Tag Archives: Manchester United
Vilken fotbollshelg som väntar!
Två internationella lag som möts – en stark favorit kryddat med duktiga lirare och snabba fötter i färgglada skor i varje position.
Motståndarna är inte helt ofarliga de heller, med giftiga anfallare och ett tufft mittfält, och man kan räkna med att det kommer att smälla från första närkamp till sista.
Glöm Messi, Rooney och de andra överbetalda divorna i fotbollens motsvårighet till “X-Factor”-finalen på lördag. Den här helgen handlar det om Erikslunds KF mot Kista Galaxy imorrn i Stockholms Div 7, avspark kl 2000 i Täby.
Efter att ha täckt allt från Allsvenskan till Champions League och landskamper har jag gjort det omöjliga den här säsongen.
Jag har tröttnat rejält på elitfotbollen, mest för att det handlar sällan om fotboll längre.
Det handlar om Mourinhos psykningar och Dani Alves filmningar. Det handlar om pengar och brudar och Ryan Giggs och “super-injunctions”.
Det handlar om bengaler och uppgjorda möten och inkastade smällare, skadade linjedomare och bollkallar med tjut i öronen.
Det handlar om medialögner och rubriker och skvaller som är så verklighetsfrämmande så man undrar vem det är som läser dem. Och vem är det som tror på sånt?
Nu får det vara nog ett tag.
Jag kan inte hela historien, men jag tror att Kista Galaxy startades av La Liga-proffset Henrik Goitom och sina kompisar för att främja ungdomsfotboll i föroten Kista och närområden.
Galaxy, med Goitoms pappa som tränare, står för respekt och disciplin och bollen efter marken, för finter och fyndighet, respekt och kärlek.
Jag har sett i princip alla deras hemmamatcher och inte bevittnat några som helst tecken på grinighet, girighet eller fult spel.
Jag har bara sett ett anfallsglad lag, med bollsäkra backar och vindsnabba forwards som jobbar hårt för varandra och öser in mål.
Ingen har stått och slagit ut med armarna om inte passningen hamnade precis på foten- de har ju fullt upp med att vinna tillbaka bollen för att börja om.
Jag har sett ett lag som gör inget mer konstigt än att spelar för varandra. Och det är svårt att inte älska fotboll när det ser ut såhär.
Jag har haft ett öga Barcelona ändå sedan min idol Johan Cruyffs tid i Catalunya, och jag trodde aldrig att jag någonsin skulle skriva nästa meningen.
Klart jag kommer att titta på fotbollsfesten från Wembley på lördag- jag har inte blivit helt omänsklig än- men jag misstänkar att jag kommer att känna större glädje om Kista vinner borta imorgon än om Barcelona slår Manchester United i Champions League-finalen.
För efter en säsong där en lagsport som elitfotbollen har dominerats av individer och icke-fotbollsrelaterade ämnen (ofta med dessa två klubbar inblandade), det är bara att konstatera att det är som Galaxys ledord säger.
One a star, together a Galaxy.
Gladast är man i Manchester och norra London
Transferfönstrets sista dag, alldeles särskilt i januarivarianten, påminner om när klockan börjar närma sig stängning en helt vanlig utekväll. Vad här inne, undrar någon, får jag chans att knulla med, och vad kommer det att krävas av mig? Desperationen igår ledde till att Chelsea betalde £50 miljoner för Fernando Torres, vilket fick Liverpool att kontra med en utgift på £35 miljoner för Newcastles Andy Carroll.
Båda summorna är på många sätt helt orimliga. Men vad en klubb kan tänkas betala är vad som också värderar en fotbollsspelare. Torres, som sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig spela för en annan brittisk klubb, får nu chansen i Champions League hos Chelsea. Carroll är ledsen att inte vara kvar i Newcastle. Han blev ”tvingad” att lämna. Han och Pools andra köp, Luis Suarez från Ajax, ska nu formera ett nytt anfall i en nysatsande klubb. De har alla chanser att komplettera varandra väl.
Liverpool var på det stora hela transferfönstrets stora nyhet också för vad som inte blev av. De förmodade framstötarna mot Aston Villas Ashley Young rann ut i sanden, likaså försöken att plocka tillbaka Liverpoolfostrade Stephen Warnock efter att Anfield-floppen Paul Konchesky lånats ut till Nottingham Forest.
Sorgligast är ändå historien om Charlie Adam. Blackpool gav först indikationer på att budet från Liverpool var för lågt, men att de kanske skulle kunna göra affärer om Pool erbjöd mer pengar. Adam köptes till Blackpool för en halv miljon pund, till slut erbjöd Liverpool tio för en flytt till Anfield. Adam hade då lämnat in en officiell önskan om att få säljas men Blackpool sa ändå blankt nej. Ett bud på £14 miljoner pund kom också in från Tottenham, men tydligen för sent för att kunna värderas.
Tryggast i allt det här är Manchester United och Arsenal, som sett på utan att egentligen bry sig om vilka värvningar konkurrenterna försökt få genom. De har byggt smart och ekonomiskt under en lång tid, med framgångsrika managers som suttit på sina poster i många och långa år. De är, om man vill vara sån, lite som de där som redan har en partner, som dricker bara lite grand och går hem med ett muntert leende på läpparna.
Jag tror fortfarande att Premier League-bucklan lyfts på Old Trafford när säsongen är över.