Tag Archives: respektlöshet
Att härska genom att söndra
Jag har haft vissa svårigheter att känna lusten att skriva om fotboll den här veckan. Vi lever just nu i en parlamentarisk situation utan självklart styre och ser att flera hundra tusen svenskar anser att SD bör få stolar att sitta på i Riksdagen. I SD:s värld ser man muslimer som ett livsfarligt hot, man vill nästan helt stoppa invandringen och ser helst att så många utomrikes födda som möjligt drar härifrån.
Är något av det här dolt? Inte alls, SD är mycket tydliga med vad de vill. Vi som läser på och försöker att förstå har avfärdat partiets politiska inriktning och ambition som ett dåligt populistiskt skämt.
Men nästan 6 procent röstberättigade svenskar ser inte SD som ett skämt. De ser dem som partiet de vill ska delta i processen att lagstifta i Sverige.
En överväldigande majoritet väljare röstade på något annat än främlingsfientliga, populistiska och politiskt sett mycket obildade SD. Vi måste komma ihåg det. Tendensen blev däremot mycket uppenbar när jag såg kameran svepa över SD:s valvaka på söndagskvällen. För där stod de unga männen (det är ju nästan alltid bara män, kolla förslagsvis genusfördelningen bland de 20 SD-politikerna som nu kommer in i Riksdagen) och skanderade hejaklackramsor i sin glädje över röstframgångarna.
Det var pöbeln vi såg. Den medvetet ointresserade och enkelspåriga pöbeln som vill härska genom att söndra. Där komplicerade frågeställningar är ointressanta att diskutera, och där SD:s förenklade budskap som hittar fiender att sluta upp mot (muslimer, den etablerade pressen, politiker som inte ”förstår hur vanligt folk tänker”) är lätt att ta till sig.
Läs artikelkommentarerna på tidningarnas hemsidor. Där har SD-anhängarnas syn på Sverige tolkningsföreträde. Vad media än rapporterar kommer det ner till två simpla motargument: “bara SD vågar säga hur det egentligen ligger till med integrationspolitiken” (vanligaste ordet är “massinvandringen”, ett retoriskt sett mycket smart ordval) och “redaktionerna är fega som bara svartmålar SD”.
Att inget av argumenten innehåller ett enda spår av sanningshalt är, i det här fallet, skitsamma. För när pöbeln bestämt sig krävs det något formidabelt för att ändra deras syn på världen. Vår kollektiva skam är att vi inte på allvar talat med SD:s företrädare och misslyckats att tala till dess väljare. Därför får vi välkomna pöbelns politiska företrädare till Riksdagen.
Expressen gör en #epicfail
I veckans lag i Expressen kan man läsa att Michael Almebäck platsar eftersom han “Såg till att ÖSK kunde ta en mycket viktig bortaseger och vinna med 2-0 mot ÅFF. Höll rent rent framför målet”.
Kul att Almebäck med all rätt får respekt. Han är ändå en av Sveriges just nu bäst bevarade hemligheter (varför han inte omgärdas av proffsrykten är en gåta för oss som ser honom spela varje vecka).
Problemet bara, som Johan Arvidsson på NA skriver om här – Almebäck spelade inte. Han var avstängd.
Porokara är exempel på ett av klubbfotbollens stora problem
Äh, jag kunde inte hålla mig. Semestern var kort och är nu över, och med tanke på att min förra post slog in (Joe Cole), verkar slå in (Astrit Ajdarevic behövde typ sammanlagt en halvlek på sig att göra tre allsvenska mål) eller är väldigt trolig (att Zlatan Ibrahimovic går till Milan är fortfarande ingen högoddsare), har jag skäl att återgå till fotbollsbloggandet tidigare än beräknat.
Den största anledningen ser du på bilden. Roni Porokara är ytterforward i Örebro SK. Jag avskyr honom för den han har blivit.
Ett fan av en fotbollsklubb agerar känslomässigt och kan blott långt senare se pragmatiskt på klubbens värvningar, tränarens spelsystem eller spelarnas agerande. Jag är ett fan av ÖSK, men kan bortom alla känslor ändå se ett symptom hos Porokara som är så vanligt och så alltid lika ledsamt och frustrerande att det i många fall är ett av klubbfotbollens riktigt stora problem.
Porokara verkade i januarifönstret vara klar för Maccabi Haifa. Han var så väldigt nöjd och poserade i lagets matchtröja i israelisk tv. Tydligen satt hans agent på dubbla stolar, vilket bidrog till att affären gick helt i stöpet. Snopet insåg Porokara att han fick vända hem till Allsvenskan och fortsatt spel med ÖSK, en klubb han med all önskvärd tydlighet ville lämna bakom sig. En professionell fotbollspelare måste, ska, behöver köra ned huvudet i det läget och leverera till den arbetsgivare som för tillfället betalar hans lön, oavsett hur dassigt ett matchande i Allsvenskan tydligen kan te sig.
Men Porokara gör inte det här. Han spel på planen är oinspirerat, hans offervilja är obefintlig och hans tidigare spänstiga löpsteg, vassa inlägg och produktiva målskörd är som fullständigt bortblåst. Sixten Boström låter honom ändå spela, delvis, hoppas jag, beroende på skadeproblem i ÖSK:s a-trupp.
För en supporter som lever och dör med en klubb är Porokara exemplet på det kringflackande hån som varje match förklarar för alla på läktaren att de är dumma i huvudet. För hur kan vi supporta den här jävla klubben, den är ju inget värd.
ÖSK slåss i toppen av Allsvenskan. Truppen har harmoni och potential, och spelar en attraktiv och rolig fotboll. Ingenting hos Porokara visar att han uppskattar det här. För mitt liv kan jag inte förstå varför.
Den aggressive mannen, del 2
Det här är en inofficiell uppföljning till Pelles text om Johan Mjällbys köttarfilosofi och kopplingen till mäns våld. Jag hoppas att Pelle själv inte var på väg med en officiell uppföljning, för då kan det bli dålig stämning här på bloggen. Aggressivt, rentav?
Nå.
Fotbollen är som sagt en gammal krigslek som fått regler, men på plan gäller ändå krigets principer. Och, det är en av de äldsta sanningarna: i kärlek och krig är allting tillåtet.
Låt mig, utan värdering, bara konstatera en del av de saker som sker på en fotbollsplan i jakt på de tre poängen och äran:
• Tröjdragningar och andra dolda regelöverträdelser
• Förstärkta fall och sökande efter frisparkar
• Tjuvnyp och slag
• Allmänna smädelser till motståndarna
• Provocerande firande framför motståndarfansen
• Stormning av domaren vid felbeslut
• Psykningar av motståndare ur balans
Om man anser att detta är en del av spelet fotboll eller inte är ointressant just för denna text. Vi kan bara konstatera att det här är. Och jag tror också vi kan sätta etiketten “respektlöshet” på alla dessa saker.
Viktiga poäng står på spel och om man flyttar in målstolparna några centimeter eller trampar av skon på motståndarens toppanfallare vid en hörna så ser ena lägret en fuskare och det andra en hjälte.
Men i denna air av respektlöshet, varför blir fotbollstyckarna förvånade varje gång det urartar även utanför planen? Blir inte ett och annat upplopp i själva verket en oundviklighet i en sport där utövarna själva har normaliserat överträdelsen? Där aggressiviteten är upphöjd till norm?
Det här är ingen enkel ekvation, för som åskådare gillar jag när matcher är på gränsen. Jag vill se passion och vilja, inte TV-spelsjogabonito och fotboll som cirkus. Men jag förstår att detta medför konsekvenser när samma känslor också börjar koka på läktaren. Cyniskt? Kanske.
Men det är intressant att det till och med i de blodigaste kampsporterna finns en fullständig respekt för motståndare och domare medan fotbollen handlar om att hitta genvägar – och sedan bli bekymrad när inställningen sprider sig till dem som har spelarna som idoler. Är det så att fotbollen både vill ha och äta kakan?