Tag Archives: machoideal
Den aggressive mannen, del 2
Det här är en inofficiell uppföljning till Pelles text om Johan Mjällbys köttarfilosofi och kopplingen till mäns våld. Jag hoppas att Pelle själv inte var på väg med en officiell uppföljning, för då kan det bli dålig stämning här på bloggen. Aggressivt, rentav?
Nå.
Fotbollen är som sagt en gammal krigslek som fått regler, men på plan gäller ändå krigets principer. Och, det är en av de äldsta sanningarna: i kärlek och krig är allting tillåtet.
Låt mig, utan värdering, bara konstatera en del av de saker som sker på en fotbollsplan i jakt på de tre poängen och äran:
• Tröjdragningar och andra dolda regelöverträdelser
• Förstärkta fall och sökande efter frisparkar
• Tjuvnyp och slag
• Allmänna smädelser till motståndarna
• Provocerande firande framför motståndarfansen
• Stormning av domaren vid felbeslut
• Psykningar av motståndare ur balans
Om man anser att detta är en del av spelet fotboll eller inte är ointressant just för denna text. Vi kan bara konstatera att det här är. Och jag tror också vi kan sätta etiketten “respektlöshet” på alla dessa saker.
Viktiga poäng står på spel och om man flyttar in målstolparna några centimeter eller trampar av skon på motståndarens toppanfallare vid en hörna så ser ena lägret en fuskare och det andra en hjälte.
Men i denna air av respektlöshet, varför blir fotbollstyckarna förvånade varje gång det urartar även utanför planen? Blir inte ett och annat upplopp i själva verket en oundviklighet i en sport där utövarna själva har normaliserat överträdelsen? Där aggressiviteten är upphöjd till norm?
Det här är ingen enkel ekvation, för som åskådare gillar jag när matcher är på gränsen. Jag vill se passion och vilja, inte TV-spelsjogabonito och fotboll som cirkus. Men jag förstår att detta medför konsekvenser när samma känslor också börjar koka på läktaren. Cyniskt? Kanske.
Men det är intressant att det till och med i de blodigaste kampsporterna finns en fullständig respekt för motståndare och domare medan fotbollen handlar om att hitta genvägar – och sedan bli bekymrad när inställningen sprider sig till dem som har spelarna som idoler. Är det så att fotbollen både vill ha och äta kakan?
Den aggressive mannen
Två oberoende texter i två olika tidningar om två helt olika ämnen väckte mitt intresse idag. Trots de stora skillnaderna undrar jag ändå om de inte någonstans trots allt hänger ihop. Tanken svindlar.
I Aftonbladet skriver Ronnie Sandahl om mäns våld och varför inga politiska partier pratar om den problematiken. Varför 90 procent av allt dödligt våld orsakas av män. Alla undrar hur det kan hända, om och om igen. I Härnösand, i Falköping och i Landskrona. Medierna ställer frågorna varför och politikerna skyller på allt mellan himmel och jord beroende på partifärg. Men ingen pratar om den verkliga problematiken, enligt Sandahl. Om männen i sin roll som män.
I den andra kvällstidningen Expressen läser jag en intervju om Johan Mjällby och hans “succé” som inhoppande assisterande tränare i Celtic. På en fråga om hur han och huvudtränaren Neil Lennon fick vraket att åter börja segla svarade han på sant machomanér.
Men det krävdes att en före detta svensk landslagskapten med ett svårt sargat knä gick in på träningen och visade de stukade spelarna vad vilja innebär.
- Jag tror att de förstod, och de undrade vad det var för dåre som håller på att glidtacklar hela tiden, säger Johan Mjällby.
I Johan Mjällbys värld handlar ledarskap om det som alltid varit ett ideal på de brittiska öarna och kanske allra mest högst däruppe i Skottland. Man ska vara en man som står upp och käkar smärta till frukost även om benet är brutet. Inget jävla gnäll. Man ska in i skiten och gröta, visa hjärtat blödande och dunkande i högerhanden upp mot publiken med blodet rinnande nedför armen. Gör man inte sitt jobb är den enda ledarskapslösningen att skälla ut den förbannade spelaren så att huden klistras mot väggen som en spaghetto al dente. För Mjällby handlar det om karaktär och stake förstås, två ord som är hackade in i stentavlor från den brittiska fotbollens ursprung. Som ett av tio fotbollsbudord. På en fråga om vilket ledarskap han och Lennon föredrar är det föga överraskande maktspråk det handlar om. Odemokratiskt, tränaren är gud även om spelarna naturligtvis får ha synpunkter(vilket med min egen erfarenhet av dessa tränare betyder att du sitter på läktaren nästa match…”son”. Den tränarfilosofin tycker Mjällby funkar allra bäst vilket han även berättade från scenen på den allsvenska upptaktsträffen i Örebro. För mig låter han som en kvarleva från ett hemskt 60-70 och 80-tal. Mycket har hänt sedan dess även om Mjällby verkar ha missat det.
För att försöka knyta ihop de här två artiklarna så vill jag först starkt påpeka att jag inte menar att Johan Mjällby har ansvar för att män går ut och slår ihjäl folk. Däremot är det intressant med den aggressivitetsdyrkan som till stora delar styr fotbollen och som jag själv varit en del av. Ja, jag var nog en liten mini-Mjällby under stora delar av min karriär. Ishockeyn är ännu värre. Machomän som inte får visa några svagheter, machomän som tuppfightas ute på planen och pinkar in revir genom maktspråk och till några procent våld. Det är uppbyggt ur det, gamla krigslekar som moderniserats och fått ett regelverk. Svaga mot starka, starka mot svaga. En kamp för att få hyllas och hedras som den store starke segraren.
Det man sedan kan fundera på är vad förloraren, och den som inte räcker till i den eviga kampen om manligheten eller den tappade manligheten, tar sig till. Det är kanske en väldigt lång väg mellan Ronnie Sandahls text och fotbollens machoideal som Johan Mjällby representerar men det är utan tvekan två grenar på samma trädstam.