Tag Archives: ledarskap
Blatter twittrar falskt
Det krävdes ett besvärande spökmål för att förmå världsfotbollens feodalherre Sepp Blatter att träda fram. Han har till och med twittrat till: ”My apology to England and Mexico, on reopening the use of technology and why we must support referees.”
Han ber alltså förbunden i England och Mexiko om ursäkt för domarnas insatser, eller snarare brist på sådana, vid Lampards spökmål respektive Tevez offside-mål. Varför det, har han dömt matcherna? För vad ber han om ursäkt? Och har han talat med domarna?
Det ska bli intressant att se om han i morgon ber Portugals förbund om ursäkt för David Villas offside-mål. Det kanske var svårare att se än i Tevez-fallet. Men i och med att Xavi spelade fram bollen försköts den tidsmässiga referenspunkten för bedömningen av Villas position. Han blev offside när Xavi touchade bollen. Samma typ av offside som när Nya Zeeland gjorde mål på Italien.
Blatter är ute efter att rädda sitt eget skinn och vända bort uppmärksamheten från Fifa:s och det söliga The International Football Association Board, där Fifa ingår tillsammans med Det förenade kungadömets fyra förbund. Där bestäms de internationella reglerna och där har målkameror och andra tekniska hjälpmedel diskuterats en tid.
Mexiko och England tillhör ju fotbollens stormakter som man måste hålla sig väl med och lite offentligt uppvisad ödmjukhet och förståelse sitter bra – och kostar inget extra.
Fotbollen har blivit allt snabbare. Spelarna är bättre, starkare och snabbare. Alltför många spelar också teater hela tiden med ett öga på domaren. Eller har satt tröjdragningar i system.
Dessutom har den mediala bevakningen exploderat och tekniken utvecklats därhän att de enda som inte riktigt är säkra på vad som hänt på planen efter matchen är domarna. Något tillspetsat, det medges. Men så var fallet vid det aktuella spökmålet.
Domarna riskerar att få löpa medialt gatlopp kanske i hela sitt liv för de förmenta misstag de gjort. Dessvärre är inte heller expertkommentatorerna så vassa när det gäller regelresonemang. Termerna misstag, tabbar och bortdömning används på ett oprecist sätt. Och vad är skillnaden mellan filmning och förstärkning?
Experterna kan ibland notera att domarna har en utsatt situation för att i nästa ögonblick skrika skandal, när domarna inte ser något som de kanske inte ens har möjlighet att upptäcka.
Männen och kvinnorna i svart är de ideala syndabockarna för medier, tränare och supportrar. De kan inte gå i svaromål utan får finna sig att stå med skammen och inkassera hot och kränkningar från en massa dumskallar från alla håll. Till och med från ledare. Och så skönt och enkelt det är för oss fotbollsskribenter att vässa våra stilistiska klor på “domarjävlarna”.
Hur hjälper nu Sepp Blatter domarna, vilket han säger sig vilja göra? Jo, Fifa har skickat hem både team Roberto Rossetti och Jorge Larrionda, som dömde Tyskland och England respektive Mexiko och Argentina. Som straff givetvis. Där kan man snacka om att hänga ut domarna. Vilket underbart ledarskap och vilken desavouering! En gest som säger: Se vilken kraftfull ledare jag är och se hur allvarligt jag tar på dessa för mig förhatliga domarmisstag. Endast jag är ofelbar.
Fifa lär ha lagt ner mycket pengar på att försöka utveckla hjälpmedel för domarna. Men uppenbarligen har det inte gett något resultat. Det verkar vara en trögrörlig organisation som lever i förfluten tid. Blatter har att döma av tidigare uttalanden arbetat för att hålla tekniken utanför planen.
Fotboll ska vara humant.
Men som synes har opportunisten i honom slickat på höger pekfinger och känt vartåt det blåser – och ställer plötsligt i utsikt målkameror. Han säger inte när. Pudel, pudel, pudel i mediespegeln där låt oss veta vem som smartast och fintligast är: Blatter, Blatter, Blatter. En överlevare – som lever gott.
Jag vet inte hur The International Football Association Board arbetar för att utveckla reglerna och spelet. Det hela verkar vid en ytlig granskning textcentrerat som ett gammalt marxistgäng som med utgångspunkt från mervärdesteorin ytterst skarpsinnigt diskuterar huruvida en chaufför på ett företag är att hänföra till arbetarklassen.
Vad som behövs är en mer djupgående diskussion om realiteter – också i medierna. Fifa presenterar offsideregeln som enkel, vilket den inte är. Klarar det mänskliga ögat och hjärnan av det som krävs i regeln: Att göra bedömningar av referenstidpunkt, bolltouchen, samtidigt som spelarnas positioner på planen avläses. Dessutom gäller det att avgöra om spelarna medverkar aktivt i spelet. I konkurrens med 29 kameror och en hoper grötmyndiga experter.
Det är hög tid att diskutera domarnas arbetssituation och att anpassa reglerna till de mänskliga begränsningarna. Det vore intressant att veta hur många uttryckliga och underförstådda bedömningar som ingår i regelverket och som kräver att en spelares intentioner ska avläsas på tiondelar av en sekund.
Är inte allt detta en omöjligt, eller i varje fall omänsklig uppgift? Är det inte i själva verket så att ett visst antal misstag – som bara kameraögat och repriseringar kan upptäcka – är oundvikliga?
Som Villas offsidemål som förde Spanien till kvartsfinal.
Lippi det är ditt fel!
Mitt hjärta blöder för den lille kalabresaren Gennaio Gattuso med de svarta ögonen och det stora fotbollshjärtat. En fighter av renast vatten med en tjurig respekt för fotbollen, supportrarna och motståndarna. Alltid beredd att offra en bit av kroppen och leverera batalj. Ibland på gränsen till brutal – men alltid med en humorglimt nära till i kroppsspråket – eller i ett snabbt avfyrat leende.
Men inte skulle Gattuso ha spelat ett VM till. Han är inte alls fit efter en tung säsong i Milan med skadeproblem. Och det måste han vara med sin spelstil för att göra sig själv rättvisa. Samma sak med Pirlo som steg in i den avgörande matchen mot Slovakien nästan försynt.
”Hem med skammen. Allt svart: utslaget det sämsta Italien någonsin”; ” Lippi, det är ditt fel!” De italienska sportjournalisterna är inte nådiga i dag. Förbundskapten Lippi skyller inte från sig. Han tar hela ansvaret och medger han att inte förberett laget väl inför VM.
Men det är inte hela sanningen. Han avgick efter VM-segern i Tyskland – men återkom. Han har konsekvent satsat på de spelare som var med när det begav sig 2006. Det är mänskligt men en förbundskapten är i trubbel om han låter sådana känslor styra alltför mycket. Fotbollskapacitet på den här nivån är en färskvara. Sedan har han byggt på med nya spelare, företrädesvis från Juventus. Men Juventus har med svartvita mått mätt en katastrofal säsong bakom sig.
Lippi har inte lyssnat till kritiken. För den har funnits vad gäller hans uttagningar. Det är inte hans stil. Dessutom har han kunnat peka på att han har en VM-titel på meritlistan. Han är därtill en surmulen person med reaktionära åsikter vad gäller till exempel homosexuella. Dessutom vill han inte ha spelare som riskerar att störa stämningen i gruppen.
Därför är det föga underligt att inte Sampdorias Cassano inte ens finns med i truppen. En egensinnig och oberäknelig bråkstake som vet var målet är beläget. Och idealisk att slänga in som en joker när spelet gått i stå.
Det gäller också för Palermos skyttekung Miccoli. Det har säkert inte förbättrat hans chanser att han tidigare vittnat mot Lippis son David, involverad i numera nerlagda sportagenturen GEA World, ett stickspår i den calciopoli-skandal som gick i dagen i våras igen.
Italien hamnade sist i gruppen. Till och med efter Nya Zeeland, ett lag bestående av banktjänstemän och andra vanliga yrken med fotbollen som bisyssla.
Gli Azzurris vanligtvis kassaskåpssäkra förvar har släppt in fem mål på de sex skott som hamnat inom målramen. Ingen skugga faller väl direkt över Buffons ersättare Marchetti.
Men målvakter med Buffons rykte och personlighet och utstrålning får ibland forwards att tveka aningens aning av en sekund – och vips är chansen borta. Det var otur för Italien och Lippi att Buffon drabbats av både ischias och diskbråck. Han måste opereras, och det spörs om han kommer tillbaka till yppersta världsklass.
Det sista tjugo minuterna i förlustmatchen mot Slovakien visade Gli Azzurri något av lejonklon och det fotbollskunnande som alltid finns i ett italienskt landslag. Så dags! Quagliarellas reduceringsmål var iskallt och den ena halvchansen efter den andra dök upp under stopptiden. En riktig thriller med anfall på Slovakiens målvakt Jan Mucha som liggande i nätmaskorna svarade med en uppercut. Det var mycket dålig teater de sista minuterna – lika överspelad som i en gammal stumfilm. Slovakien lyckades behålla 3-2 och kom undan med blotta förskräckelsen
Gattuso är på väg hem. Hoppas att han får en bra badsemester hemmavid, innan det är dags att varva upp inför nästa serie A-säsong. Kanske är tiden i Milan över. Il calcio och livet går vidare. Han kan glömma skammen. Han har alltid gjort sitt bästa på plan. Och det är ju trots allt bara fotboll det handlar om. Eller hur?!
En renässans för kollektivet?
De senaste tio-femton åren har det i Sverige varit en lång och stadig attitydsförändring från lagtänkande till de nya idealen mot individuell stjärnglans. Jag antar att det speglar samhället i övrigt, egofiering uppmuntras och lyfts fram. Precis som inom fotbollen där journalister och publik ropar efter så kallade profiler som sticker ut och inte är så där lagtänkande tråkiga.
Jag har förvisso ropat efter de där som sticker ut jag med men inte på lagets bekostnad. Det här VM slutspelet hoppas jag ger lagtänkandet en boost framåt.
Det är väl egentligen bara Västtyskland som åtskilliga gånger genom historien nått stora framgångar med ett totalt kaos och inre stridigheter inom laget.
Biografier har i efterhand avslöjat spelet bakom kulisserna som ofta varit smutsigt och elakt. I övriga fall går det åt helvete.
Jag tycker därför att det är rätt upplyftande att se Frankrikes totala förfall och Englands eventuella da capo. Vad man lär sig är att det spelar ingen roll hur många stjärnor som man har till sitt förfogande om dom inte klarar av att arbeta tillsammans mot ett gemensamt utstakat mål. Ett lag måste ha en ledare som kan samla och styra de som ska utföra prestationerna på planen, en ledare som respekteras och får spelarna att jobba åt samma håll. Det är egentligen inga konstigheter, samma villkor gäller i arbetslivet på arbetsplatser där stora team ska jobba tillsammans, ändå är det oftast de individuella prestationerna som belönas. Någon som ska framstå som frälsare och den som varit allra duktigast. Att skapa ett lag kräver mogna spelare som är beredda att lägga egot åt sidan och förstå den kollektiva styrkan. Det gäller att de som är bäst(för de finns förstås, så naiv är jag inte) håller upp de som inte är lika bra. Det kräver verkligen mognad. Jag inbillar mig att Inters vinst i Champions League är ett bra exempel på bra ledarskap och mogna spelare, likaså Barcelonas förra året.
Det är därför jag tycker att debatten om Zlatan och hans medverkan i det svenska landslaget slår fel. Det handlar inte om att Zlatan ska komma in som den store megastjärnan och frälsa Sverige, för mig handlar det om att han ska komma in med mognad och ledaregenskap som gör att han går in och lyfter de andra spelarna med sitt ledarskap, och sitt mogna spel där inte han är den viktigaste som ska göra allt utan istället vara navet som ser till att alla ekrar håller ihop hjulet när snurren tar fart. Klarar han det blir han den störste någonsin i vårt landslag, klarar han det inte ska han inte vara med alls, då är det bättre att spela med sämre spelare som ger kollektivet styrka.
Vad jag hoppas på med de här rätt uppenbara lärdomarna är att lagtänkande åter ska bli på modet. Att spelarna inser att divalater river ner den kollektiva styrkan. Dessutom är det inget som säger att man inte kan vara superstjärna, ödmjuk, lojal, och få publikens, journalisternas och alla medspelares respekt.
Det räcker med att se på Zinedine Zidane, trots hans högst spektakulära sorti från världsfotbollens scen.
Anelka löste inga problem på kort sikt
Nicolas Anelkas karriär är kantad av relationsproblem. Somliga har lyckats rejält med att plocka fram hans kyliga avslut och korrekta löpningar, andra har misslyckats katastrofalt och har tvingats se fransmannen flytta vidare till nästa klubb. För oss som står vid sidan av och analyserar hans karriär ter det sig uppenbart att en Anelka som känner trygghet och förtroende från en coach han kan respektera också blir till en Anelka som kan vinna de viktiga matcherna.
Raymond Domenech är inte en sådan coach. Hans ledarskap är ifrågasatt och förlöjligat från flera håll. Resultaten på planen speglar sig i en märklig VM-trupp och en svag matchcoachning.
När så Anelka kallade Domenech för en horunge och bad honom fara åt helvete resulterade det i att Anelka skickades hem. Domenech kan inte gärna göra annat än att stå upp för sin heder och sin chefsposition, självklart måste han banna sin spelare och styra bort honom från truppen. Anelka vägrar be om ursäkt, och lagkaptenen Patrice Evra skyller allting på “förrädaren” som läckte bråket mellan Domenech och Anelka.
Sett till spelarmaterialet Frankrike har att tillgå ska de inte vara så dåliga som de är. Men laget spelar med en håglöshet och en brist på löpvilja som måste härstamma från att någon – huruvida det är ledargestalterna på planen eller Domenech vet jag inte – inte gjuter in den tro och vilja som ett vinnande lag måste ha i sig. Anelka valde sin syndabock och sa vad många Domenech-belackare redan tycker, men löste heller med sitt tilltag inget av de kortsiktiga problemen. Snart följer truppen efter hem till Frankrike, och Domenech slutar som den utskrattade clown han delvis hjälpt till att skapa.
The Teddy Lucic Syndrome
Jag var inte en av alla eventuella som igår satt och hejade på Nigeria. Lagerbäck är ingen favorit, inte heller hans sätt att bygga ett lag. Många gånger fascinerades jag också över att den röriga backlinje som liksom i grupp stundom attackerar samma boll samtidigt hade följt med Lagerbäck från Tysklands målskörd mot Sverige i förra VM ner till årets i Sydafrika.
Roligare då med Grekland. Tänk att det enda som behövdes för att de skulle släppa loss och spela ut var en utvisad person i motståndarlaget. Är domarna fortsättningsvis kortglada kan vi få gladfotboll varje Grekland-match.
Så fick ändå Nigeria en otrolig möjlighet att trots decimerad elva kvittera sig tillbaka in i matchen. Två anfallare i friläge, ett dåligt första avslut och ett returskott som inte blev till en chans alls när bollen petades löst och märkligt åt sidan och över kortlinjen.
Igår höll Nigeria Teddy Lucic-klass. Det räcker helt enkelt inte.
VM-peppen (del 8): Gerrard visar (nästan) vägen i VM
Rio Ferdinand missar VM på grund av skada, och kaptensbindeln flyttar därmed över till Steven Gerrard. Han leder ett lag som för fyra år sedan hjälpligt tog sig förbi Ecuador i åttondelsfinal innan de slogs ut mot Portugal i matchen efter.
Utan att för den delen övertygat i gruppspelet. Joe Cole, redan målskytt, lägger upp en magnifik crossboll som Gerrard smäller in med huvudet. 2-1. Fem minuter kvar. I sista matchminuten kvitterade Henrik Larsson och höll således vår fina, 38 år långa förlustfria svit mot England vid liv.
Borde jag inte ha lagt upp Larssons mål? Verkligen inte. Liverpool krisar och Gerrard lockas av Real Madrid. Jag tänker att ett VM där han, som kapten, tar England till guld innebär en fosterlandskärlek och en titelyra som får honom att slutligt cementera sig själv som en del av Liverpool – in i pensionen.
Blott dagar från premiären av årets fotbolls-VM outar jag mig själv som hårt England-fan och tillbringar min lediga lördag åt att repeatspela den här på högsta volym:
Bajen, bärs och ett uselt ledarskap…
Legendariske Jesús Gil som styrde Atlético Madrid som han ville. Oftast med ordet kaos i centrum.
Jag har alltid sagt att de största ledarna är de som leder utan att i första hand drivas av personlig ära och ett behov av att alltid själva stå i centrum för all uppmärksamhet. Fotbollen har ett problem där.
De flesta som ger sig in på ledande positioner i elitklubbarna vill sola sig i glansen av framgångar och hyllas av fans och media.
Det är nyckeln till alla galna beslut och all hybris som genom årtionden tagit klubbar rakt in i ekonomiska kriser, degraderingar och konkurser.
Just nu är det Hammarby som går igenom alla helvetes kval och dom gör det eftersom ett gäng oansvariga wannabes med finansiella muskler via mycket smutsiga metoder tog kontroll över klubben men inte stannade kvar för att torka upp skiten efter sig. Individer som var där för egna personliga syften, ekonomiska, men även makthunger och en önskan att snabbt ta totalkontroll.
Var är alla nyhetspitbulls från kvällspressen när det handlar om Hammarby?
Eller har jag missat det stora avslöjandet? I bästa fall är det så.
Det måste finnas hur mycket som helst att gräva upp i den klubben.
Jag har inte ett enda bevis själv, så är jag ingen nyhetsreporter heller, men Wandersonskandaler och Oliver Cabrera-tveksamheter lär vara en ljummen vårvind om någon på allvar bröt sig in för att forska i söderklubbens affärer.
Hammarby hade kunnat vara någon helt annanstans om den andra falangen vunnit den maktstrid som gjorde att Lasse Eriksson blev tvingad ut ur Hammarby.
Rätta mig gärna om jag har fel men visst stödde supportrarna den sida som vann och som nu dragit ner klubben i skiten?
Snabba fix lockade mer än den långsiktighet som Erikssonsidan stod för. Att det valet var ödesdigert vittnar Janne Mian(Bajens fystränare) som häromdagen i en tidning sa att allt började gå fel när Lasse Eriksson försvann ut ur klubben.
Det är precis den känslan som jag från utsidan har. Även om fasaden var sprucken innan det på grund av inre stridigheter.
Jag känner Lasse Eriksson, vi är vänner och före detta lagkamrater i IFK Norrköping, så visst kan jag anklagas för att vara jävig i den här frågan, kanske hade jag inte kunnat skriva detta i en papperstidning.
Men just för att jag känner honom och vet hur han fungerar så är jag helt på det klara med att Eriksson är en av de där få klubbledarna som aldrig var inne i Hammarby för sin egen skull, han var inte där för att själv få stå i strålkastarljuset och njuta av dunkar i ryggen. Lasse Eriksson var i Hammarby av två anledningar: Han älskade sitt Hammarby och han var övertygad om att han skulle kunna bidra med något viktigt för att klubben skulle kunna byggas upp och på sikt utvecklas till en modern klubb och inte fastna i den där gamla romantiska bilden av losers och lösa boliner som många tyckt varit charmigt.
Men Lasse blev sparkad, utmobbad och mycket dåligt behandlad. Ändå har han inte gått ut och hämnats i motattackartiklar. Hans självrespekt är för stor för det. Han behöver som sagt inte ljuset och bekräftelsen utan gjorde en deal och gick vidare utan buller och bång. Drömmen om att bygga upp sin älskade klubb dog däremot och det är jag övertygad om att han är mycket ledsen över.
Den aggressive mannen
Två oberoende texter i två olika tidningar om två helt olika ämnen väckte mitt intresse idag. Trots de stora skillnaderna undrar jag ändå om de inte någonstans trots allt hänger ihop. Tanken svindlar.
I Aftonbladet skriver Ronnie Sandahl om mäns våld och varför inga politiska partier pratar om den problematiken. Varför 90 procent av allt dödligt våld orsakas av män. Alla undrar hur det kan hända, om och om igen. I Härnösand, i Falköping och i Landskrona. Medierna ställer frågorna varför och politikerna skyller på allt mellan himmel och jord beroende på partifärg. Men ingen pratar om den verkliga problematiken, enligt Sandahl. Om männen i sin roll som män.
I den andra kvällstidningen Expressen läser jag en intervju om Johan Mjällby och hans “succé” som inhoppande assisterande tränare i Celtic. På en fråga om hur han och huvudtränaren Neil Lennon fick vraket att åter börja segla svarade han på sant machomanér.
Men det krävdes att en före detta svensk landslagskapten med ett svårt sargat knä gick in på träningen och visade de stukade spelarna vad vilja innebär.
- Jag tror att de förstod, och de undrade vad det var för dåre som håller på att glidtacklar hela tiden, säger Johan Mjällby.
I Johan Mjällbys värld handlar ledarskap om det som alltid varit ett ideal på de brittiska öarna och kanske allra mest högst däruppe i Skottland. Man ska vara en man som står upp och käkar smärta till frukost även om benet är brutet. Inget jävla gnäll. Man ska in i skiten och gröta, visa hjärtat blödande och dunkande i högerhanden upp mot publiken med blodet rinnande nedför armen. Gör man inte sitt jobb är den enda ledarskapslösningen att skälla ut den förbannade spelaren så att huden klistras mot väggen som en spaghetto al dente. För Mjällby handlar det om karaktär och stake förstås, två ord som är hackade in i stentavlor från den brittiska fotbollens ursprung. Som ett av tio fotbollsbudord. På en fråga om vilket ledarskap han och Lennon föredrar är det föga överraskande maktspråk det handlar om. Odemokratiskt, tränaren är gud även om spelarna naturligtvis får ha synpunkter(vilket med min egen erfarenhet av dessa tränare betyder att du sitter på läktaren nästa match…”son”. Den tränarfilosofin tycker Mjällby funkar allra bäst vilket han även berättade från scenen på den allsvenska upptaktsträffen i Örebro. För mig låter han som en kvarleva från ett hemskt 60-70 och 80-tal. Mycket har hänt sedan dess även om Mjällby verkar ha missat det.
För att försöka knyta ihop de här två artiklarna så vill jag först starkt påpeka att jag inte menar att Johan Mjällby har ansvar för att män går ut och slår ihjäl folk. Däremot är det intressant med den aggressivitetsdyrkan som till stora delar styr fotbollen och som jag själv varit en del av. Ja, jag var nog en liten mini-Mjällby under stora delar av min karriär. Ishockeyn är ännu värre. Machomän som inte får visa några svagheter, machomän som tuppfightas ute på planen och pinkar in revir genom maktspråk och till några procent våld. Det är uppbyggt ur det, gamla krigslekar som moderniserats och fått ett regelverk. Svaga mot starka, starka mot svaga. En kamp för att få hyllas och hedras som den store starke segraren.
Det man sedan kan fundera på är vad förloraren, och den som inte räcker till i den eviga kampen om manligheten eller den tappade manligheten, tar sig till. Det är kanske en väldigt lång väg mellan Ronnie Sandahls text och fotbollens machoideal som Johan Mjällby representerar men det är utan tvekan två grenar på samma trädstam.