Tag Archives: ledarskap
JVM visade att Sverige kan
Jag vet inte hur ni fungerar, men i min värld är en bragd någonting som underdogs sysslar med. Som Liverpools vändning mot Milan i Champions League-finalen 2005, när de gick från 0-3-underläge till vinst på straffar.
Således är det svenska guldet i junior-VM i ishockey långt ifrån en bragd. Det vore att ta heder och ära av den skickliga och långsiktiga satsning som alldeles särskilt Tommy Boustedt gjort inom svensk juniorverksamhet. Att Sverige vinner guldet är snarare helt i sin ordning; de är bästa lag turneringen igenom och vinner skottstatistiken i finalen med 58-17.
Jo, faktiskt.
Enbart i andra perioden hade Sverige 22 skott mot ryska målvakten samtidigt som den svenska fick mota ett enda. I all ärlighet gör Sverige en usel match på så vis att endast ett enda mål letade sig in trots alla skott, och det först på övertid.
Svensk hockey elitsatsar redan i unga år, och bygger ett tätt nätverk mellan talangerna och redan etablerade NHL-stjärnor. Och visst sticker det i ögonen på somliga att satsningen kommer igång så tidigt, att sent utvecklade talanger har mindre chans att lyckas. Men resultatet är att världens bästa ishockeyliga svämmar över av svenska unga spelare som har cementerade positioner i några av de absolut bästa lagen. Lilla Sverige med dryga 9 miljoner invånare har blivit en betydande konkurrenskraft.
Svensk fotboll har oerhört mycket att lära av svensk hockey. Ju tidigare desto bättre.
När ska Villas-Boas imponera i Premier League?
Vad som fascinerar med André Villas-Boas är att hans Chelsea spelar så stissigt. Blev så tydligt idag mot Liverpool som spelade med en fasligt långsam och felplacerad Charlie Adam som gav bort stora ytor för Chelseas mittfält att organisera och styra mer eller mindre ohotat. Och Chelseas insatser på Liverpools mål? Det första är en pinsam försvarsmiss, det andra är, ja, det är bara dåligt: Glen Johnson tränger sig fram bland fem Chelseaspelare och placerar bollen i mål med fel fot.
Ett lag som Chelsea ska inte sakna sin centrallinje. Men de gjorde det idag, mot ett lag som till stor del stod långt ner på egen planhalva och bara väntade.
Men Villas-Boas mest fascinerande drag är att han sitter på huk. Liksom lite för tydligt och lite för ofta. Som om han vill säga något med det; Kenny! Kolla vad jag kan! Klarar du ens att böja dina knän, gubbe?
Villas-Boas är en kille som äter sina vitaminer, det ska tillstås. Men jag väntar fortfarande på att han ska imponera i rollen om ledare för Chelsea.
Statistiken styr fotbollen mot en värvningsrevolution
Ekonomisk galenskap är ett kärt trätoämne för alla fotbollsfans. Jaha, kanske du säger, inte så jävla konstigt att Manchester City är en titelutmanare nu när de köpt allt som går att köpa.
Och visst är det en förståelig åsikt på alla vis.
Själv har jag svårt för dyra värvningar, och inser att det är en ironisk sak att hävda efter att laget jag hejar på (Liverpool) spenderade 35 miljoner pund på en kille som just då var skadad efter att ha svept Jägermeister och vurpat från bordet han ställt sig på i en bar.
Anyways. De astronomiska värvningarna tar allt större kliv bort från den professionella fotbollen. Läs förslagsvis vad Paul Tomkins har att säga om Liverpools köp av Stewart Downing, och läs sedan den här artikeln av briljanta pragmatikern Simon Kuper.
Jag menar det. Läs dem nu på en gång och återkom.
Istället för att se på en spelares stjärnstatus pekar både Tomkins och Kuper på det stora statistiska arbete som tagit sig in i fotbollen de senaste dryga tio åren. Ett arbete som först nu, enligt Kuper, börjat att få den plats den förtjänar.
Principen är förhållandevis enkel; med rätt statistiska data kan du se vem i vilket lag som är mest viktig på sin position. Downing, menar Tomkins, kanske får se sig kallad för den tråkiga värvning som många Liverpool-supporters vill göra honom till, men ser man på brittens statistik märker man att han exempelvis rankas topp fem tillsammans med Gerrard, Lampard, Giggs och Fabregas på listan över vilka Premier League-spelare som skapar flest chanser.
Värvningen av Downing framstår därför som potentiellt sett väldigt rimlig.
Liverpools andra två värvningar i år (Charlie Adam och Jordan Henderson) plockades till laget baserat på samma typ av statistiskt förarbete. Allting orkestrerat av Damien Comolli som lärde sig vikten av statistiska fakta från tidigare samarbete med Arsenal-tränaren Arsène Wenger.
Märkligast är att breda statistiska fakta så länge varit dels dåligt utvecklade, dels svårt underrepresenterade som faktor när klubbar letar efter nya spelare – trots att det bevisligen fungerat förbannat bra att nyttja statistik; förebilden är boken Moneyball som visar baseballagets Oakland Athletics väg till toppen. Som exempel kopierade Boston Red Sox tillvägagångssättet något senare och vann sin första World Series sedan Ungern förklarade sig självständiga från Österrike.
Poängen i allt det här: statistik, sannolikhet och långsiktighet; ekonomisk eftertänksamhet och faktagrundat sonderande av terräng – vill du lyckas med din klubbs framgångar måste alla parametrar vara med i beräkningen. Alldeles för länge har amatörer – eller i värsta fall snuskigt rika amatörer – fått styra världens fotboll utan att förhålla sig till faktiska omständigheter. Vad vi sett i de senaste transferfönstren är början på en riktig revolution.
Soccer ramblings
Det är mycket väsen och många mediala skräniga aggressionsutbrott kring den moderna fotbollen. Själva spelet tycks inte längre räcka till utan det gäller att få dramatiken att frodas också utanför planerna. Tränarna skäller som bandhundar på domarna. Också på högsta nivå. En Mourinho, en Wenger, en Ferguson far ut i våldsamma anklagelser så fort resultatet går dem emot. Rätt tjatigt och barnsligt faktiskt.
Spelarna ägnar sig ibland med eller utan tränarnas stöd åt psykologisk mobbning. Det var alldeles tydligt i de fyra viktiga matcherna mellan Barcelona och Real Madrid där domarna i tid och otid bokstavligen omringades av spelarna.
Det är ingen ny företeelse att somliga ledare vill påverka domarna. För Luciano Moggi – häxmästaren bakom den italienska fotbollsskandalen – var det viktigt att inte bara påverka tillsättningarna av domare utan också sätta psykologisk press på rättskiparna. I ett fall såg han till att en misshaglig domare ”råkade” bli inlåst efter en match. När det gäller att minimera riskerna för förlust är alla medel tillåtna. Calciopoli-skandalen rullar för övrigt på i det italienska rättsväsendet. Avstängde Moggi är snart tillbaka i business också officiellt.
Ibland gör fotbollen mig beklämd och äcklad. Som bilden på en leende Maradona tillsammans med Tjeteniens brutale president Ramzan Kadyrov på samma plan vid en pr-match i den tjetjenska huvudstaden. Grosnyj. Fotbollen ska ge hans vidriga regim och våldsregemente en lite lekfullare ansikte. Dessutom vill Kadyrov landa en VM-match i vid Rysslands-VM 2018. Polaren Putin kanske går att övertala.
Andra som ställde upp på planen med honom är Figo och Milan-legendaren Baresi. Det länder dem inte till heder. Dessutom har Kadyrov städslat holländaren och megastjärnan Ruud Gullit som tränare för Terek Groznyj som spelar i den högsta ryska ligan. Årslönen lär ligga runt 100 miljoner per år. Gullit som en gång sagt att fotbollen är leken inom mannen.
Också Fifa är ett sorgligt kapitel. Snart ska Sepp Blatter och Qatars Mohamed bin Hammam göra upp om presidentposten. Samtidig måste Fifa försöka gå till botten med de mutanklagelser som riktats mot flera ledande personer i organisationen i samband med att VM 2018 och 2022 gick till Ryssland respektive Quatar. Några är avstängda. Något ordentligt byk lär det inte bli. Korruptionen verkar vara endemisk i denna gubbokrati.
I fotbollsvärlden är eftertänksamhet och reflektion kring och kritisk analys av den egna verksamheten överhuvudtaget en bristvara. I Sverige uppträder elitfotbollen än som en ideologisk folkrörelse när det ger fördelar, än som en nöjesindustri i symbios med ett medieindustriellt komplex med reklamen som sedelpress när det är mer relevant. Det allt överskuggande målet är att få in än mer pengar för att klubbarna ska kunna konkurrera på internationell nivå.
Otydligheten avspeglas i dag också i reglerna för ägarförhållandena i fotbollsklubbar. Än har den ideella föreningen åtminstone formellt sista ordet. Men i realiteten är det de stora sponsorernas pengar som styr. Denna oklarhet avspeglas också i den allmänna synen på fotbollen. Är den en försörjning, ett yrke inom underhållningsindustrin – eller en lek.
Det finns heller ingen klar gräns mellan mellan supportrar, tifosi och huliganer av olika slag. En minoritet ställer till stora problem. England påstås ha löst problemet med huliganer. Men det är en sanning med modifikation. Löst är inte rätt ord utan snarare har engelska myndigheter och politiker satsat på att hålla huliganismen under kontroll. Det sker med en rigorös lagstiftning som möjliggör långtgående kontroll av enskilda och med en specialpolis som arbetar med militär precision och håller pekfingret i ögat på huliganismen. Det är inte gratis.
Det intressanta är samhällets tolerans inför de problem som huliganismen medför. Fotbollen verka fortfarande kunna erbjuda en manlig och subkulturell frizon i samhället där unga män tillåts uppträda svinaktigt. Också vid normaltillståndet går en del individer över gränsen för det acceptabla.
Toleransen är i klartext för hög. Jag har sett tillresta supportrar uppträda otrevligt och hotfullt också under dagtid inför kvällsmatcher. Bevakning och skadegörelse drar stora offentliga medel som skulle kunna användas på ett bättre sätt.
Som vanligt diskuteras inte faktor X i sammanhanget. Som när matchen mellan Syrianska och AIK stoppades. Överallt där våld förekommer är alkohol en allestädes närvarande booster. Män i grupp och alkohol är en explosiv kombination. Också i systematiska diskussioner om huliganismen blundar man för alkoholen. Varför inte pröva alkotester vid alla allsvenska matcher och följa upp utfallet. De som har för hög promillehalt borde helt enkelt stängas ute ungefär som vid krogar.
Serie A har kommit till säsongs ände. Det är den liga jag försökt följa systematiskt. Redan för flera omgångar sedan konstaterade jag att Milan skulle vinna scudetton. Så skedde också. Inget annat har kunnat göra de rödsvarta rangen stridig. Milan är det bästa laget med Ibrahimovic som tungan på vågen. Speciellt i början av serien. Men än återstår för honom att övertyga engelska fotbollsexperter om sin storhet.
Mot slutet har Seedorf imponerat liksom Boateng. Och favoriten Gattuso är en fighter av renaste vatten. Pato är stundtals genialisk. Liksom Robinho. Försvaret med Abate och Thiago Silva som klippor har också fått allt större hållbarhet. Det är bara att gratulera Milan.
Inters andraplats är väl okej men inte mer. Något av överraskningar är Napolis tredje plats som ger Champions League-spel och Udineses fjärdeplats som ger möjlighet för de svartvita friulanerna att kvala in till Champions League. Glädjen är stor i de två klubbarna. Dystert är det däremot i Juventus som lär ha säkrat Pirlo som spelat sin sista match för Milan. Och Sampdoria sjönk som en sten under serien och slutade på nedflyttningsplats.
Underhållningsvärdet är alltför ofta för lågt i Serie A. Speltempot är lusigt men ofta finns det ändå lysande enskildheter i varje match att gotta sig åt. Allt oftare drabbas jag av att misstanken att en del matcher är resonemangspartier.
Italiensk fotboll har problem som behöver åtgärdas. Serie A är inte av högsta europeiska klass. Fotbollens infrastruktur har stora brister. Italien krisar också ekonomiskt och politiskt. Frågan är hur djupa de egentligen är och hur mycket smink och avledningsmanövrar premiärministern och Milan-ägaren Berlusconis medieimperium ägnar sig åt. Ett avsminkat Italien kan bjuda på en chock.
I Champions Leaugue stupade Milan mot Tottenham och Inter som vann allt förra säsongen klarade inte av rätt beskedliga Schalke 04 ett medelmåttigt lag i Bundesliga. Tottenham och Schalke 04 var i sin tur inte i närheten av att klara av Real Madrid respektive Manchester United.
Det får bli allsvenskan och fotbollsläsning nu. En tjock fotbollsbok damp ner i brevlådan som en skänk från fotbollsforskaren Torbjörn Andersson. Den heter ”Spela fotboll bondjävlar!” och ges ut på Symposion. Fem hundra sidor och del 1 i ett forskningsprojekt med undertiteln. ”En studie av svensk klubbkultur och lokal identitet från 1950 till 2000-talets början”.
Det lär finnas anledning att återkomma till den.
Wenger vinner inte utan ledartyper
Det formidabla, ångande, exploderande vackra Arsenal har bara två problem. Det ena problemet visar sig i de senaste årens oförmåga att vinna titlar. De vann ligan senast 2004 och FA-cupen året efter. I Europa tog de en tung titel senast på 90-talet. I helgen misslyckades de med att knipa ligacupguldet från Birmingham.
Vi har sagt så länge nu att Arsenal spelar vackert men ineffektivt. I år spelar de vackrare än någonsin: en Theo Walcott-kontring är den mest ömsint välpresenterade pornografi du kan se på en fotbollsplan. Och kanske räcker det till Premier League-vinst. Kanske kan de chocka sig förbi ett revanschhungrigt Barcelona på Camp Nou när de möts i Champions League-returen. Men jag tror inte det.
Och anledningen är Arsenals andra problem – Arsene Wenger.
Han har vunnit många titlar med Arsenal, men gjorde det i en tid när det fanns tydliga ledare i laget. Spelare som kunde entusiasmera och peppa, spelare som, på många sätt, var större än kollektivet. Zlatan Ibrahimovic sa här om dagen att Patrick Vieira är den bäste han någonsin haft i sitt lag. Tillsammans med Thierry Henry var Vieira en del av den framgångsrika stommen i båda franska landslaget och Arsenal.
Vem lutar sig Wenger på idag? Van Persie? Fabregas? Arsjavin? De är alla oerhört skickliga fotbollsspelare, men de trycker inte sina lag över mållinjen.
Arsenal i allmänhet och Wenger i synnerhet förutsätter vinst; vore fotboll linjärt och enkelt skulle de vinna varje gång, så lyder deras egen historieskrivning. En förlust möts av en butter Wenger på presskonferensen. Domaren var emot dem. Eller så hävdar han med muttrande emfas att de andra lagen i ligan får sparka ner Arsenals stjärnor bäst de vill. Felet är nästan alltid någon annans. Den retoriska konstruktionen Wenger verkar i är tröttsam och skadlig.
Han är en briljant fotbollsideolog. Men som chef klarar han sig inte i hård konkurrens.
Problemen i Pool är spelare som aldrig blev
Milan Jovanovic blev bästa spelaren i Belgien säsongen 07-08, och sköt flest mål i ligan året efter. Sammanlagt stänkte han in 52 mål på 116 matcher i Standard Liège, och i serbiska landslaget har hans målproduktion varit god.
Men i Liverpool-tröjan är han spelaren som aldrig blev. I helgens bortamatch mot Blackpool sprang han på fel bollar, ville för mycket och misslyckades, insatsen speglade ganska väl hur hans insatser varit också i andra matcher. Min kollega Herman, som följt Jovanovic länge och vet vad han kan göra, visade sig vara alldeles perplex när vi pratade om det tidigare idag.
Liverpools stora problem de senaste åren har varit värvningarna, faktiskt redan innan Roy Hodgson fick borga för det synnerligen tveksamma beslutet att köpa in Paul Konchesky och Christian Poulsen. “Ni lär sälja väldigt många tröjor på dem”, skrockade min vän Fredrik. Jag kunde bara skratta med. Varför, undrade jag, ska Liverpool köpa in spelare som Alex Ferguson, Arsene Wenger eller Carlo Ancelotti inte skulle ta i ens med tång?
Därför är det också föga förvånande att Kenny Dalglish förlorade sin första ligamatch som ny manager för Liverpool. Gerrard satt avstängd bredvid skadade Jamie Carragher på läktaren och Dirk Kuyt, Leiva, Glen Johnson och Daniel Agger underpresterade allihop. Kan Liverpool bättre? Jag är tveksam. Bortom de givna och oftast undermåliga spelarna i a-truppen finns bara ett gäng ännu oerfarna tonåringar som kan antingen floppa eller göra succé.
Prylen är att tiden för ungdomarna inte finns. Liverpool riskerar inte bara att missa Europaspel, som det ser ut just nu är det ingenting som garanterar att klubben ens klarar sig kvar i Premier League.
Problemet under 2010 stavades ägarfrågan och Roy Hodgson. Men problemen i Pool började också väldigt mycket tidigare än så. Dalglish citerades idag där han sa att laget behöver göra fyra förstärkningar. Jag hoppas verkligen att det blir så.
Nedmonteringen av en framgång
Jag hejar tydligen på Leeds. Mitt lag klär sig visserligen i rött och heter officiellt Liverpool FC, men i allt väsentligt har klubben utvecklats till ett synnerligen uselt skämt. Efter gårdagens 1-2-förlust mot Blackpool (där Fernando Torres lämnade planen skadad redan efter nio minuter) är Liverpools situation sådan att mindre mirakel framstår som enda lösningen.
Brådskande skuldsatt, påfallande håglös och omaskerat ofarlig. Så beskriver vi idag klubben som en gång var ensam om epitetet Englands mesta mästare.
Den känslomässiga reaktionen är uppenbar; självklart är tabelläget en sorgens läsning för mig. Bortser jag från känslorna utgör Liverpools usla start ändå en del i ett spännande systemskifte i engelsk fotboll. På samma sätt som att SD, alla känslor undanlagda, innebär en helt förändrad och mycket livligare debatt i svensk inrikespolitik.
Jag väljer att vara storsint i motgången. Väljer den rationella responsen. Tack Gillette och Hicks; tack Roy Hodgson; tack Steven Gerrard, Jamie Carragher och Glen Johnson för att ni underpresterar; tack Meireles för att du inte riktigt hittat in i Premier League-tempot. Ni har alla visat att det går att nedmontera ett favoritskap, att the Big Four bara var ett medialt skapat begrepp.
Även jag kan leverera synnerligen usla skämt. För tre veckor sedan hävdade jag i ett utbrott av martyrskap att Liverpool kommer att sluta på 26 gjorda mål när säsongen är över. Jag trodde inte då att det faktiskt kunde vara en reell spådom.
Målet är matcherna om två år – inte matcherna som spelas nu
Ett landslag handlar väldigt ofta om vilka som faktiskt inte spelar. I Sverige har vi haft en snart tioårig diskussion som rör huruvida Anders Svensson eller Kim Källström ska spela centralt bredvid den då alltid givna Tobias Linderoth; i England frågar man sig om Frank Lampard och Steven Gerrard verkligen ska spela ihop när de är så improduktiva; Diego Maradona tog inte ens med Esteban Cambiasso i sin VM-trupp i somras.
Erik Hamrén har dansat in i svensk fotbolls finrum, han sprider en glädje som Lars Lagerbäck aldrig gav oss. Det finns hopp i Hamrén. Jag tror på honom. Men han har också satt sig själv i en idiotisk position han kunde ha undvikit.
Och det handlar, som tidigare, om Anders Svensson. Om två år är han 36 år gammal och har då spelat i svenska Elfsborg i sju år. Är det verkligen den mittfältshärförare vi vill ha i ett aspirerande landslag? Självklart inte. Hamrén hade en möjlighet när han tog över att säga till Svensson att “du har varit en av vårt landslags stora spelare och du har all respekt, men jag kommer att använda dig som inhoppare i kvalet – jag måste satsa på yngre spelare, jag måste bygga för framtiden”. Det är hårt att bänka en veteran, men i det här fallet är det nödvändigt. Svensson är ingen superstjärna, han är inte så ovärderlig att hans ålder eller hans klubblags status kan ignoreras.
Samma grej med Daniel Majstorovic. Tack för den här tiden, nu satsar vi nytt. Jonas Olsson är skicklig och snabb mittback i West Bromwich i Premier League, vi tror att han kan tillföra något, framförallt om två år.
Hamrén tog inte ens ut Jonas Olsson i truppen mot Ungern och San Marino. Han tog inte ut Blackburns Martin Olsson heller. Han startade Anders Svensson före Kim Källström. Jag säger inte att hela truppen ska bytas ut bara för att vi har en ny förbundskapten, men några nyckelpositioner måste föryngras och nysatsas – annars blir vårt landslag inte så spänstigt och intressant som det kan vara.
För vi spelar EM-kval av en anledning, att nå en större turnering som ligger några år fram i tiden. Där är skitmatcher som den mot San Marino ett utsökt tillfälle att faktiskt testa någon ny, någon med större och mer modern potential.
Himlen och helvetet upplevt på fyra timmar
Somliga dagar erbjuder två sidor av supportermyntet. Idag var somliga dagar. Först såg jag ÖSK möta AIK hemma på Behrn Arena i en händelsefattig, mittfältsdominerad match som räddades först i fjärde övertidsminuten när Nordin Gerzic sköt en frispark rakt i mål.
Glädjen, den rena urladdningen, förvånade mig. Jag sprang längs läktaren, skrek, hoppade. Vanligtvis är jag relativt tystlåten och lugn som supporter.
Mitt andra lag (jag har bara två) åkte från Liverpool till Manchester och fullkomligt raderades ut av City i en match som förlorades i ungefär samma stund som Roy Hodgson ställde upp med ett 4-4-2 som saknade spelare skräddarsydda för positionerna de tilldelats. City spelade som ett storlag redan kapabelt att på allvar vara med i alla tänkbara diskussioner rörande årets vinnare av premier League.
Många säger att de behöver tid att spela ihop sig. Tänk om – City är redan där.
Med Liverpool är det värre. Hodgsons spelsystem och strategiska beslut är svårförståeliga, för oss som passionerat brinner för klubben är de oförsvarliga. Varför dumpa Aquliani dagarna innan ett toppmöte som Joe Cole är avstängd från? Varför sätta en blixtrande målspruta som Jovanovic på kanten och spela Ngog från start? Liverpool spelade som ett lag som inte ens ville ha bollen under kontroll, utan att ha defensiven att backa upp det.
Min topp fyra i Premier League när säsongen är slut: 1) Chelsea, 2) Manchester City, 3) Manchester United, 4) Arsenal.