Tag Archives: Italien
Milito målar – Berlusconi berättar
Äntligen blev det fart på veteranerna. Lucio, Zanetti och Cambiasso. Det behövs tydligen en derbysvetslåga för att de gamla tändkulemotorerna ska övergå från tomgång till drift.
César var också helgjuten i målet.
Nådastöten för Milan stod Milito för. Han fick bollen till vänster strax utanför Milans straffområde och gick på avslut utan att töva. Möjligen kan man ha synpunkter på högerbacken Abates oförmåga att täcka passningsvägen. Men att leva med att små misstag kan ge stora konsekvenser är en försvarares lott.
Milito drev hursomhelst in i straffområdet, tittade upp och limmade bollen stolpe in i Abbiates långa hörn. 1-0 till Inter och det stod sig matchen ut. Milito har hittat formen. Och in steg äntligen Sneijder i slutskedet. Inter är på g.
Inters försvar höll måttet också under mycket kraftig press från Milan. Milan är definitivt ett bra lag. Ibrahimovic var hela tiden farlig och Van Bommel träffade ribban med en riktig kanon. En decimeter lägre och Milan kanske hade vunnit matchen.
Pato ser lite tjurig ut i all sin elegans. Han var nära vid flera tillfällen att få dit bolluslingen. Men det ville sig inte. Kanske är han på väg till Paris Saint-Germain (PSG). Han har offentligt luftat sitt missnöje med hur han behandlas. Det är synd om människorna – men kanske inte speciellt synd om Pato.
Derbyt kunde gått hur som helst. Ett faktum som är speciellt tacknämligt i serie A där matcherna ibland är lika spännande som att titta på trafiken i en rondell – utan hund.
Derby della Madonnina var 18:e omgångens höjdpunkt i serie A. En härligt aggressiv, spännande och relativt fair fight. Milito öppnade jakten på scudetton igen om man nu ska tro den italienska sportpressen. Inom sex poäng finns Juve – ensamt i toppen med en poäng till godo – Milan, Udinese, Lazio och Inter.
Ytterligare fem poäng ner finner vi Napoli och Roma. Båda med 17 spelade matcher. Napoli möter programenligt Bologna i kväll. Romas match mot Catania borta avbröts vid ställningen 1-1. Planen var som en myr här och var. Regnet det bara öste ner. Men vare sig Napoli eller Roma har rimligen någon chans på scudetton.
Juventus slog rekord. 18 matcher i rad utan förlust och ligger nu ensam i topp. Men Conte var inte nöjd för det blev bara oavgjort på Juventus Stadium mot Cagliari där Albin Ekdal gjorde en bra insats.
Buffon lyckades inte rädda Cossus kvittering på stopptid i första halvlek. Skottet gick mellan benen på en Juve-försvarare, och det hjälpte inte att Buffon sträckte ut sig i sin fulla längd. Att få honom att kapitulera ger säkert en extra krydda också för en notorisk målskytt.
Juventus hade bud på mål flera gånger. Inbytte Del Piero nickade perfekt från nära håll men Agazze i Cagliare-målet höll tätt tack vare änglavakt och snabba reflexer. Möjligen kom Del Piero ur ett offsideläge. En poetisk rättvisa kanske. Bolleverantör var som vanligt Pirlo. Denne märklige mittfältare som smeker iväg bollar med en kuslig precision. Kuslig för försvararna som aldrig kan slappna av. Han gör inte många knop men hans felprocent är försumbar.
På tal om svenska insatser gjorde Andreas Granström det första målet för sitt Genua i segermatchen mot Udinese, 3-2.
Jag är lite svag för det ständigt förtalade Syditalien. Lecce vägrar att ge upp och slog Fiorentina på bortaplan. Laget klättrade och lämnade över jumboplatsen till Novara.
Ingen dag utan att Tevez dyker upp på sportsidorna. Milan eller Inter eller PSG? Vem vet. Somliga hävdar att Inter hela tiden höjer budet på Tevez för att Milan ska få punga ut ordentligt om de rödsvarta ska få en kompetent ersättare till Cassano. Fotbollspolitik i den högre skolan.
Annars domineras medierna av lyxkryssaren Costa Concordia som ligger som en kantrad vit val vid den italienska ön Isola del Giglio. En Moby Dick i plåt och perfekt symbol för den italienska staten som inte precis är på köl. Och il cavaliere Berlusconi berättade med brio en historia ytterst olämplig för damsällskap – som man sa förr – vid ett medieevent i helgen. Givetvis inför tv-kameran.
Han konstaterade själv att fräckisen inte anstod en stadsman – men tillade samtidigt att han nu var så deklasserad att det inte längre var något problem. Kalla kårar gick efter min rygg. Berlusconi visade spår av något som kan tolkas som självironi. Italien är verkligen illa ute.
Brera – ordens regista och fantasista
Lazio lyckades till slut besegra Verona i åttondelsfinalen i Coppa Italia. En elegant frispark av Hernanes när matchen gick mot sin sista suck avgjorde tillställningen. 3-2 på Olimpico. Då vaknade jag också till i tv-soffan där jag i lätt leda betraktat bollsparkeriarbetet. Trots ett svidande 4-0 i baken i senaste omgången i serie A visade Rejas mannar inga tecken på att det kanske var dags att göra fler knop på plan. Det gick tungt och trögt. Och Verona är ju inte Real Madrid precis. Rocchi var dock åter på planen och rörde om i grytan på sedvanligt sätt. I kvarten väntar Milan eller Novara, läs Milan.
Det är hög tid för Totalfotbollsbloggen att gratulera fotbollsmagasinet Guerin Sportivo till fyllda 100 år. Den är en tämligen ny bekantskap för mig vars hemsida numera är ett självklart inslag i min fotbollsläsning. För Guerin Sportivo handlar nästan uteslutande om fotboll. Calcion behandlas med allvar och gärna ur ett socialt och politiskt perspektiv.
Namnet gör säkert ingen nutida marknadsavdelning vågen för. Men dess litterära ursprung förlåter det mesta. Namnet är nämligen hämtat från en riddarroman, Il Guerrin Meschino, av 1400-talsförfattaren Andrea da Berberino. Titeln kan översättas ”den ynklige krigaren” eller varför inte ”riddaren av den släta figuren” för att dra in Don Quijote. Själva tidningsnamnet betyder alltså ungefär ”Den rättvisa, sportsliga eller justa krigaren”.
Guerin Sportivo skapades av några sportjournalister och författare i Turin 1912. Den har skiftat format flera gånger. Den började som en dagstidning tryckt på grön papper under en period. Förvandlades till veckotidning och helt nyligen till ett månatligt magasin.
Guerin Sportivo har gett utrymme åt många vassa pennor med fotbollen som passion. Som Gianni Brera (död 1992), Italiens mest inflytelserika skrivande sportjournalist under 1900-talet. Han har gett fotbollsspråket ordet ”libero” och bildat skola i det italienska fotbollsspråket som han berikat med otaliga nyskapelser. Färgstark stilist och kontroversiell kritiker, en ordens regista och fantasista med stor genrebredd och som hämtade ord högt och lågt, från dialekter till litterärt högspråk och från flera europeiska språk. Han lär också vara den som döpte Berlusconi till il Cavaliere.
Det finns anledning att återkomma till denne outtröttlige och produktive skribent. Han hamrade ständigt på tangenterna på sina fyra bärbara skrivmaskiner. Eller reseskrivmaskiner som man sa förr. Alla av märket Olivetti. Självklart, italienskt skulle det vara. Olivetti var ett italienskt Apple på sin tid.
Klassklyfta mellan topp och resten
Det började illa. Udinese mot Cesena var en match utan champagnebubblor eller galopp. 4-1 till Udinese. Två mål smällde Di Natale in. Han toppar nu skytteligan tillsammans med Atalantas Denis och Ibrahimovic.
Det går en djup klassklyfta mellan toppen och resten av lagen i serie A. Det är inte unikt för Italien. Men underhållningsvärdet blir därefter. Om lag som Cesena ska slå ett topplag behövs det ett tidigt mål som en skänk från ovan och ett fantastiskt försvarsarbete resten av matchen.
Atalanta var nog i grunden lika chanslösa mot Milan med Ibrahimovic i magnifikt slag. Men bergameserna höll emot bättre. Inte underlättade det att Milan fick en ny tveksam straff när Pato obstruerade Atalantas försvarare Manfredini som försökte komma åt bollen – som Pato inte alls brydde sig om. Det borde ha blivit en frispark för Atalanta. Men shit happens och topplagen får ofta fler straffar. Inte bara därför att domarna är lite underdåniga och tänker på karriären som man säger i Italien, utan därför att topplagens forwards är vassare och inblandade i fler farliga situationer i offensivt straffområde. Ibrahimovics straff var klen och lästes av Consigli – men gled ändå retligt in.
Milans andra mål var en konstverk signerat Ibrahimovic. Han tog ner en lång krossboll på bröstet till höger i straffområdet.
Och i en och samma rörelse bröstade han bollen förbi Manfredini, Pelé-klass, tittade inåt för att kolla läget, gick mot kortlinjen och passade klassiskt snett bakåt till den yta där Boatengs doja dök upp och förpassade bollen ribba in. Matchboll.
Ibrahimovic var ett tag närmast ostoppbar inom straffområdet och hade bud på flera mål. Ett derby som nog Milan var lite spända inför. Skadelistan är lång. Nästa söndag väntar Inter i ett nytt Derby della Madonnina, derbynas derby i Italien. Ibrahimovic passade på i en intervju att hälsa till Tevez att han också kan bli en vinnare tack vare högst densamme Ibrahimovic. Självförtroendet är på topp.
Kvällsmatchen bjöd på flest godbitar. Napoli är lysande offensivt. Försvaret övertygar dock inte. De två senaste matcherna har det släppt till alldeles för mycket blottor i högerförsvaret. I förra omgången fick de blå stryk hemma av Roma i en bisarr match där Roma gjorde mål på allt. Medan Napoli visade upp en orgie i målsumpningar.
Det hade kunnat börja illa om Palermos stora lille storskytt Miccoli haft krutet torrt i inledningen. Napoli har inte vunnit på Renzo Barbera på 43 år.
Men det vände och började med Gargano som galopperade fram på högerkanten hittade Pandev med ett perfekt lågt högerinlägg. Pandev vände på en euro och virkade in bollen från nära håll. Han är mycket smidigare än han ser ut. Sedan pricksköt Cavani 2-0 och Pandev gled förbi Benussi i Palermomålet och smekte in bollen ur liten vinkel. Miccoli fixade ett tröstmål med en fartig nick.
Jag lyssnade på RadioMarte, Napolis egen officiella radio, där Pandevs mål fick reportern att gå i spinn och fyra av en utdragen verbal automatsalva av ”gol” värdig en brasiliansk kommentator. Napoli bjuder på underhållning. Men laget har inte det försvar som krävs för att vinna scudetton.
Totti satte två straffar mot Chievo och Roma tog sin fjärde raka. Juventus gjorde sin plikt och vann med 1-0 borta mot jumbon Lecce. Conte var nöjd med poängen men inte riktigt med spelet.
Sådana tränarutsagor hör också till spelet.
I veckan spelas Coppa Italia. Ingen rast, ingen ro. Liksom Super-Marion Monti, regeringschef och finansminister i samma person, som försöker rädda den italienska ekonomin. Där kan man tala om en utmaning.
Hur mår italiensk fotboll?
Så har då serie A sparkat igång med en riktig målfest utan riktig spänning. 9-0 fördelat på två matcher. Siena körde över Lazio med 4-0 hemma på Artemio Franchi. Senare på lördagskvällen på Giuseppe Meazza fick Parma se sig besegrade med 5-0 av Inter.
Inte mycket till matcher i meningen fajt, ge och ta och spänning.
Lazio slumrade i början och lät Parmas Destro få alltför fria tyglar. Det utnyttjade han vid 1-0 då han löpte från Lazio-försvaret på högersidan och placerade bollen i Lazio-keepern Bizzarris bortre hörn.
Denne blev sedan utvisad under första halvlekens tilläggstid. En frilägesfällning innanför straffområdet. Bizzarri kom för sent i en utrusning och kapade ofrivilligt Destro som på egen hand tagit sig igenom ett passivt Lazio-försvar. Då hade Bizzarri redan hunnit med att släppa in en rätt diskutabel straff av Calaio.
Han steg fram igen och lurade inbytte Carrizo i Laziomålet.
Två mål för Calaio. Och Destro satte slutpunkten med ett nickmål strax före slutet. Också hans andra.
Inte mycket att säga om. Siena hade flyt.3-0 i halvlek och Lazio decimerat. De himmelsblå startade uselt och utan synbarlig vilja. Sådant straffar sig. Och skrällen var ett faktum. Sådana har man inte råd med om man ska vinna scudetton.
Inters Milito levererar igen. Två mål. Det första riktig snyggt ”en biljardstöt” på ett lågt inlägg från höger precis innan markerande försvarare hann ingripa. Motta fick iväg ett bra distansskot och det stod 2-0.
I andra halvlek stämde både boll- och löpbana för Pazzini som chippade bollen över Parmas målman Mirante. Sedan fick unge Faraoni en bra volleyträff utanför straffområdet och en överskruvade bollen smög in precis under ribban.
Inte mycket att säga här heller. Inter såg bra ut. Kanske alltför bra. Parmas försvar verkade ännu inte smält skinkan och var synnerligen generöst med utrymme för motståndarna innanför straffområdet.
Planens bäste spelare var nog illersnabbe Giovinco som vid ett flertal aktioner avslöjade sin talang och att Interförsvaret är stabbigt när det börjar gå fort.
Det ska blir intressant att se hur det går för Milan borta mot Atalanta respektive Juventus mot Lecce borta. Det är en lättare match än Milans.
Sedan är det oklart hur italiensk fotboll mår. Hur stor korruptionen och maffiainblandningen är. Spelskandalens fortsättning växer och djupnar på ett oroväckande sätt. Några inblandade spelare har också börjat ”tjalla”. Det kan bli fråga om nya poängavdrag. Kanske rent av för Lazio. Den sportsliga och civila rättvisan kommer att arbeta vidare med en byk som blir alltmer svårforcerad för utomstående.
Calciomercato pågår också för fullt Tevez och Milan är överens påstås det. City väntar med att säga sitt. Många nollor blir det.
Krisen märks inte riktigt än. Publiksiffrorna kommer nog att bli än lägre när besparingspaketen får full effekt.
Varthän Italien – och Europa?
Jag har spått Silvio Berlusconis avgång så många gånger att jag känner mig löjlig. Därför tövar jag nu. Är det en skenavgång som vi ser utspelas just nu till stigande italienska statsobligationsräntor och till en kör av experter på än den ena och än det andra? Det luktar procentare och ockrare om hela finansvärlden. Marknaderna de dumma jävlarna går då och då till och med på sparplaner som bara finns på papperet. Vem kan på allvar tro att Grekland kan spara sig ur krisen?
Som harkrankar flyger finansoperatörerna mot profitens fyrbåkar, störtar då och då illa tilltygade mot marken men räddas av det offentliga. Vår tids socialism är att lappa ihop banker och finansiella institutioner – och ge dem ansvarsfrihet.
Men il Cavaliere har 50 miljarder i ryggen och en hel mediecirkus, där hans vilja är lag, till förfogande för att förpacka politiska budskap med reklamens och propagandans hela förförarestetik. Han besväras inte av begränsande faktorer som samvete, anständighet och ansvarstagande. Vad som är bra för honom är bra för Italien. Han har säkrat lagrat ess i armani-ärmen och en hel rad bländvita leenden samtidigt som han jobbar på i kulisserna för att så småningom dyka upp mitt i det politiska spelet igen.
Jag hoppas att jag har fel. I vilket fall som helst är det svårt att vaska fram någon politiker med guldglans i Italien. Skräckfigurer finns det däremot gott om. Jämfört med den opålitliga och vulgäre polaren Bossi, främlings- och Italienfientliga Lega Nords partiledare, framstår Berlusconi som en sisådär fritidspolitiker med dåligt skämtlynne.
Bossi har tagit för vana att besvara vissa journalisters frågor med pruttljud, könsord och ”skitkorvsutnämnande”. Han har inte dragit sig för att sticka Berlusconi i ryggen när han tycker att det är dags att visa Lega Nords inflytande och möjligen finner Silvio för stöddig. Härförleden sa han att man inte nödvändigtvis måste tro på Italiens fortlevnad. Bossi är dessutom utrustad med en hustru som blev ålderspensionär vid 39 års ålder. En så kallad babypensionär. Det säger något om pensionssystemet och hur rädd Bossi är om offentliga medel. För båda gäller negativa tal på förtroendeskalan.
Jag är nyligen hemkommen från en kort resa i Puglia, eller Apulien, dit regnande inte nått. Genua var i nyheterna hela tiden. Tv-bilderna beledsagade av panikröster vittnade om en översvämningskatastrof som är svår att överblicka. En ler- och vattenflod vällde ner på staden i en elementens raseriattack. Orsakad av den varma sciroccovinden från Afrika som bjudits upp till dans av de kallare vindarna runt lågtrycken med ihållande slagregn som följd. En katastrof som under vissa premisser är väntad och förutsagd av geologer. Förutsättningar som nu samspelade elakt: The worst possible case.
Liguriens huvudstad ligger i en gryta där mer och mer mark blivit ogenomtränglig för vatten i takt med att marken bebyggts, betongerats och asfalterats med påföljd att vattnet blir kvar på ytan och gör som vatten gör – nämligen letar sig mot den lägsta punkten. Staden själv. Man har länge tänkt förebygga hotet men det har stannat vid planer. Det är för dyrt och tillväxtshämmande att förebygga hypotetiska naturkatastrofer. Reella kostnader har däremot den egenheten att de måste betalas av någon.
Givetvis har skuldkrisen avhandlats högt och lågt. Och gör så fortfarande. Eurokrisen kommer att förbli vår följeslagare under en överskådlig tid. Med oförutsägbara följder.
EU:s eliter må säga vad de vill och smida stringenta sparplaner och långtgående åtgärdspaket som sakta ska leda oss ur skuldkrisens mörka dal. Deras retorik låter som om en stark maktcentralisering är boten och man anar en längtan efter starka män med rätt insikter och mycket makt.
Ett växande demokratiskt underskott skulle bli följden. Eliterna verkar ha glömt bort huvudfrågan, nämligen hur de som ska bära bördorna och följderna av de stränga åtstramningspaketen kommer att reagera på dem. I de sociala mediernas tid kan de folkliga upproren vara över oss mycket snabbt.
Sociologen Zygmunt Bauman menar att upploppen i London drevs av missnöjda människor i konsumtionssamhällets marginaler. Det vill säga grupper med låg köpkraft som nu såg sin chans till ”fri shopping”. Medan premiärminister Cameron och hans konservativer såg plundrandet som ren kriminalitet och ett tecken på förfärande moralupplösning i England.
Han kan ha rätt. Moral och förnöjsamhet är kanske inte det globaliserade konsumtionssamhällets bästa grenar.
För en fyra, fem år sedan dök i så fall de första stormtecknen upp i det engelska parlamentet där en del ledamöter lika fördomsfritt som butiksplundrare försåg sig med offentliga medel för att bekosta fiktiva kostnader för sitt boende. En makalös uppvisning i låg moral och småsint girighet. Redan då borde Cameron som parlamentsledamot reagerat och predikat moral och det goda exemplets makt. Fast man talar ju inte så gärna om moral i samhällets övre skikt. God moral och förnöjsamhet förväntas bara av de marginaliserade.
Antag att köpkraften sänks ännu mer hos breda lager och att därmed klyftorna mellan olika befolkningsgrupper ökar. Värst drabbade är en stor del av ungdomsgenerationen där arbetslösheten är ett öppet sår på samhällskroppen. Samtidigt som mediesamhällets mäktiga och kittlande säljapparat som predikar konsumtionens och märkesvarornas lov bara ökar i styrka… En social situation med explosiv potential där somliga minoriteter kan bli syndabockar. Att inte kunna konsumera på en hög nivå är att bli berövad sin möjlighet att utveckla sin identitet och bygga sitt varumärke.
Att hitta en politisk balans i med ofärdstider där rädsla och vrede dominerar verkar faktiskt inte möjligt och hotar att diskonteras i politisk populism. Vi måste dock bereda oss på uppoffringar och att hitta nya lösningar. Sirenerna ljuder också för miljöfrågorna som kan komma att läggas på is under krisen. Som om naturen skulle bry sig. Den stora frågan är om det finns något ”vi” att bygga på. Klockan klämtar för EU. Gyttjefloden i Genua känns profetisk.
Från förnedring till Cassano
Är det förnedrande för ett miljonärsproffslag i fotboll att få stryk med 6-1 av ett annat lika penningstint proffslag? Om så är fallet var går gränsen för att ett resultat ska betraktas som förnedrande? Vid fem måls skillnad?
Förnedra betyder att förödmjuka och vanära. Förnedring är att hamna med tillvarons Svarte Petter i handen och käka medlidande, nedlåtenhet och förakt hela dagen.
Den definitiva förnedringen för en människa i det turbokapitalistiska samhället består i att inte kunna försörja sig på sitt arbete utan vara tvungen att krypa in i en åtgärdslabyrint av välmenande coachning och där hans eller hennes oanställningsbarhet måste sockras med statliga nådepengar för att den gode arbetsgivaren ska kunna förmås ge denna mänskliga minuspost i samhällsekonomin tillträde till arbetslinjen.
Kan begreppet ”förnedrande” täcka dessa två små bitar verklighet? Knappast – utan att begreppet förlorar sin användbarhet.
Var det en bragd av Sverige att vinna över Holland och ta till sig till EM? Nej, det var skickligt – men knappast en bedrift eller ett hjältedåd? I grunden är det ju frågan om två lag av ytterst välbetalda fotbollsproffs som i ett nationellt sammanhang tävlar om tillträdet till en stor internationell fotbollsindustriell turnering, EM.
Om det varit så att de svenska spelarna likt ÖSK-ikonen Orvar Bergmark gått upp klockan sex på morgonen landskampsdagen för att jobba och efter avslutad arbetsdag jäkta till Råsunda för att möta ett gäng fotbollsproffs – då uppfylls bragdkraven.
Sportspråket blanksliter vissa ord. Tänk bara på ”katastrof”. Det är svårt att göra något åt eftersom mediesamhällets journalistiska praktik kräver starka språkliga retmedel och saftiga personangrepp för att sälja.
Jag tänker på det här när jag läser vännen Joakims betraktelse över sin avtagande lust till fotboll. Det är lätt i dag att få överdoser av det man är intresserad av nästan till besatthet.
Men det finns botemedel. Det gäller att minska intaget av kommentarer och försöka njuta av liret som det uppträder. Det finns så många finesser och så mycket glimrande artisteri i modern fotboll på toppnivå att det räcker och blir över. Messi är en trollkarl och Ibrahimovic är ett med spelet just nu och hans fysiska styrka känns nästan in i vardagsrummet.
Det är heller ingen synd att avbryta tittande på en trälig match som saknar all charm. Hur namnkunniga spelarna än är.
Det är kul att klättra upp på höga käpphästar och analysera analytikerna och kommentera kommentatorerna. Att utröna vilka som formulerar de vackraste självklarheterna. Och att försöka hitta pärlor på nätet. En sådan är Guardians bloggsändning Football Weekly måndagar och torsdagar med James Richardson i spetsen. Ett gäng journalistiska personligheter med olika accenter som bjuder på ett stort fotbollskunnande och ett språkligt fyrverkeri där engelskans alla stilnivåer blixtsnabbt utnyttjas.
Vissa matcher är inte värda att kommentera särskilt mycket – eller alls. Men fotbollsjournalistik är en industri och den måste fylla sina slots som blir alltmer av gluggar i en snurrande reklamkarusell.
Vännen Pelle Blohm har myntat uttrycket ”alibilöpning” när en spelare drar iväg som en skållad gnagare trots insikten om att det inte är lönt eller relevant i den aktuella situationen – alltså för syns skull. För att visa lagledningen och fansen att man är en kämpe av renaste vatten och värd kärlek och ett fett kontrakt. Jag knycker ”alibi” och benämner tomgångsanalyserna för ”alibikommenterande”. Härlig journalistisk fighting spirit: Analysjobbet-ska-göras-om-så-varenda-jävla-klyscha-ska-mobiliseras!
Jag har också nöje av filosofen Kutte Jönssson, docent i idrottsetik vid Malmö Högskola med rätt att djupanalysera idrotten. Han går ofta på tvärs mot min 50-talistiska syn på sporten med stort S. Hans analyser gnager och skaver i mig.
Senast rotade han i Svenska Dagbladet i inälvorna i min inre sportvärld. Det är enligt honom inte självklart att begreppet fair play behövs.
Dessutom försvarar han filmarna och påpekar det som är självklart, nämligen att många spelar säger en sak och fular sig och skiter i reglerna om insatserna är tillräckligt stora. Som ett EM eller VM. Dubbelmoral – denna eviga mänskliga följeslagare. Pontus Wernbloom är hans man. En spelare i tiden som anammat en internationell ”fulnivå”.
Det gäller att vinna. Till varje pris? Får man förgifta värjspetsen som Laertes gjorde i Hamlet – överfört till fotbollsvärlden, preparera motståndarnas vätskeflaskor? Eller ska det vara tillåtet att saluföra både segrar och förluster med budgivning på Blocket? Det sportsliga kanske är överskattat.
Jag förbereder mig just nu för att åka till Italien. Puglia, för att förtära tillagad komage, närmare bestämt bladmagen, och njuta av säsongens nyvin och primitivodruvornas kraftiga nektar som förlåter ens synder och får en att glömma oförrätter. Fotboll? Kanske – Lecce och Bari har hemmamatch i helgen. Bari i serie B. Oplanerat är bäst.
I dag, onsdag 2/11, är det sanningens ögonblick för Bari-sonen Cassano som i söndags drabbades av yrsel och illamående och togs in på sjukhus. I dag ska nämligen sjukhuset i Milano komma med en kommuniké. Utanför hopas direktsändande medieenheter och banderoller med hoppfulla hälsningar och förhoppningar om en snabb återkomst i Milans färger. Svart och rött, död och kärlek.
Vi får inte glömma att världen också rymmer mycket kärlek.
Dagdrömmar om Klose och Di Natale
Ett segerrus drog fram över Juventus nya stadion. 2-0 mot Milan den ständige rivalen om titeln Italiens bästa klubb. Ett prestigemöte i supertungvikt. Den gamla damen har nu visat att hon rör rejält på sig igen efter Calciopoli som enligt en sann juventino är en konspiration ledd av Inter.
Dubbelt Marchisio i slutet av matchen som resultatet av en gladoffensiv med snabba passningar och en sprudlande löpvillighet. Vucinic utnämner jag till primus motor. Hela tiden farlig med en ribbträff och med flera skott som tätt smög förbi på utsidan av målställningen. Milan-förvärvet Pirlo spelar fotboll som i fornstora dagar. Listig i närkamperna och med en suverän kontroll över och adress på långbollarna. Jag trodde nog inte han skulle nå den nivån igen.
”Vi är bra, och vi vill bli campione”, sa tränare Conte efter matchen. Tärningen är kastad efter detta milanesiska stresstest. Juventus visade inga sprickor.
Milan var ovanligt blekt och tränaren Allegri var besviken efteråt. Offensive backen Abate saknades svårt. Ibrahimovic isolerades effektivt. Men lyckades ändå skrämma hemmapubliken vid några tillfällen. Det går aldrig att räkna bort honom – inte ens när han har en dålig dag. Det gäller att millimetrarna på sin sida när man möter honom.
I Napoli firades det efter lördagens seger med 3-0 mot Inter på Giuseppe Meazza. Och det utan Cavani. En perfekt 50-årspresent till tränaren Mazzarri. Om segerglädjen bubblade i Napoli brann vreden desto häftigare i Milano. Inter-presidenten Moratti skrädde inte på orden efter matchen. Han vill inte se domaren Rocchi igen. Aldrig någonsin. Även vanligtvis blide tränaren Ranieri blåste topplocket och blev uppvisad på läktaren. Efteråt talade han om att Rocchi inte räcker till som domare.
Moratti löper nog risken att bli tuktad av Federcalcio för sina offentliga vredesutbrott som inte är ägnade åt att underlätta för domarna i deras egentligen omöjliga jobb. Hans läppar avlästes på tv och det var inga blombuketter ord han delade ut till Rocchi.
Och genast dyker Caliopoli upp någonstans i bakgrunden. Skandalen har skapat fientlighet och hat som ligger och pyr. Det behövs inte mycket förrän alltför många italienare ägnar sig åt sin egentliga nationalsport: dietrologia – bakom-kulisserna-ismen. Somliga interister spanar bakåt i tiden på hur laget behandlats av domare Rocchi. Finner de ett mönster går det aldrig att övertyga dem om att det kan vara en följd av tillfälligheternas spel och inte av konspiration och elakt spel.
Den situation som fick Inter-adrenalinet att flöda inträffade i slutet av första halvlek. Neapels Maggio löpte in från höger i Napolis straffområde och gick omkull efter en lätt knuff från Inters Obi. Denne hade dessvärre dragit på sig ett oförtjänt gult ord i en närkamp tidigt i matchen, där domaren Rocchi olyckligtvis sett spöken på ljusa dagen.
Rocchi pekade nu på straffpunkten och visade det andra gula kortet för Obi och följde upp med ett rött. Allt enligt reglerna: Obi utvisad. Och dessvärre för Rocchi skedde den lilla kontakt som fanns mellan Maggio och Obi utanför straffområdet. Värsta möjliga utfall för domaren med andra ord. Repriserna är domarnas värsta fiende. Det mänskliga ögat förmåga att uppfatta händelser som sker i en situation där alla försöker lura domaren är begränsad. Kameralinsen är i specifika fall överlägsen. Men ändå blir det för det mesta rätt. Inte nu dock.
Inte blev det bättre av att Cesar i Inter-målet räddade Hamsiks straff varpå Campagnaro hann först på returen och dundrade in den. Första stenen i segerbygget som Napoli väntat på i 17 år på Giuseppe Meazza.
Ingen skugga faller över Napoli, segern var rättvis. Och hur det skulle ha gått om ”om” inte varit är en hypotetisk fråga som aldrig kan få ett svar. Kanske inte så underligt att Inter har svårt att dra på smilbanden efter en så här match. Starten har ju minst av allt varit harmonisk.
Jag hann också med att se Roma besegra Atalanta hemma med 3-1. Segern var inte så betryggande som den låter. Atalanta överraskade och fortsätter bergameskerna med det får jag stå med skammen i vår eftersom jag förutspådde deras snara hädanfärd från serie A med det svåra handikappet minus sex poäng som utgångsläge. Det gör jag gärna.
Romas Bojan är på gång medan kapten Totti gick av med en bristning i någon del av stora sätesmuskeln. Udinese rör också på sig och smyger upp i topp efter 2-0 mot Bologna.
Di Natale gjorde tvåan på straff för sitt Udinese. Och Klose såg till att hans Lazio tog en trepoängare på bortaplan mot Fiorentina. Seger 2-1.
Jag dagdrömmer om att få se Klose i svartvitt på Behrn Arena och att ÖSK samtidigt har Di Natale på bänken som ett likvärdigt alternativ. Där endast dagsformen är utslagsgivande vem som ska starta.
Totti fyller 35
Romas kapten och myt Francesko Totti fyller 35 i dag. ”Jag känner mig inte så gammal. Om jag spelar om fem år? Nej, om tio år”, sa han till några uppvaktande tifosi som samlats utanför Romas träningsanläggning i Trigoria.
Prinsen är odödlig i Romas och Italiens fotbollshistoria. Men han borde lämna över spiran i god tid innan han får surgubbestämpel.