Vad handlar San Marino om? Varför ska vi spela fotboll där i kvalsammanhang?
Spelade nyss skivor på sportbar i Örebro som uppvärmning inför matchen. Ingen verkade bry sig, trots att jag spelade Labi Siffre, Candi Staton, Sylvester, en skojig mix på Boney M:s “Ma Baker”, Maxine Nightingale och Frantique (jag menar – hur kan man INTE bara älska allt det där?).
Och nu ska jag på ett tåg och åka till Stockholm under tiden Sverige bortamöter Finland. Sverige vinner givetvis. Hur kan vi tro något annat? Hur kan vi ens förvänta oss något annat?
Den dagen kvalsystemet radikalt görs om och mästerskapen klassificeras i A-, B-, C- och D-VM (eller EM), är jag den förste att applådera.
Keep the Game Boring
Var det en fotbollsmatch jag såg på tv häromdagen? Det tycktes så: två lag på planen, målburar och alla attiraljer. Medial bevakning med analyser härsan och tvärsan. Alltså var det nog en match.
För att falla i talet på en av experterna har vi fått facit på att Sverige kan hålla nollan mot Tyskland om man stänger till alla ytor och inte blottställer sig genom att gå till anfall. Det går också, kan man sluta sig till, att spela en hel match utan ett enda avslut inom motståndarens målram. En empirisk övning i snålfotboll på gränsen till icke-fotboll. Keep the game boring, föralltivärlden.
Publiken var inte riktigt nöjd. Men vem bryr sig om publiken. Underhållning är överskattad i fotboll. Det viktigaste är att stänga till alla ytor och överväldiga motståndarna med en spelleda som kan få dem att drömma sig bort.
I lyckliga fall kan motståndarnas mentala blotta skapa en halvchans för det egna laget. Vem vet, det kan kanske, måhända, eventuellt resultera i något så vulgärt publikfriande som ett mål.
Kommer svensk fotboll att följa i Samuel Becketts drama-fotspår av extrem reducering av uttrycket? I förlängningen kommer den ultimata skenmatchen att iscensättas med två taktiktavlor i storbildsformat full av tuschuppritade snåriga löpvägar. Scenanvisningarna förskriver att de ska placeras vid mittlinjen – omgiven av två lagledarbänkar där blott en gammal materialare iförd sliten träningsoverall i rayon sitter med hängande huvud mumlande på en poänglös monolog utan slut om fem forwards med Malte ”Svarta Blixten” Mårtensson som primus motor och “Chippen” som fullfjädrad fullback.
Ljudkulissen består av ett utdraget stön av en samlad expertskara. The rest is silence.
Du måste kunna försvara dig också
Idag, i EM-kvalets absolut svåraste match, visade Sverige upp en imponerande och spännande offensiv: Smarta löpningar, ett rörligt mittfält, djupledspassningar; ytterbackarna kom upp som ett naturligt understöd; det enda målet kunde med lite tur ha blivit två, kanske tre till.
Erik Hamréns offensiva lagbygge är imponerande. Jag kan inte minnas när jag såg en så pass skicklig offensiv som vårt svenska landslag visar upp just nu.
Defensivt gör Sverige istället sin kanske sämsta match hittills. Safaris ytterbackinsats är skamlig och det defensiva mittfältet så passivt och stillastående att Sneijder fick lika mycket utrymme som Källström hade i matchen mot Ungern. I en bortamatch mot Holland kan bara en obotligt optimist eller/och en världsfrånvänd dåre ställa upp med den attackinstinkt som Sverige visade. Första målet kom efter fyra minuter, efter fjärde målet slutade Holland att spela fotboll.
Först när Holland lägger av får Sverige också kontroll på matchen. Att vara bra när andra gör dig bra är inte gott nog.
Det finns ett offensivt incitament som imponerar i svensk landslagsfotboll. Så länge vi inte klarar av att skydda oss bakåt spelar det liksom ingen roll. Du kan inte ens hylla framåtandan en sån här kväll: Sverige blev utspelat, frånsprunget och förnedrat på alla vis möjliga. Ett tydligt bevis för var någonstans i världshierarkin vi just nu placerar oss.
Överskruvat språkspel
Välkommen till denna nya ljuva fotbollsvärld där Det Nya Svenska Landslaget flyter fram på en våg av flödande eufori.
Om vi slår Holland senare i höst kommer landet Sverige att spricka upp i ett Zlatan-leende som delar den Skandinaviska halvön mitt itu.
På den del som blir en sorts ö frikopplad från den europeiska landmassan kan vi införa en ekonomisk frizon, ett taxfree- och tiggarparadis med kasinorättigheter och rut-, rot- och -skjutavdrag. You know what I mean, nudge, nudge, sex is sexy – liksom våra fotbollsgrabbar. 6 – 0 – där satt det.
I detta frikopplade Sverige kan vi erbjuda en fristad för alla papperslösa och arbetsvilliga tillfällighetsinvånare som försöker få kropp och psyke att hänga ihop i Festung Europa. Dem vi inte vill se och inte ha. Annat än för skitjobben. Dem som vi stämplar ut som de andra, de främmande som inte är lika kultiverade som vi européer som har uppfunnit till exempel koncentrationsläger, barnarbete och transubstansiationsläran.
Det oerhörda medieintresset för Zlatan vittnar om någon annat – vad vet jag inte – utöver ett enkelspårigt intresse för hans storhet som fotbollsspelare – som är obestridlig.
Kanske är det så att mediebevakningen av fotbollen tagit ännu ett kvantsprång. Alla kommentator och experter måste ha något att säga om det som är fokuserat i nuet. Det blir en mäktig kör av analysnissar och -nissor. Små bedragare blir stora skurkar, begåvade typer blir genier och så vidare. Bra fotbollsspelare upphöjs till bollgenier.
Någon tror på mig därute. Det står på massor av små skyltar. Någon vill bygga ett mänskligare samhälle – och kanske införa mobila fängelser för nomader. Det är väl praktisk humanism och kristendom driven till sin spets.
Och vår store statsman Fredrik Reinfeldt är ibland så coolt och underskruvat statsmannamässig att man tror att han fallit i sömn. När man riktar sig till allmänintresset ska man vara diffus, mjuk i konturerna och vagt hoppingivande som en molntapp på en sommarhimmel över ett uttorkat landskap.
Tillfrågad hur han ser på romernas situation och ”Duracellkaninen” Sarkozys hårda tag mot dem glider han undan som en väloljad blixt. En statsman i varje tum. Oändligt sorgset säger han att han inte är insatt i frågan och därför inte vill kommentera den.
Vår statsminister känner således inte till att Sarkozy med flera har brännmärkt romerna som kollektiv. Rakt igenom kriminella är det. Ett faktum. Om statsminister Reinfeldt vetat om det skulle han säkert ha tagit avstånd från detta kollektiva skuldbeläggande.
Någonstans känner vi igen den där kollektiva stämplingen. Drabbade den inte till exempel inte judar, homosexuella och andra avvikare från den ariska normalnormen och kärnfamiljen för inte så länge sedan. En del håller fast vid den normen än.
Och så mer näraliggande i Sverigedemokraternas budskap förstås – men de är inte rumsrena, och vi har lärt oss att de är förvirrade 50-talskramande blågula romantiker som har kokkaffe i blodet och tänker dumma tankar som att stämpla kollektiv som folkförstörare: Folkefienden invandraren, bärare av mångkulturalismens svenskhetsupplösande virus. Muslimer är en del också. Statskyrkan, fädernas kyrka i Sveriges land, borde återuppstå.
Men Sarkozy då? Det är väl skillnad på svenska bondläppar och en fransk president som per definition är sprungen ur en förfinad fransk kultur. Sådana rara män har tolkningsföreträde och rätten att generalisera verkligheten i kraft av sitt överlägsna intellekt.
Ett liten politisk hake är att romerna liksom alla EU-medborgare ska kunna röra sig fritt i vårt EU precis som vi präktiga svenskar, tyskar och andra välartade folkslag.
Men någonstans måste man ju dra en gräns. EU skulle kunna införa ett amendment: Alla EU-medborgare kan röra sig fritt – utom de som har kriminellt uppsåt.
Eftersom vi nu lärt oss att alla romer är kriminella blir det hela lätt som en plätt. Stäng in dem i Rumänien eller något annat skräpland. Kraftfullt, folkligt och dådkraftigt.
Överallt rör sig den nya tidens augurer i valrörelsen. Ni vet, de där prästerliga grabbarna som i antikens Rom förutsade framtiden med hjälp av djurinälvor, fåglarnas flykt och hur heliga kycklingar pickade. Eventuella likheter med dagens finansanalytiker är slumpmässiga. Strindberg undrade om två augurer kunde mötas utan att brista ut i skratt.
Jag syftar på retorikexperterna som överträffar det mesta i snabbkommenterande. Inte så underligt för deras utsagor passerar inte något filter för självkritik eller reflexion – utan ska väl närmast jämföras med den reflexbåge som träder in när man bränner en hand. Vips har man dragit bort den från hettan.
Jag har till och med hört en av de mer uppburna karakterisera Hitler som en stor kommunikatör bara för att han fick ut sitt budskap så bra. Adolf – The Great Communicator. Men innehållet höll ingen vidare intellektuell nivå får man väl säga.
Den italienske psykiatrikern och psykoanalytikern Giovanni Jervis, som avskyr retorik, har en poäng när han i en av sina böcker skriver: … detta sätt att tala som inte klargör utan övertygar, som inte säger hur hur det ligger till – utan förför.”
Olof Mellberg ska faktiskt skämmas idag
En storseger mot San Marino var förstås att vänta. Det trevliga, roliga, snabba spelet från Sverige var en strålande uppvisning. “Hur länge har Sverige kunnat vara så här bra utan att vara det?”, undrade en kompis jag såg matchen med igår. En tänkvärd fråga som är problematisk att ge svar på.
Enda riktiga bomben var förstås Olof Mellbergs röda kort. Somliga hävdade bestämt igår att Mellbergs tackling inte var värd det röda kortet, vilket är fel: Mellberg hoppar in i situationen med dobbarna före och sträckt ben. Ett vansinnesdåd, och ett barsnligt tilltag. En professionell spelare satsar inte som en mordisk dåre på offensiv planhalva mot ett lag som inte kan spela fotboll. Sitter det i ryggraden att göra så måste ryggraden gå i skola.
Skäms, Olof Mellberg. Skäms å alldeles det bestämdaste.
Målet är matcherna om två år – inte matcherna som spelas nu
Ett landslag handlar väldigt ofta om vilka som faktiskt inte spelar. I Sverige har vi haft en snart tioårig diskussion som rör huruvida Anders Svensson eller Kim Källström ska spela centralt bredvid den då alltid givna Tobias Linderoth; i England frågar man sig om Frank Lampard och Steven Gerrard verkligen ska spela ihop när de är så improduktiva; Diego Maradona tog inte ens med Esteban Cambiasso i sin VM-trupp i somras.
Erik Hamrén har dansat in i svensk fotbolls finrum, han sprider en glädje som Lars Lagerbäck aldrig gav oss. Det finns hopp i Hamrén. Jag tror på honom. Men han har också satt sig själv i en idiotisk position han kunde ha undvikit.
Och det handlar, som tidigare, om Anders Svensson. Om två år är han 36 år gammal och har då spelat i svenska Elfsborg i sju år. Är det verkligen den mittfältshärförare vi vill ha i ett aspirerande landslag? Självklart inte. Hamrén hade en möjlighet när han tog över att säga till Svensson att “du har varit en av vårt landslags stora spelare och du har all respekt, men jag kommer att använda dig som inhoppare i kvalet – jag måste satsa på yngre spelare, jag måste bygga för framtiden”. Det är hårt att bänka en veteran, men i det här fallet är det nödvändigt. Svensson är ingen superstjärna, han är inte så ovärderlig att hans ålder eller hans klubblags status kan ignoreras.
Samma grej med Daniel Majstorovic. Tack för den här tiden, nu satsar vi nytt. Jonas Olsson är skicklig och snabb mittback i West Bromwich i Premier League, vi tror att han kan tillföra något, framförallt om två år.
Hamrén tog inte ens ut Jonas Olsson i truppen mot Ungern och San Marino. Han tog inte ut Blackburns Martin Olsson heller. Han startade Anders Svensson före Kim Källström. Jag säger inte att hela truppen ska bytas ut bara för att vi har en ny förbundskapten, men några nyckelpositioner måste föryngras och nysatsas – annars blir vårt landslag inte så spänstigt och intressant som det kan vara.
För vi spelar EM-kval av en anledning, att nå en större turnering som ligger några år fram i tiden. Där är skitmatcher som den mot San Marino ett utsökt tillfälle att faktiskt testa någon ny, någon med större och mer modern potential.