Tag Archives: IFK Norrköping
Ajdarevic en typisk Heberleinare…
Häromdagen stod jag lutad över ett bord med reaböcker i en av de lokala bokhandlarna. Man kan väl säga att det var korpklass på utbudet. Det må va hänt eftersom jag var sent ute. De små russinen var väl för länge sedan urplockade ur kakan.
Men habegäret slog mig i bröstet och till sist fann jag Ann Heberleins omtalade bok, ”Det var inte mitt fel-Om konsten att ta ansvar,” som kom ut för ett par år sedan. Boken vållade mycket debatt eftersom den klädde av vår samtid där människor hela tiden skyller ifrån sig. Där alla blir kränkta för allt och där alla misslyckanden skylls på förtryckande strukturer, dåliga chefer, samhället eller bara orättvisa tränare.
Det pågår en massflykt från ansvar och alla betraktar sig som offer, skriver Ann Heberlein.
Jag tror tyvärr inte att det har förändrats så värst mycket efter bokens efterföljande debatt. Människor vägrar fortfarande alltför ofta ta ansvar för sina egna tillkortakommanden och misslyckanden. Det är således fortfarande någon annans fel.
Tänker på det när jag så här i efterhand läser den korta artikeln i Expressen där IFK Norrköpings nyförvärv Astrit Ajdarevic säger så här enligt tidningen.
”Det känns bra att ha kommit till en klubb och tränare som tror på mig. Jag fick aldrig chansen i Örebro. Jag gjorde mål på mål men fick knappt spela från start och det tycker jag var jävligt märkligt.”
Astrit har definitivt drabbats av den Heberleinska sjukan. Killen måste vara både blind och fullständigt utan självkritik.
Ajdarevic är förvisso onekligen en kille med stor potential och har några egenskaper som alla klubbar kan behöva. Att göra mål verkar vara en av de egenskaperna. Han gjorde flera viktiga mål i ÖSK-tröjan under 2010. Och han utstrålar även någon sorts vinnarinstinkt som är svår att sätta fingret på. Så långt är jag alltså med i hans snack.
Men Astrit anlände ÖSK med en lång skadehistoria nedskriven i en tjock pocketbok. Han anlände Örebro med ett tempo som en lungsjuk St Bernard hund. Bortsett från målen var hans första stapplande steg på planen en fotbollspensionärs där han inte hann med och slog bort fler passningar än Benny Guldfot utan Kanon-Keens gamla dojjer på fötterna.
Astrit fick för första gången chansen från start borta mot Mjällby när Nordin Gerzic var avstängd och gjorde ingen tränare lycklig. Utbytt efter 65 minuter. Lägg sedan till den tuffa konkurrensen som fanns på ÖSK:s mittfält. Då måste man vara förbaskat navelskådande om man inte fattar att man behöver en smula tålamod och ödmjukhet.
ÖSK krattade ju istället manegen åt honom. Han fick chansen att hitta tillbaka till en karriär. Räddad från den ”glamorösa” klubben Hereford United i engelska division 2. Utan ÖSK inget IFK Norrköping?
Astrit är definitivt en typisk Heberleinare.
Jag… En fördomsfull kolonialeurope?
När jag jobbade på Eurosport kommenterade jag det afrikanska mästerskapet vid tre tillfällen. Inför varje mästerskap var jag ivrig och ambitiös som en nyvaken björn, pluggade information om spelare, lag, länder så att ögonen blödde. Allt för att vara hundraprocentigt förberedd. Ändå var det alltid en eller par besserwisser-journalister på någon redaktion någonstans som tyckte att man var en vit fördomsfull kolonialeurope som staplade nationalkaraktäristiska stereotyper på varandra.
Antagligen vet jag då ingenting om denna kontinent. Har varit en gång i Sydafrika, Johannesburg, på träningsläger och de starkaste minnena handlar om våld. Tunga pistoler i handskfacken i de bilar vi åkte med, höga murar runt hotell och villor, varningar att inte gå längre än ett kvarter från hotellområdet, svenskhat från de vita då vi stöttat ANC till makten, bepansrade vakter vid bevakade nöjesparker, cricket på TV och underbara gräsplaner.
Jag träffade således väldigt få svarta som ni kan förstå.
Kanske trampar jag då in i fördomspåsen igen, ni får ursäkta och förklara i så fall. Men jag satt och tittade på en dokumentär om Zimbabwe, diktatorn Robert Mugabe och vita farmare som tvingades från sina hem enbart för att dom var vita. Jag blev tagen av det extremt brutala våldet i dokumentären.
Tankar bubblar upp om den etniska rensningen i Rwanda, det råa våldet i Liberia under Charles Taylor ihop med diamantkriget i Sierra Leone.
Stora delar av Afrika verkar vara motsägelsernas kontinent.
Chockartat våld å ena sidan.
Nyfikenhet, vänlighet och stark ödmjukhet å andra sidan.
Nästan alla som reser runt i Afrika blir tagna av det storslagna, det nästan magiska. Soluppgångar som ingen annanstans, djurlivet, den varierande naturen och framförallt de varmaste och vänligaste människor man kan möta.
Jag vet inte, kanske är det så. Kanske är det bara en romantisk vit europeisk dröm om det vilda.
En gammal lagkamrat i IFK Norrköping, Ghananen Joachim Acheampong, berättade om den här närheten mellan våld och värme inom fotbollen när jag tog emot och visade honom runt i stan när han anlände Norrköping 1994.
Acheampong är från kuststaden Accra. Skrattande berättade han om en bortamatch dom hade en gång varje år i norra Ghana.
Dom var alltid livrädda att åka dit och spela sin match.
Regel nummer ett var att inte vinna, inte ens försöka vinna för då skulle dom bli lynchade, han menade allvar.
Oavgjort var inte heller bra men dom kryssade ändå ibland och då fick ledarna ta sig in i omklädningsrummet innan matchens slut och packa allas grejer, bussen ställdes startklar med motorn igång bakom omklädningsrummet och så fort domaren blåste sprang dom in dit, klättrade ut genom fönstren i sina matchkläder och flydde från platsen. Vid en förlust var visst allt okej.
-Men annars är dom vänliga människor där uppe, sa Joachim och log. Jag frågade igen om han menade allvar och han menade att det var definitivt risk för livet om dom vann.
-Publiken är galen, hahaha.
-That´s how it is, nothing to worry about…
Joachim var en härligt ödmjuk och snäll kille som kom till Norrköping när vägen neråt hade inletts för klubben IFK, han lyckades inte så bra, hade svårt med den svenska kämpa-som-fan-och-tackla-alla-mentaliteten.
Tränaren sa: Du är för snäll Joachim, du måste in i press och tackla.
Joachim lyssnade, tacklade i knähöjd med båda benen raka och fick gult kort varje gång. Han blev förvirrad, förstod inte denna order.
Coach: Du vill att jag ska tackla, varje gång jag tacklar får jag gult kort, vill du att jag ska fortsätta tackla?
Acheampong flyttade snabbt vidare till Spanien och Real Sociedad.
Jag tror inte att han behövde tacklas där, det var liksom inte hans styrka, han var en lirare som inte passade i svensk fotboll vid den tiden.