Tag Archives: Milan
Fotbollsleken och poesin i en skitig värld
Det var Lazios och Rocchis kväll i går trots att Klose inte fanns på planen hindrad av en lårkaka. Den löpvillige forwarden dök upp som en oljad blixt på hundradelen rätt innanför straffområdet och sänkte Milan med två påpassliga mål. Ett Milan utan flyt när chanserna dök upp. Lite trögt är det i mittförsvaret ibland.
Det kanske också var Juventus kväll med tanke på att laget nu har en poäng upp på Milan med en match till godo. Den 21:e omgången är nämligen svårt köldskadad. Flera matcher i norr fick ställas in. Parma-Juventus var en av dem. Det innebär att Juventus avstånd ner till Milan hypotetiskt kan vara fyra poäng. Juventus är det enda obesegrade laget i de stora europeiska ligorna.
Inter lyckades dock genomföra sin hemmamatch mot Parma. En vintrig målfest där Milito drog till med ett fyrtal och minibombaren Miccoli ett hat tric. En av mina favoriter i Serie A.
Inter har bara landat en poäng de två senaste matcherna. Laget inkasserade ju en förlust borta mot bottenlaget Lecce förra omgången. Också på Friuli lyckades Udinese genomföra matchen och ta hem en 2-1-seger över just Lecce.
Roma stupade på Sardinien. Cagliari vann med 4-2 och Albin Ekdal avslutade matchen med att göra fyran. Napoli återigen en besvikelse med bara 0-0 på San Paolo mot Cesena.
Juventus har chansen att göra ett ryck.
Det var en svart kväll för den egyptiska fotbollen och fotbollens innersta kärna och själ – en regelstyrd, identitetsskapande och munter lek med bollen på en begränsad yta där målet är målet. Där en blandning av tillfälligheter och skicklighet utgör en fascinerande mix som gör det omöjligt att förutsäga varje enskild match. Men där skickligheten tills sist fäller utslaget över tid. Varje gång någon med en egen agenda köper resultat genom att tubba spelare och funktionärer till fusk fräter det på fotbollens själ.
Liemannen slog till i Part Said efter en ligamatch mellan hemmalaget Al Masri och Al Ahli från Kairo. Över sjuttio döda så långt och hundratals skadade.
Konspirationsteorier har genast gått i blom. Det är ett upplopp organiserat av makthavarna för att bevisa att det färska beslutet att skrota de långlivade undantagslagarna var förhastat. Det vill säga, egyptierna är inte mogna för demokrati.
En extra konspiratorisk spinn erbjuder påståendet att upploppet tycks ha riktat sig mest mot Al Ahlis hard core-supportrar – som ska ha varit väldigt aktiva i den egyptiska revolutionen. Militären skulle i så fall ge igen för gammal politisk ost. Hämnden är ljuv och befrämjar rädsla. En vällustig kombination enbart för diktaturens kreatur. Kan det vara så?
Bilden av denna tragedi kommer nog inte att klarna vartefter. Vars och ens världsbild är alltför ofta en fråga om tro och fläckvis ideologisk blindhet. Den förblindelsen är än värre i kollektiv form.
Inte blir man gladare av att Afrikanska mästerskapen i år avgörs i Gabon och Ekvatorialguinea. Hur bra fotbollen än är. Ekvatorialguineas president Obiang tillhör diktatorernas Champions League. En grym och primitiv man som sedan länge topprider en hårt kontrollerad befolkning i en skendemokrati med klangbotten i en ond svart fars.
En girig kleptokrat som av ödet fått en oljeskatt att berika sig med – och som räcker och blir över till att göda också tjocka släkten, anhängarna och amerikansk bank.
Obiang rövknullar med sitt anhang rättvisan och mänskliga rättigheter – för att parafrasera ett italienska ordspråk. Det kan man göra om man har mäktiga vänner och bra bankkontakter. Till exempel i Washington, Moskva, Peking eller Texas – när det gäller olja.
Realpolitik är ibland en riktigt skitig historia där också demokratins riddare drabbas av guldfeber och låter likvida medel och strategiska intressen och allmänt demokratibabbel à la spinndoktor utplåna konturerna av en verklighet man inte vill kännas vid – utan dölja till vare pris.
Sorgligt är det också att erfara att den polska poeten och nobelpristagaren Wislawa Szymborska har avlidit. En tröst är att hennes dikt kommer att leva vidare. Hon har kallats ”en poet för hela världen”. Det skriver jag under på och vill lägga till, “för samtiden.”
Hennes översättare till svenska, Anders Bodegård, har gjort en stor kulturell och existentiell insats genom att klä henne i svensk språkdräkt. Vad vore vi i det barbariska Sverige utan våra översättare som illa lönas på flera plan – både vad gäller ekonomi och erkänsla.
I dikten Terroristen, han ser på har en terrorist planterat en bomb i en bar. Den ska krevera tretton och tjugo. Szymborska låter tiden ticka i dikten och människor gå in och ut i baren. Vardagligt ovetande. Vår lott i världen. Kanonmat på än den ena, än den andra agendan.
”Terroristen har gått över till andra sidan gatan. / Det här avståndet skyddar honom ifrån ondo, / och han ser ju lika bra som på bio:”, lyder andra strofen.
En skallig tjockis kommer ut ur baren tretton och nitton – letar i fickorna – återvänder för att hämta sina kvarglömda gamla handskar: ”tretton och tjugo så när som på tio sekunder”.
Milito målar – Berlusconi berättar
Äntligen blev det fart på veteranerna. Lucio, Zanetti och Cambiasso. Det behövs tydligen en derbysvetslåga för att de gamla tändkulemotorerna ska övergå från tomgång till drift.
César var också helgjuten i målet.
Nådastöten för Milan stod Milito för. Han fick bollen till vänster strax utanför Milans straffområde och gick på avslut utan att töva. Möjligen kan man ha synpunkter på högerbacken Abates oförmåga att täcka passningsvägen. Men att leva med att små misstag kan ge stora konsekvenser är en försvarares lott.
Milito drev hursomhelst in i straffområdet, tittade upp och limmade bollen stolpe in i Abbiates långa hörn. 1-0 till Inter och det stod sig matchen ut. Milito har hittat formen. Och in steg äntligen Sneijder i slutskedet. Inter är på g.
Inters försvar höll måttet också under mycket kraftig press från Milan. Milan är definitivt ett bra lag. Ibrahimovic var hela tiden farlig och Van Bommel träffade ribban med en riktig kanon. En decimeter lägre och Milan kanske hade vunnit matchen.
Pato ser lite tjurig ut i all sin elegans. Han var nära vid flera tillfällen att få dit bolluslingen. Men det ville sig inte. Kanske är han på väg till Paris Saint-Germain (PSG). Han har offentligt luftat sitt missnöje med hur han behandlas. Det är synd om människorna – men kanske inte speciellt synd om Pato.
Derbyt kunde gått hur som helst. Ett faktum som är speciellt tacknämligt i serie A där matcherna ibland är lika spännande som att titta på trafiken i en rondell – utan hund.
Derby della Madonnina var 18:e omgångens höjdpunkt i serie A. En härligt aggressiv, spännande och relativt fair fight. Milito öppnade jakten på scudetton igen om man nu ska tro den italienska sportpressen. Inom sex poäng finns Juve – ensamt i toppen med en poäng till godo – Milan, Udinese, Lazio och Inter.
Ytterligare fem poäng ner finner vi Napoli och Roma. Båda med 17 spelade matcher. Napoli möter programenligt Bologna i kväll. Romas match mot Catania borta avbröts vid ställningen 1-1. Planen var som en myr här och var. Regnet det bara öste ner. Men vare sig Napoli eller Roma har rimligen någon chans på scudetton.
Juventus slog rekord. 18 matcher i rad utan förlust och ligger nu ensam i topp. Men Conte var inte nöjd för det blev bara oavgjort på Juventus Stadium mot Cagliari där Albin Ekdal gjorde en bra insats.
Buffon lyckades inte rädda Cossus kvittering på stopptid i första halvlek. Skottet gick mellan benen på en Juve-försvarare, och det hjälpte inte att Buffon sträckte ut sig i sin fulla längd. Att få honom att kapitulera ger säkert en extra krydda också för en notorisk målskytt.
Juventus hade bud på mål flera gånger. Inbytte Del Piero nickade perfekt från nära håll men Agazze i Cagliare-målet höll tätt tack vare änglavakt och snabba reflexer. Möjligen kom Del Piero ur ett offsideläge. En poetisk rättvisa kanske. Bolleverantör var som vanligt Pirlo. Denne märklige mittfältare som smeker iväg bollar med en kuslig precision. Kuslig för försvararna som aldrig kan slappna av. Han gör inte många knop men hans felprocent är försumbar.
På tal om svenska insatser gjorde Andreas Granström det första målet för sitt Genua i segermatchen mot Udinese, 3-2.
Jag är lite svag för det ständigt förtalade Syditalien. Lecce vägrar att ge upp och slog Fiorentina på bortaplan. Laget klättrade och lämnade över jumboplatsen till Novara.
Ingen dag utan att Tevez dyker upp på sportsidorna. Milan eller Inter eller PSG? Vem vet. Somliga hävdar att Inter hela tiden höjer budet på Tevez för att Milan ska få punga ut ordentligt om de rödsvarta ska få en kompetent ersättare till Cassano. Fotbollspolitik i den högre skolan.
Annars domineras medierna av lyxkryssaren Costa Concordia som ligger som en kantrad vit val vid den italienska ön Isola del Giglio. En Moby Dick i plåt och perfekt symbol för den italienska staten som inte precis är på köl. Och il cavaliere Berlusconi berättade med brio en historia ytterst olämplig för damsällskap – som man sa förr – vid ett medieevent i helgen. Givetvis inför tv-kameran.
Han konstaterade själv att fräckisen inte anstod en stadsman – men tillade samtidigt att han nu var så deklasserad att det inte längre var något problem. Kalla kårar gick efter min rygg. Berlusconi visade spår av något som kan tolkas som självironi. Italien är verkligen illa ute.
Brera – ordens regista och fantasista
Lazio lyckades till slut besegra Verona i åttondelsfinalen i Coppa Italia. En elegant frispark av Hernanes när matchen gick mot sin sista suck avgjorde tillställningen. 3-2 på Olimpico. Då vaknade jag också till i tv-soffan där jag i lätt leda betraktat bollsparkeriarbetet. Trots ett svidande 4-0 i baken i senaste omgången i serie A visade Rejas mannar inga tecken på att det kanske var dags att göra fler knop på plan. Det gick tungt och trögt. Och Verona är ju inte Real Madrid precis. Rocchi var dock åter på planen och rörde om i grytan på sedvanligt sätt. I kvarten väntar Milan eller Novara, läs Milan.
Det är hög tid för Totalfotbollsbloggen att gratulera fotbollsmagasinet Guerin Sportivo till fyllda 100 år. Den är en tämligen ny bekantskap för mig vars hemsida numera är ett självklart inslag i min fotbollsläsning. För Guerin Sportivo handlar nästan uteslutande om fotboll. Calcion behandlas med allvar och gärna ur ett socialt och politiskt perspektiv.
Namnet gör säkert ingen nutida marknadsavdelning vågen för. Men dess litterära ursprung förlåter det mesta. Namnet är nämligen hämtat från en riddarroman, Il Guerrin Meschino, av 1400-talsförfattaren Andrea da Berberino. Titeln kan översättas ”den ynklige krigaren” eller varför inte ”riddaren av den släta figuren” för att dra in Don Quijote. Själva tidningsnamnet betyder alltså ungefär ”Den rättvisa, sportsliga eller justa krigaren”.
Guerin Sportivo skapades av några sportjournalister och författare i Turin 1912. Den har skiftat format flera gånger. Den började som en dagstidning tryckt på grön papper under en period. Förvandlades till veckotidning och helt nyligen till ett månatligt magasin.
Guerin Sportivo har gett utrymme åt många vassa pennor med fotbollen som passion. Som Gianni Brera (död 1992), Italiens mest inflytelserika skrivande sportjournalist under 1900-talet. Han har gett fotbollsspråket ordet ”libero” och bildat skola i det italienska fotbollsspråket som han berikat med otaliga nyskapelser. Färgstark stilist och kontroversiell kritiker, en ordens regista och fantasista med stor genrebredd och som hämtade ord högt och lågt, från dialekter till litterärt högspråk och från flera europeiska språk. Han lär också vara den som döpte Berlusconi till il Cavaliere.
Det finns anledning att återkomma till denne outtröttlige och produktive skribent. Han hamrade ständigt på tangenterna på sina fyra bärbara skrivmaskiner. Eller reseskrivmaskiner som man sa förr. Alla av märket Olivetti. Självklart, italienskt skulle det vara. Olivetti var ett italienskt Apple på sin tid.
Klassklyfta mellan topp och resten
Det började illa. Udinese mot Cesena var en match utan champagnebubblor eller galopp. 4-1 till Udinese. Två mål smällde Di Natale in. Han toppar nu skytteligan tillsammans med Atalantas Denis och Ibrahimovic.
Det går en djup klassklyfta mellan toppen och resten av lagen i serie A. Det är inte unikt för Italien. Men underhållningsvärdet blir därefter. Om lag som Cesena ska slå ett topplag behövs det ett tidigt mål som en skänk från ovan och ett fantastiskt försvarsarbete resten av matchen.
Atalanta var nog i grunden lika chanslösa mot Milan med Ibrahimovic i magnifikt slag. Men bergameserna höll emot bättre. Inte underlättade det att Milan fick en ny tveksam straff när Pato obstruerade Atalantas försvarare Manfredini som försökte komma åt bollen – som Pato inte alls brydde sig om. Det borde ha blivit en frispark för Atalanta. Men shit happens och topplagen får ofta fler straffar. Inte bara därför att domarna är lite underdåniga och tänker på karriären som man säger i Italien, utan därför att topplagens forwards är vassare och inblandade i fler farliga situationer i offensivt straffområde. Ibrahimovics straff var klen och lästes av Consigli – men gled ändå retligt in.
Milans andra mål var en konstverk signerat Ibrahimovic. Han tog ner en lång krossboll på bröstet till höger i straffområdet.
Och i en och samma rörelse bröstade han bollen förbi Manfredini, Pelé-klass, tittade inåt för att kolla läget, gick mot kortlinjen och passade klassiskt snett bakåt till den yta där Boatengs doja dök upp och förpassade bollen ribba in. Matchboll.
Ibrahimovic var ett tag närmast ostoppbar inom straffområdet och hade bud på flera mål. Ett derby som nog Milan var lite spända inför. Skadelistan är lång. Nästa söndag väntar Inter i ett nytt Derby della Madonnina, derbynas derby i Italien. Ibrahimovic passade på i en intervju att hälsa till Tevez att han också kan bli en vinnare tack vare högst densamme Ibrahimovic. Självförtroendet är på topp.
Kvällsmatchen bjöd på flest godbitar. Napoli är lysande offensivt. Försvaret övertygar dock inte. De två senaste matcherna har det släppt till alldeles för mycket blottor i högerförsvaret. I förra omgången fick de blå stryk hemma av Roma i en bisarr match där Roma gjorde mål på allt. Medan Napoli visade upp en orgie i målsumpningar.
Det hade kunnat börja illa om Palermos stora lille storskytt Miccoli haft krutet torrt i inledningen. Napoli har inte vunnit på Renzo Barbera på 43 år.
Men det vände och började med Gargano som galopperade fram på högerkanten hittade Pandev med ett perfekt lågt högerinlägg. Pandev vände på en euro och virkade in bollen från nära håll. Han är mycket smidigare än han ser ut. Sedan pricksköt Cavani 2-0 och Pandev gled förbi Benussi i Palermomålet och smekte in bollen ur liten vinkel. Miccoli fixade ett tröstmål med en fartig nick.
Jag lyssnade på RadioMarte, Napolis egen officiella radio, där Pandevs mål fick reportern att gå i spinn och fyra av en utdragen verbal automatsalva av ”gol” värdig en brasiliansk kommentator. Napoli bjuder på underhållning. Men laget har inte det försvar som krävs för att vinna scudetton.
Totti satte två straffar mot Chievo och Roma tog sin fjärde raka. Juventus gjorde sin plikt och vann med 1-0 borta mot jumbon Lecce. Conte var nöjd med poängen men inte riktigt med spelet.
Sådana tränarutsagor hör också till spelet.
I veckan spelas Coppa Italia. Ingen rast, ingen ro. Liksom Super-Marion Monti, regeringschef och finansminister i samma person, som försöker rädda den italienska ekonomin. Där kan man tala om en utmaning.
Hur mår italiensk fotboll?
Så har då serie A sparkat igång med en riktig målfest utan riktig spänning. 9-0 fördelat på två matcher. Siena körde över Lazio med 4-0 hemma på Artemio Franchi. Senare på lördagskvällen på Giuseppe Meazza fick Parma se sig besegrade med 5-0 av Inter.
Inte mycket till matcher i meningen fajt, ge och ta och spänning.
Lazio slumrade i början och lät Parmas Destro få alltför fria tyglar. Det utnyttjade han vid 1-0 då han löpte från Lazio-försvaret på högersidan och placerade bollen i Lazio-keepern Bizzarris bortre hörn.
Denne blev sedan utvisad under första halvlekens tilläggstid. En frilägesfällning innanför straffområdet. Bizzarri kom för sent i en utrusning och kapade ofrivilligt Destro som på egen hand tagit sig igenom ett passivt Lazio-försvar. Då hade Bizzarri redan hunnit med att släppa in en rätt diskutabel straff av Calaio.
Han steg fram igen och lurade inbytte Carrizo i Laziomålet.
Två mål för Calaio. Och Destro satte slutpunkten med ett nickmål strax före slutet. Också hans andra.
Inte mycket att säga om. Siena hade flyt.3-0 i halvlek och Lazio decimerat. De himmelsblå startade uselt och utan synbarlig vilja. Sådant straffar sig. Och skrällen var ett faktum. Sådana har man inte råd med om man ska vinna scudetton.
Inters Milito levererar igen. Två mål. Det första riktig snyggt ”en biljardstöt” på ett lågt inlägg från höger precis innan markerande försvarare hann ingripa. Motta fick iväg ett bra distansskot och det stod 2-0.
I andra halvlek stämde både boll- och löpbana för Pazzini som chippade bollen över Parmas målman Mirante. Sedan fick unge Faraoni en bra volleyträff utanför straffområdet och en överskruvade bollen smög in precis under ribban.
Inte mycket att säga här heller. Inter såg bra ut. Kanske alltför bra. Parmas försvar verkade ännu inte smält skinkan och var synnerligen generöst med utrymme för motståndarna innanför straffområdet.
Planens bäste spelare var nog illersnabbe Giovinco som vid ett flertal aktioner avslöjade sin talang och att Interförsvaret är stabbigt när det börjar gå fort.
Det ska blir intressant att se hur det går för Milan borta mot Atalanta respektive Juventus mot Lecce borta. Det är en lättare match än Milans.
Sedan är det oklart hur italiensk fotboll mår. Hur stor korruptionen och maffiainblandningen är. Spelskandalens fortsättning växer och djupnar på ett oroväckande sätt. Några inblandade spelare har också börjat ”tjalla”. Det kan bli fråga om nya poängavdrag. Kanske rent av för Lazio. Den sportsliga och civila rättvisan kommer att arbeta vidare med en byk som blir alltmer svårforcerad för utomstående.
Calciomercato pågår också för fullt Tevez och Milan är överens påstås det. City väntar med att säga sitt. Många nollor blir det.
Krisen märks inte riktigt än. Publiksiffrorna kommer nog att bli än lägre när besparingspaketen får full effekt.
Ibrahimovic och Enquist heta i Italien
Det är halvtid i den italienska fotbollen. Den har en sak gemensam med den katolska kyrkan och salig president Ronald Reagan. Hur olika de än må vara: Ingen skit fastnar på dem.
Det är dags för en andra våg av den nya spelskandalen som redan har hanterats av den sportsliga rättvisan. Nykomligen i serie A Atalanta fick starta säsongen på minus sex poäng. Lagets kapten Cristiano Doni stängdes av i tre och ett halvt år. Tidigare storstjärnan med landslagsanfallaren Guiseppe Signore dömdes till näringsförbud inom fotbollen i fem år.
Den nya vågen är också centrerad kring Atalantas förre kapten Doni som är en de inblandade som häktats.
Det verkar också finnas en skum koppling till Singapore denna gång. Den italienske författaren och journalisten Roberto Saviano som med stor fara för eget liv belyst olika maffiors verksamhet skriver på twitter: ”Den italienska fotbollen framstår allt oftare som den plats där nationella och internationella maffior kan tvätta pengar och investera i. Maffiorna vet att supportrarna aldrig kommer att överge sitt lag. Därför kommer fixade matcher ekonomiskt alltid att vara en gångbar affär.”
Den stora frågan hänger i luften i eldskrift: Hur korrumperad är den ekonomiska fotbollen av den organiserad brottsligheten?
Juventus och Milan toppar serie A på 34 poäng. Sedan följer överraskningen Udinese på 32. Ytterligare två poäng ner i tabellen finns en dark horse, Lazio med Klose i målform. Inom nästa sexpoängsintervall finns sedan Inter, Roma och Napoli.
Napolitanarna är alltså hela tio poäng efter toppduon. Ett ointagligt försprång.
I botten sladdar Novara, Cesena och Lecce.
Juventus och Milan har imponerat på mig. Definitivt de bästa lagen. Milan har Champions League att tänka på. Juventus slipper det energiutlägget. Sedan kan ju transfermarknaden kasta om styrkeförhållandena. Tevez verkar till exempel vara på väg till Milan för att förstärka anfallslinjen. Cassanos framtid som fotbollsspelare efter hjärtoperationen är osäker. Jag tror att Milan kommer att ta hem scudetton.
Ibrahimovic har imponerat under säsongen och är hur stor som helst i Italiens just nu. Han ligger tvåa i skytteligan med 11 mål – ett efter Atalantas Denis. Lägg därtill 5 mål i Europa. Imponerande. Han gör verkligen skillnad för Milan.
Enligt Gazzettan firar Ibrahimovic med familj jul någonstans i de svenska fjällen i ”en stuga” på 700 kvadratmeter som han hyr av den norske miljardären Petter Stordalen för elva tusen euro om dagen. Men då ingår också spa, pool, egen kock, barnvakt, skidinstruktör och fiske- och jaktguide.
En annan svensk är aktuell och högt rankad i Italien. Författaren Alessandro Baricco håller nämligen på med att lista de femtio bästa böckerna han läst under de senaste tio åren. Och som nummer sex presenterades den 18 december Il medico di Corte av Per Olof Enquist; Livläkarens besök heter den på svenska. Enquists storsäljande roman belönades med Augustpriset 1999. Den utspelar sig i 1700-talets Danmark och skildrar ett triangeldrama med revolutionära förtecken och katastrofalt slut. Aktörerna är den sinnessjuke Kristian VII, hans drottning Caroline Mathilde av Storbrittanien och kungens livläkare Johann Friedrich Struensee.
Baricco är imponerad och kallar Enquists roman för en lektion. Både sublim och grotesk på en gång. ”Ett slags sextioåtta i porslin.”
God Jul och Gott Nytt År.
En jävel till fan den där Zlatan
Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz Bonniers 2011 422 sidor
Zlatan Ibrahimovic är inget för gulligull. Det framgår nästan övertydligt av den nya boken Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz. Men den attityden utesluter lyckligtvis inte känslighet, intelligens och en viss humor. Annans skulle nog läsningen av hans egen historia bli rätt outhärdlig. Tuffa killars självbespeglande utläggningar blir lätt parodiska.
Zlatan Ibrahimovic var redan innan boken ett varumärke – och en kliché som lever i ett förnams-förhållande med medierna. Hur många lättköpta stilistiska övningar har bokstaven Z i hans förnamn inte gett upphov till.
Han är förvisso en fenomenal fotbollsspelare, i världsklass, och samtidigt ett mediefenomen som det är svårt att skapa en nödvändig distans till: Människan och liraren måste placeras i ett samhälleligt sammanhang för att bli gripbar och någorlunda begriplig. Men säg den människa som vi kan begripa till fullo.
Den måttlösa lanseringen av hans bok, i framför allt kvällstidningarna, är nog epokgörande och något att försöka kopiera för andra självbiografisugna kändisar inom underhållningsindustrin. För dit måste Ibrahimovic och den moderna fotbollen räknas.
Jag är Zlatan Ibrahimovic börjar i nutid. Det är en irriterad och frustrerad Ibrahimovic som häckar på Barcelonas bänk. Han har knappast misslyckats i yttre mening men han känner att hans kapacitet inte tas till vara. Självbilden är magnifik. Han ser sig som en Ferrari som körs som en Fiat.
Boven i dramat är lätt att upptäcka, tränaren ”Pep” Guardiola. Filosofen föraktfullt kallad, en dyngsnackare som saknar ballar om man ska tro Ibrahimovic. Det vill säga modet att möta svensken öga mot öga i en klarspråksmatch. Guardiola är i stället undvikande och rent utestängande efter en utskällning av svensken som hamnar i kylboxen.
”Ferrarin” Ibrahimovic känner sig efter de första smekveckorna i Kataloniens huvudstad tydligen inte särskilt hemma i Barcelona som försöker odla en måttfull stil. Det hör till att spelarna visar upp ett anspråkslöst yttre och färdas i inte alltför flashiga sportkärror. För mycket skolmanér och för många ordningsmän för Ibrahimovic smak.
Själv är han begiven på riktiga vrålåk och vägrar anpassa sig. Trots att han gör tappra försök och blir ”översnäll” som han kallar det. Han behöver adrenalinet och råskällandet för att kunna spela på max.
Framtidsutsikterna mörknar när ”ormen” Messi inte är nöjd med att spela på en kant utan vill flytta in i mitten. Ibrahimovic anar att det är han som hamnar på bänken eftersom den fege Guardiola dansar efter de etablerades pipa. I det här fallet världens kanske bästa fotbollsspelare just nu. Men det är ingen förmildrande omständighet för Ibrahimovic.
Separationen blir oundviklig. Nästa anhalt blir till slut Berlusconis Milan där hans fotbollsliv fortsätter. Kanske är det rödsvarta Milan sista megaklubbsadressen i hans sagolika karriär där adjektivet sagolik för en gångs skull inte är en överdrift.
Jag är Zlatan Ibrahimovic är en av de mest fascinerande biografiska idrottsböcker jag läst på länge. Inte på grund av dess litterära kvaliteter utan därför att den skildrar hur det är att växa upp i ett nutida hypersegregerat svenskt klassamhälle – där klyftorna bara ökar. En uppväxt i den svenska underklasens mest namnkunniga stadsdel – Rosengård, väl att märka ingen förort. Vilket gör att den är mycket synligare från Malmös medelklassenklaver.
Här får läsaren följa en ung man som hårdnar i kampen och som desperat letar efter en bärande roll i en miljö i knapphetens tecken både materiellt,intellektuellt och känslomässigt. Du kan ta killen från ghettot, men du kan aldrig ta ghettot från killen, heter det pessimistiskt.
Det är revanschismens svetslåga som driver honom parad med en hårdknackad integritet och någonstans en insikt om att det är bollen som är hans liv. Det är tur för Ibrahimovic är nog ibland bara en tuppfjät från en snubbla in på brottets bana. Han snor cyklar för kickarnas skull. I mer vuxen ålder ägnar han sig åt livsfarligt bombkastande och vansinnesfärder i fartvidunder när pengarna börjar rulla in.
Hans generationskamrat och nuvarande lagkompis Antonio Cassano har en liknade bakgrund: En fattigpojke med ensamstående mamma uppvuxen i slummiljö i den syditalienska sjöstaden Bari. Han har just genomgått en hjärtoperation och hans framtid inom fotbollen är osäker. Cassanos karriär är kantad av bråk med allt och alla och ett självdestruktivt beteende. Det berättar han om i sin självbiografi Dico Tutto (Jag säger allt).
Fotbollen har gett dem möjlighet till en enastående klassresa. På liknande sätt som den som boxningen och basketen erbjudit färgade amerikaner ur underklassen.
Den självbiografiska genre som skildrar fotbollsfolkets liv på och vid sidan av planen är väldigt bred i ett internationellt perspektiv. På hemmaplan har de flesta tidigare storspelare som Gunnar Nordahl – något av en Italienpionjär strax efter andra världskriget – skrivit sina memoarer. Han var gedigen arbetarklass sprungen ur den svenska brukskulturen som många av spelarna.
Men Ibrahimovics berättelse skiljer sig från folkhemmets fotbollsmytologi och de tidigare berättelserna som också kan handla om rätt påvra uppväxtförhållanden. Tonen i Nordahls Guld och gröna planer (1954) är ödmjuk. Ömsint skildrar han Degerfors, mamman och familjen. Det är ödmjukhet och ärlighet som gäller; ett handslag är nog för att bekräfta ett avtal. På ett ställe i Nordahls berättelse anas en mild kritik mot och en sorg över att Svenska Fotbollförbundets ledande skikt av någon anledning bestämt att proffsen inte fick spela i landslaget.
Inte nog med det. Vissa spelare stoppades i sina proffsplaner. I praktiken rörde det sig om ett yrkesförbund på oklara grunder – en monumentalt omedveten och övermaga maktutövning.
Det vilar inget ödmjukt över Ibrahimovic berättande. Det känns uppfriskande. Med ödmjukhet kommer man inte heller långt i en slummiljö. Han har varit beredd långt upp i åren att försvara sin integritet till och med med knytnävarna.
Familjen i Rosengård exponeras rakt och öppenhjärtigt. Långsinta och dramatiska karakteriserar han sig själv och en del familjemedlemmar.
Här finns ett etiskt journalistiskt problem även om han också månar om familjen och utvecklingen, åtminstone när det gäller föräldrarna, går i dur. Trots att de agat honom vid upprepade tillfällen. Omsorgen om familjen sträcker sig så långt att han nästan ägnar sig åt resebyråverksamhet under VM 2006 till men för hans egen uppladdning.
Den allra största skillnaden gäller pengarna. Fotbollen är i dag en miljardindustri. När Ibrahimovic gick till Barcelona var det en affär på 46 miljoner euro plus att Barcelona kastade in megastjärnan Eto’o värderad till 20 miljoner euro i potten. Summa summarum 66 miljoner euro. Det handlar inte om en gradskillnad utan ett kvantsprång lönemässigt. När Ibrahimovic köpte sitt första par fotbollsskor i Ekohallen i Rosengård för 59,90 var det en nästan oöverstigligt pris för honom.
Ett annat skillnad är att forna tiders fotbollshjältar växte upp med svenska förebilder och värderingar i stort. Även om de inte identifierade sig med överheten och etablissemanget. Men i urbana invandrarområden som Rosengård lyser integrationen med sin frånvaro. Det svenska står lågt i kurs och är ibland totalt okänt.
Ibrahimovic såg sin första svenska film vid 20. Det var när han sjuk och trött vilade ut hon sin blivande sambo Helena Seger som hyrde några Beck-filmer för att förströ sjuklingen.
Och när han som bollkalle ser bronshjälten och målvakten Thomas Ravelli känner han inte igen honom utan funderar bara på hur han ska sno Ravellis läckra brallor.
Det är brassarna som gäller i Rosengård. Ronaldo är en av hans favoriter. Han studerade storspelarnas bukter och finter på video och försöka noggrant kopiera dem för att sedan ständigt med en boll till hands nöta in bollkonsterna så att de blir en del av hans bolltekniska trollerilåda. Den som ska komma att bli hans adelsmärke. Många av hans mål har varit små underverk av explosiv styrka, smidighet och bollteknik.
Han var som pojklagsspelare liten och klen. Hans kost bestod förskräckande ofta av snabbmakaroner och limpmackor. Men när fadern bjöd på hamburgare och glass på söndagarna var det fest.
Det finns många små rörande episoder i hans unga liv. Som när han uthungrad efter timmar av lirande närmar sig faderns kylskåp och hoppas att det finns något att sätta tänderna i och inte bara öl. Ett tomt kylskåp ger honom ännu ångest.
Eller som när fadern plötslig dyker upp på en träning och träder in i hans liv. Eller som när han börjar på gymnasiet och inser att han är Rosengård i kubik. Ett stigma helt enkelt som inte ger några pluspoäng någonstans i svennarnas rike.
Det finns något finstämt och självironiskt i hans sätt att berätta om hur han och Helena Seger så småningom blir ett par. Hon är en mogen kvinna och företagare som milt tycks puffa honom in i konungariket Sverige och blågula seder och bruk. Familjen har utökats med två små söner. Här går både ömhet och eftertänksamhet i dagen.
Det är oundvikligt att det handlar mycket om fotboll. Också där bryter Ibrahimovic mot de informella spelreglerna. En junior som deltar i en A-lagsträning första gången förväntas inte smälla på etablerade spelare med samma lust som vilken motståndare som helst.
Dessutom har han bråttom. Han vill in i A-laget och han vill bli proffs. Fort. Han är för otålig och självisk. Några föräldrar vill till och med ha bort honom från sönernas lag.
Det fanns förr en sorts hävdvunnen lärlingsgång för unga svenska spelare. Som säkert fortfarande delas av en del äldre ledare. Först mogna med A-lagsspel i ett allsvenskt lag och sedan i bästa fall landslagsuppdrag. Först därefter var den unga spelaren mogen för proffsspel. Ödmjuk skulle man vara och självskryt luktade illa.
Ibrahimovic brott mot alla dessa gammaldags och för honom okända uppförandekoder har utlöst en hel del inlärd irritation riktad mot honom. Han skildrar en underbar scen där han inte vill ta emot Malmö FF:s avskedspresent i form av en kristallboll inför proffsäventyret i Ajax.
Det är intressant för den fotbollsintresserade att följa hur Ibrahimovic växer till i styrka, spelskicklighet och medvetenhet om vad det innebär att vara proffs. Genom svårigheter mot stjärnorna, som ordspråket lyder.
Agenten Mino Raiola är en viktig sanningssägare som vunnit hans gehör. Den nuvarande engelske förbundskapten Fabio Capello stod för den slutliga finishen under Juventustiden: Bort med grannlåten, mål ska det vara. Det är det som gäller. Timme efter timme av nötande av bollmottagningar och skott innanför straffområdet.
En lika auktoritär tränare fast med andra förtecken har också en plats i hans hjärta, nämligen portugisen Mourinho. Han är omtänksam och sms-ar oupphörligt till manskapet. För Mou skulle han kunna döda. Ibrahimovic är medveten om att han går bäst ihop med auktoritära tränare.
Lika bra som han gillar somliga, lika illa gillar han andra fotbollsnamn. Örebroaren och storspelaren Hasse Borg, som var med om att hjälpa honom ut i proffslivet som sportchef i MFF har fallit ordentligt i onåd. Han har blivit en persona non grata i Zlatan-land. Med rätt eller orätt är svårt att säga. MFF gjorde en lysande affär. Men sportchefen har också ett ansvar gentemot klubben.
Fredrik Ljungberg får sig en sinkadus i förbifarten för sina överklassfasoner till tabloidernas förtjusning. Vad det nu är? Däremot intet ont om Henke Larsson. Somliga tidningar och journalister får också sina fiskar varma.
Något överraskande försvarar han utan någon motivering Juventus ex-klubbdirektör Luciano Moggi som nyligen dömdes till fem år och fyra månaders fängelse för det sportsliga bedrägeri i stor skala han gjort sig skyldig till som ledande gestalt i fotbollsskandalen Calciopoli. Kanske ett utslag av en sorts solidaritet. Ordningsmän är inte hans favoriter. Lite naiv är han dock för Moggi är en obotfärdig fifflare av värsta sorten.
Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimvic är på plan eller inte kommer han att vara en centralgestalt i svensk fotboll i överskådlig tid och speciellt fram till nästa EM. Hur ska han smälta in i laget är frågan för dagen. Det enda sättet för honom att undvika ytterligare en guldboll är väl att sluta bums.
Jag heter Zlatan Ibrahimovic är predestinerad för klassikerstatus i genren och kommer säkert att diskuteras ur alla möjliga synvinklar. Han väcker känslor och är en gestalt sprungen ur ett Sverige som vi indignerat iakttar utifrån. Det finns en äkthet i den berättarröst Lagercrantz skrivit fram. Den skaver, irriterar, väcker ilska, roar och oroar – och väcker beundran. He stands tall som amerikanarna älskar att säga. En fotbollens motsvarighet till Charles Bukowski. Han är en jävel till fan den där skåningen Zlatan Ibrahimovic.
Från förnedring till Cassano
Är det förnedrande för ett miljonärsproffslag i fotboll att få stryk med 6-1 av ett annat lika penningstint proffslag? Om så är fallet var går gränsen för att ett resultat ska betraktas som förnedrande? Vid fem måls skillnad?
Förnedra betyder att förödmjuka och vanära. Förnedring är att hamna med tillvarons Svarte Petter i handen och käka medlidande, nedlåtenhet och förakt hela dagen.
Den definitiva förnedringen för en människa i det turbokapitalistiska samhället består i att inte kunna försörja sig på sitt arbete utan vara tvungen att krypa in i en åtgärdslabyrint av välmenande coachning och där hans eller hennes oanställningsbarhet måste sockras med statliga nådepengar för att den gode arbetsgivaren ska kunna förmås ge denna mänskliga minuspost i samhällsekonomin tillträde till arbetslinjen.
Kan begreppet ”förnedrande” täcka dessa två små bitar verklighet? Knappast – utan att begreppet förlorar sin användbarhet.
Var det en bragd av Sverige att vinna över Holland och ta till sig till EM? Nej, det var skickligt – men knappast en bedrift eller ett hjältedåd? I grunden är det ju frågan om två lag av ytterst välbetalda fotbollsproffs som i ett nationellt sammanhang tävlar om tillträdet till en stor internationell fotbollsindustriell turnering, EM.
Om det varit så att de svenska spelarna likt ÖSK-ikonen Orvar Bergmark gått upp klockan sex på morgonen landskampsdagen för att jobba och efter avslutad arbetsdag jäkta till Råsunda för att möta ett gäng fotbollsproffs – då uppfylls bragdkraven.
Sportspråket blanksliter vissa ord. Tänk bara på ”katastrof”. Det är svårt att göra något åt eftersom mediesamhällets journalistiska praktik kräver starka språkliga retmedel och saftiga personangrepp för att sälja.
Jag tänker på det här när jag läser vännen Joakims betraktelse över sin avtagande lust till fotboll. Det är lätt i dag att få överdoser av det man är intresserad av nästan till besatthet.
Men det finns botemedel. Det gäller att minska intaget av kommentarer och försöka njuta av liret som det uppträder. Det finns så många finesser och så mycket glimrande artisteri i modern fotboll på toppnivå att det räcker och blir över. Messi är en trollkarl och Ibrahimovic är ett med spelet just nu och hans fysiska styrka känns nästan in i vardagsrummet.
Det är heller ingen synd att avbryta tittande på en trälig match som saknar all charm. Hur namnkunniga spelarna än är.
Det är kul att klättra upp på höga käpphästar och analysera analytikerna och kommentera kommentatorerna. Att utröna vilka som formulerar de vackraste självklarheterna. Och att försöka hitta pärlor på nätet. En sådan är Guardians bloggsändning Football Weekly måndagar och torsdagar med James Richardson i spetsen. Ett gäng journalistiska personligheter med olika accenter som bjuder på ett stort fotbollskunnande och ett språkligt fyrverkeri där engelskans alla stilnivåer blixtsnabbt utnyttjas.
Vissa matcher är inte värda att kommentera särskilt mycket – eller alls. Men fotbollsjournalistik är en industri och den måste fylla sina slots som blir alltmer av gluggar i en snurrande reklamkarusell.
Vännen Pelle Blohm har myntat uttrycket ”alibilöpning” när en spelare drar iväg som en skållad gnagare trots insikten om att det inte är lönt eller relevant i den aktuella situationen – alltså för syns skull. För att visa lagledningen och fansen att man är en kämpe av renaste vatten och värd kärlek och ett fett kontrakt. Jag knycker ”alibi” och benämner tomgångsanalyserna för ”alibikommenterande”. Härlig journalistisk fighting spirit: Analysjobbet-ska-göras-om-så-varenda-jävla-klyscha-ska-mobiliseras!
Jag har också nöje av filosofen Kutte Jönssson, docent i idrottsetik vid Malmö Högskola med rätt att djupanalysera idrotten. Han går ofta på tvärs mot min 50-talistiska syn på sporten med stort S. Hans analyser gnager och skaver i mig.
Senast rotade han i Svenska Dagbladet i inälvorna i min inre sportvärld. Det är enligt honom inte självklart att begreppet fair play behövs.
Dessutom försvarar han filmarna och påpekar det som är självklart, nämligen att många spelar säger en sak och fular sig och skiter i reglerna om insatserna är tillräckligt stora. Som ett EM eller VM. Dubbelmoral – denna eviga mänskliga följeslagare. Pontus Wernbloom är hans man. En spelare i tiden som anammat en internationell ”fulnivå”.
Det gäller att vinna. Till varje pris? Får man förgifta värjspetsen som Laertes gjorde i Hamlet – överfört till fotbollsvärlden, preparera motståndarnas vätskeflaskor? Eller ska det vara tillåtet att saluföra både segrar och förluster med budgivning på Blocket? Det sportsliga kanske är överskattat.
Jag förbereder mig just nu för att åka till Italien. Puglia, för att förtära tillagad komage, närmare bestämt bladmagen, och njuta av säsongens nyvin och primitivodruvornas kraftiga nektar som förlåter ens synder och får en att glömma oförrätter. Fotboll? Kanske – Lecce och Bari har hemmamatch i helgen. Bari i serie B. Oplanerat är bäst.
I dag, onsdag 2/11, är det sanningens ögonblick för Bari-sonen Cassano som i söndags drabbades av yrsel och illamående och togs in på sjukhus. I dag ska nämligen sjukhuset i Milano komma med en kommuniké. Utanför hopas direktsändande medieenheter och banderoller med hoppfulla hälsningar och förhoppningar om en snabb återkomst i Milans färger. Svart och rött, död och kärlek.
Vi får inte glömma att världen också rymmer mycket kärlek.
Del Pieros hastiga slut
Fasta exkrementer i form av en cylinder lyder definitionen i ett lexikon. Eller mer rakt på sak och mycket mer vulgärt uttryckt – en skitkorv. På italienska stronzo som också kan vara femininum – stronza.
Den italienska finansministern Tremonti har benämnts så offentligt av en talesman för Berlusconi. Alltfler politiker och makthavare dyngar offentligt på med okvädningsordet för att stänka skit på politiska motståndare Tyvärr stänker ordvalet ner sagesmannen, för det är män som det rör sig om, och skapar ett debattklimat där endast verbala råskinn känner sig hemma.
Lega Nords ledare Umberto Bossi har en viss förkärlek för ordet. Han tvekar inte att använda det som bestämningsord som i ”skitkorvsjournalister” eller att okväda sina partikamrater.
Står Italien på tur att få känna på marknadens misstro och därmed kvalificera sig för EU-hjälp. Vem vet?! Och vad händer med fotbollen i en ekonomisk kris?
Serie A har drabbats av måltorka. Fem matcher utan mål i sjunde omgången. Det är tre namn som jag bär med mig från den. Klose som gav Lazio trepoängaren i Romderbyt på stopptid. Det var inte helt oväntat. Han utnyttjar varje lucka i försvararnas uppmärksamhet – och målen ser så där självklara ut. Vilket precis som när det gäller prosa tyder på många träningstimmar i att positionera sig och kontrollera bollen också när den kommer illa.
Giovinco, ”atommyran” kallad, som menar att han blivit illa behandlad i Juventus – som nu i Parmatröjan spelade fram till det avgörande 2-1-målet mot Napoli – som därmed gick på en mina. Och så Ibrahimovic som var lysande mot Palermo som inte hade ett skott på mål. 3-0 var i underkant.
Juventus hävdar att klubben gör allt med stil. Det kan man ha synpunkter på. Calciopoli och obotfärdig säger jag bara. Inte heller verkar klubben sätta en stilfull punkt för sin storspelare Del Piero. Agnelli tog till bossfasonerna inför aktieägarna nyligen och lät göra veterligt att det är Del Pieros sista år i klubben inför ett möte med aktieägarna.
Kontraktet löper in på nästa år med möjlighet till förlängning enligt vissa källor. Men basta säger Agnelli redan nu och ursäktar sig med att aktieägarna inte träffas så ofta. Det ser mer ut som ett sätt att förbygga eventuella diskussioner om en förlängning av Juventus-ikonens närvaro i lagen. Inte särskilt elegant men effektivt.
Men låt oss för all del inte ta till några fula ord – men nog har Agnelli uppträtt som en skitstövel.