Tag Archives: fotboll
Ajdarevic en typisk Heberleinare…
Häromdagen stod jag lutad över ett bord med reaböcker i en av de lokala bokhandlarna. Man kan väl säga att det var korpklass på utbudet. Det må va hänt eftersom jag var sent ute. De små russinen var väl för länge sedan urplockade ur kakan.
Men habegäret slog mig i bröstet och till sist fann jag Ann Heberleins omtalade bok, ”Det var inte mitt fel-Om konsten att ta ansvar,” som kom ut för ett par år sedan. Boken vållade mycket debatt eftersom den klädde av vår samtid där människor hela tiden skyller ifrån sig. Där alla blir kränkta för allt och där alla misslyckanden skylls på förtryckande strukturer, dåliga chefer, samhället eller bara orättvisa tränare.
Det pågår en massflykt från ansvar och alla betraktar sig som offer, skriver Ann Heberlein.
Jag tror tyvärr inte att det har förändrats så värst mycket efter bokens efterföljande debatt. Människor vägrar fortfarande alltför ofta ta ansvar för sina egna tillkortakommanden och misslyckanden. Det är således fortfarande någon annans fel.
Tänker på det när jag så här i efterhand läser den korta artikeln i Expressen där IFK Norrköpings nyförvärv Astrit Ajdarevic säger så här enligt tidningen.
”Det känns bra att ha kommit till en klubb och tränare som tror på mig. Jag fick aldrig chansen i Örebro. Jag gjorde mål på mål men fick knappt spela från start och det tycker jag var jävligt märkligt.”
Astrit har definitivt drabbats av den Heberleinska sjukan. Killen måste vara både blind och fullständigt utan självkritik.
Ajdarevic är förvisso onekligen en kille med stor potential och har några egenskaper som alla klubbar kan behöva. Att göra mål verkar vara en av de egenskaperna. Han gjorde flera viktiga mål i ÖSK-tröjan under 2010. Och han utstrålar även någon sorts vinnarinstinkt som är svår att sätta fingret på. Så långt är jag alltså med i hans snack.
Men Astrit anlände ÖSK med en lång skadehistoria nedskriven i en tjock pocketbok. Han anlände Örebro med ett tempo som en lungsjuk St Bernard hund. Bortsett från målen var hans första stapplande steg på planen en fotbollspensionärs där han inte hann med och slog bort fler passningar än Benny Guldfot utan Kanon-Keens gamla dojjer på fötterna.
Astrit fick för första gången chansen från start borta mot Mjällby när Nordin Gerzic var avstängd och gjorde ingen tränare lycklig. Utbytt efter 65 minuter. Lägg sedan till den tuffa konkurrensen som fanns på ÖSK:s mittfält. Då måste man vara förbaskat navelskådande om man inte fattar att man behöver en smula tålamod och ödmjukhet.
ÖSK krattade ju istället manegen åt honom. Han fick chansen att hitta tillbaka till en karriär. Räddad från den ”glamorösa” klubben Hereford United i engelska division 2. Utan ÖSK inget IFK Norrköping?
Astrit är definitivt en typisk Heberleinare.
Fred Perry-hype anno 2004…
Sprang på ett par gamla skolkamrater för någon vecka sedan. Dom stod i en butik i centrala Örebro och rotade runt ibland Ben Sherman-kläderna. De två är gamla Mods som fortfarande i vuxen ålder håller stilen och det med vuxen värdighet.
Jag fick frågan om Fred Perry. Om jag fortfarande använde det märket? Om jag fortfarande var sponsrad? Vilket jag personligen aldrig varit.
Detta är synnerligen intressant. Vilken genomslagskraft TV kan ha. Jag deltog under några år i mitten av 2000-talet i programmet Liga Europa i Kanal 5. Vi hade sällan över hundratusen i tittarantal men programmet var uppskattat och vann priset Kristallen ett år för bästa sportprogram.
När programmet skulle dra igång ville vi göra något nytt både med fotbollen men även när det kom till studiomiljö och kläder. Fotboll i TV är synonymt med kostymer och ofta slips. Här skulle vi göra nått tuffare. Jag och Tommy Åström som var de ordinarie i rutan träffade en stylist för att hitta rätt stil och jag droppade mina tankar kring fotboll, mode och musik. Det ledde fram till att jag fick, eller snarare programmet, spons med Fred Perry som vid det tillfället var lite bortglömt men stod i dörren för en ny hype som till sist skulle sluta med svennevarning och nästan Dressmanklass. Men då var det relativt hett och lagom farligt för ett konservativt TV-medium. Å vilket genomslag det fick.
Jag hade tio olika färger av deras pikéer, träningsoverallsjackor och långärmade V-ringade tröjor i olika färger och modeller. Jag mosade ut Fred Perry-budskapet bara genom att sitta där och prata fotboll i kläderna. Det gick så långt att supportrar som inte gillade mig vägrade att bära märket medan andra ville ha det. Hela jag blev förknippad med detta klädmärke, mer jag än programmet i slutändan. Det var helt sjukt vilken fokusering på kläderna det blev. Innan det första programmet fegade producenterna och produktionsbolaget så första programmet blev ett misslyckat mellanting mellan allt och ingenting, därefter körde vi stenhårt på grundtanken med Perrystuket och Lottoskor, även om ingen brydde sig om skorna. Det blev succé reklammässigt.
Därför skrattar jag lite grann för mig själv när jag fortfarande, minst fem år efter det sista programmet, förknippas med Fred Perry. Ett märke jag slutade använda långt innan den dagen sporthandlare började plocka in det i sitt sortiment.
“Times they are a changing…”
“Har tappat tron på VM-fotbollen. Vad spelar det för roll hur prestationerna på plan ser ut när det dessutom filmas, fuskas, fånas och hånas. Och de som bestämmer? De är blinda, de är lättköpta, de går på vad som helst, och de fattar ingenting. Avgå!”
Citatet är taget ifrån Facebook och en av mina vänner som även är kollega inom sportjournalistiken. Tror inte han är ensam om det här känslorna just nu. Märker att människor runt omkring mig är inne och nuddar vid samma åsikter. Man ska visserligen inte övertolka saker och ting men något säger mig att vi är inne i ett förändringsskeende inom fotbollen. Det fullständigt vibrerar av frustration inom rörelsen, åtminstone här i Sverige. Många ropar på förändring. Framförallt handlar det om att ta in tekniken i fotbollen så att man kan ta beslut i efterhand. Både rätta till klara misstag i domarbeslut och att kunna straffa spelare i efterhand som filmar eller fuskar. Är inte mycket för att ta efter USAs affärsmässiga inställning när det kommer till idrott men dom har förstås en stor poäng när dom med stora ögon blev förvånade när dom insåg att deras bortdömda mål mot Slovenien var korrekt och inte kunde ändras i efterhand. Stenålder?
Gårdagens två jättemissar av domaren sätter slutligen fingret på att någonting verkligen är fel när match efter match avgörs genom allvarliga domarmisstag. Har spelet blivit för snabbt för männen i svart? Är det alla repriser som gör att misstagen syns extra mycket? Eller vad fan är det som håller på att hända?
Jag vet bara att det känns i luften att beslut måste tas för att inte fotbollen ska tappa trovärdighet helt och hållet. Undrar om Blatter och Fifa känner likadant?
Jag har själv varit en ivrig motståndare till teknikens intåg i fotbollen, felbeslut och den mänskliga faktorn har varit en del av sporten som skapat intressanta diskussioner och varit det som hållit intresset uppe. Alltid har man hittat nån situation att tjafsa om med sina arbetskamrater eller supporterkompisar. Jag har varit rädd att tekniken ska göra fotbollen steril, maskinell och död från mänsklig värme. Men tekniken är redan här med alla dessa kameror som täcker fotbollsarenorna och där hela världen får se tio-femton repriser på samma situation. Man ser det i Vladivostok, man ser det i Seoul, Istanbul, Stockholm och Los Angeles. De enda som inte får se situationerna är domarna på planen som är de som bestämmer och avgör varje ögonblickshändelse på planen. Absurt.
Samtidigt vill jag hävda att fotbollens styrka i intressehänseende genom historien beror på dess långa och stolta historia där det konservativa synsättet varit envist instiftat i stadgarna. Det är förhållandevis få förändringar i fotbollens grundregler från begynnelsen till idag. Det vill många kalla idiotiskt konservativt medan jag som sagt ser det som en styrka. Fotbollen har inte fallit offer för populistiska och ytliga vindar av förändringsiver utan sugit in tankar och idéer, stoppat in dom i en långsamt malande kvarn och sedan spottat ut ett beslut efter moget övervägande. Då har det oftast varit ett bra beslut.
Men jag känner att tiden är mogen nu för ett antal förändringar inom fotbollen.
-Domarproblematiken är det mest uppenbara och domarna måste få hjälp att ta de rätta besluten, som det ser ut nu får de en omänsklig press på sig. Och med tanke på den hotbild som felbeslut genererat de senaste åren kan man fråga sig hur många som vill bli domare i framtiden. Utan domare inga matcher, dom måste få hjälp och om det är tekniken eller fler domare som ska göra det bryr jag numer mig inte om, bara problematiken löses för jag är innerligt trött på domargnället efter varje match.
-Filmningar, fusk och överdrivna rörelser är en annan sak som måste bort. Man måste få bestraffa töntar som vrider sig och kastar sig i enorma plågor efter ingen kontakt alls. Liksom spelare som protesterar efter varje domslut, spelare och hela lag som kastar sig upp i domarens ansikte och gestikulerar som barn, samt spelare som bröstar upp sig i fånig tuppfight när det bränner till under match. I de här fallen handlar det om kultur, fotbollskulturen har växt med denna svulst och detta beteende och därför setts som en inarbetad naturlig del av fotbollen.
Sånt händer inte i handboll, rugby eller basket för att ta några andra lagsporter.
Läs gärna den här krönikan i samma ämne på min privata hemsida.
Om man sedan lägger på fotbollens problem med rasism, våld, människohandel, korruption och den ekonomiska dopningen så förstår man att vår, min, gamla fotboll står med dy upp över öronen. Några av de här problemen går att bota med regler, lagar och paragrafer andra handlar om attitydförändringar från de inblandade. Fortfarande har jag en stark kärlek till fotbollen men jag erkänner att mitt tålamod prövas på sin yttersta gräns just nu.
Skiten måste bort annars kan man lägga ner hela verksamheten och börja om från början igen.
Jag… En fördomsfull kolonialeurope?
När jag jobbade på Eurosport kommenterade jag det afrikanska mästerskapet vid tre tillfällen. Inför varje mästerskap var jag ivrig och ambitiös som en nyvaken björn, pluggade information om spelare, lag, länder så att ögonen blödde. Allt för att vara hundraprocentigt förberedd. Ändå var det alltid en eller par besserwisser-journalister på någon redaktion någonstans som tyckte att man var en vit fördomsfull kolonialeurope som staplade nationalkaraktäristiska stereotyper på varandra.
Antagligen vet jag då ingenting om denna kontinent. Har varit en gång i Sydafrika, Johannesburg, på träningsläger och de starkaste minnena handlar om våld. Tunga pistoler i handskfacken i de bilar vi åkte med, höga murar runt hotell och villor, varningar att inte gå längre än ett kvarter från hotellområdet, svenskhat från de vita då vi stöttat ANC till makten, bepansrade vakter vid bevakade nöjesparker, cricket på TV och underbara gräsplaner.
Jag träffade således väldigt få svarta som ni kan förstå.
Kanske trampar jag då in i fördomspåsen igen, ni får ursäkta och förklara i så fall. Men jag satt och tittade på en dokumentär om Zimbabwe, diktatorn Robert Mugabe och vita farmare som tvingades från sina hem enbart för att dom var vita. Jag blev tagen av det extremt brutala våldet i dokumentären.
Tankar bubblar upp om den etniska rensningen i Rwanda, det råa våldet i Liberia under Charles Taylor ihop med diamantkriget i Sierra Leone.
Stora delar av Afrika verkar vara motsägelsernas kontinent.
Chockartat våld å ena sidan.
Nyfikenhet, vänlighet och stark ödmjukhet å andra sidan.
Nästan alla som reser runt i Afrika blir tagna av det storslagna, det nästan magiska. Soluppgångar som ingen annanstans, djurlivet, den varierande naturen och framförallt de varmaste och vänligaste människor man kan möta.
Jag vet inte, kanske är det så. Kanske är det bara en romantisk vit europeisk dröm om det vilda.
En gammal lagkamrat i IFK Norrköping, Ghananen Joachim Acheampong, berättade om den här närheten mellan våld och värme inom fotbollen när jag tog emot och visade honom runt i stan när han anlände Norrköping 1994.
Acheampong är från kuststaden Accra. Skrattande berättade han om en bortamatch dom hade en gång varje år i norra Ghana.
Dom var alltid livrädda att åka dit och spela sin match.
Regel nummer ett var att inte vinna, inte ens försöka vinna för då skulle dom bli lynchade, han menade allvar.
Oavgjort var inte heller bra men dom kryssade ändå ibland och då fick ledarna ta sig in i omklädningsrummet innan matchens slut och packa allas grejer, bussen ställdes startklar med motorn igång bakom omklädningsrummet och så fort domaren blåste sprang dom in dit, klättrade ut genom fönstren i sina matchkläder och flydde från platsen. Vid en förlust var visst allt okej.
-Men annars är dom vänliga människor där uppe, sa Joachim och log. Jag frågade igen om han menade allvar och han menade att det var definitivt risk för livet om dom vann.
-Publiken är galen, hahaha.
-That´s how it is, nothing to worry about…
Joachim var en härligt ödmjuk och snäll kille som kom till Norrköping när vägen neråt hade inletts för klubben IFK, han lyckades inte så bra, hade svårt med den svenska kämpa-som-fan-och-tackla-alla-mentaliteten.
Tränaren sa: Du är för snäll Joachim, du måste in i press och tackla.
Joachim lyssnade, tacklade i knähöjd med båda benen raka och fick gult kort varje gång. Han blev förvirrad, förstod inte denna order.
Coach: Du vill att jag ska tackla, varje gång jag tacklar får jag gult kort, vill du att jag ska fortsätta tackla?
Acheampong flyttade snabbt vidare till Spanien och Real Sociedad.
Jag tror inte att han behövde tacklas där, det var liksom inte hans styrka, han var en lirare som inte passade i svensk fotboll vid den tiden.
Bajen, bärs och ett uselt ledarskap…
Legendariske Jesús Gil som styrde Atlético Madrid som han ville. Oftast med ordet kaos i centrum.
Jag har alltid sagt att de största ledarna är de som leder utan att i första hand drivas av personlig ära och ett behov av att alltid själva stå i centrum för all uppmärksamhet. Fotbollen har ett problem där.
De flesta som ger sig in på ledande positioner i elitklubbarna vill sola sig i glansen av framgångar och hyllas av fans och media.
Det är nyckeln till alla galna beslut och all hybris som genom årtionden tagit klubbar rakt in i ekonomiska kriser, degraderingar och konkurser.
Just nu är det Hammarby som går igenom alla helvetes kval och dom gör det eftersom ett gäng oansvariga wannabes med finansiella muskler via mycket smutsiga metoder tog kontroll över klubben men inte stannade kvar för att torka upp skiten efter sig. Individer som var där för egna personliga syften, ekonomiska, men även makthunger och en önskan att snabbt ta totalkontroll.
Var är alla nyhetspitbulls från kvällspressen när det handlar om Hammarby?
Eller har jag missat det stora avslöjandet? I bästa fall är det så.
Det måste finnas hur mycket som helst att gräva upp i den klubben.
Jag har inte ett enda bevis själv, så är jag ingen nyhetsreporter heller, men Wandersonskandaler och Oliver Cabrera-tveksamheter lär vara en ljummen vårvind om någon på allvar bröt sig in för att forska i söderklubbens affärer.
Hammarby hade kunnat vara någon helt annanstans om den andra falangen vunnit den maktstrid som gjorde att Lasse Eriksson blev tvingad ut ur Hammarby.
Rätta mig gärna om jag har fel men visst stödde supportrarna den sida som vann och som nu dragit ner klubben i skiten?
Snabba fix lockade mer än den långsiktighet som Erikssonsidan stod för. Att det valet var ödesdigert vittnar Janne Mian(Bajens fystränare) som häromdagen i en tidning sa att allt började gå fel när Lasse Eriksson försvann ut ur klubben.
Det är precis den känslan som jag från utsidan har. Även om fasaden var sprucken innan det på grund av inre stridigheter.
Jag känner Lasse Eriksson, vi är vänner och före detta lagkamrater i IFK Norrköping, så visst kan jag anklagas för att vara jävig i den här frågan, kanske hade jag inte kunnat skriva detta i en papperstidning.
Men just för att jag känner honom och vet hur han fungerar så är jag helt på det klara med att Eriksson är en av de där få klubbledarna som aldrig var inne i Hammarby för sin egen skull, han var inte där för att själv få stå i strålkastarljuset och njuta av dunkar i ryggen. Lasse Eriksson var i Hammarby av två anledningar: Han älskade sitt Hammarby och han var övertygad om att han skulle kunna bidra med något viktigt för att klubben skulle kunna byggas upp och på sikt utvecklas till en modern klubb och inte fastna i den där gamla romantiska bilden av losers och lösa boliner som många tyckt varit charmigt.
Men Lasse blev sparkad, utmobbad och mycket dåligt behandlad. Ändå har han inte gått ut och hämnats i motattackartiklar. Hans självrespekt är för stor för det. Han behöver som sagt inte ljuset och bekräftelsen utan gjorde en deal och gick vidare utan buller och bång. Drömmen om att bygga upp sin älskade klubb dog däremot och det är jag övertygad om att han är mycket ledsen över.
Den aggressive mannen
Två oberoende texter i två olika tidningar om två helt olika ämnen väckte mitt intresse idag. Trots de stora skillnaderna undrar jag ändå om de inte någonstans trots allt hänger ihop. Tanken svindlar.
I Aftonbladet skriver Ronnie Sandahl om mäns våld och varför inga politiska partier pratar om den problematiken. Varför 90 procent av allt dödligt våld orsakas av män. Alla undrar hur det kan hända, om och om igen. I Härnösand, i Falköping och i Landskrona. Medierna ställer frågorna varför och politikerna skyller på allt mellan himmel och jord beroende på partifärg. Men ingen pratar om den verkliga problematiken, enligt Sandahl. Om männen i sin roll som män.
I den andra kvällstidningen Expressen läser jag en intervju om Johan Mjällby och hans “succé” som inhoppande assisterande tränare i Celtic. På en fråga om hur han och huvudtränaren Neil Lennon fick vraket att åter börja segla svarade han på sant machomanér.
Men det krävdes att en före detta svensk landslagskapten med ett svårt sargat knä gick in på träningen och visade de stukade spelarna vad vilja innebär.
- Jag tror att de förstod, och de undrade vad det var för dåre som håller på att glidtacklar hela tiden, säger Johan Mjällby.
I Johan Mjällbys värld handlar ledarskap om det som alltid varit ett ideal på de brittiska öarna och kanske allra mest högst däruppe i Skottland. Man ska vara en man som står upp och käkar smärta till frukost även om benet är brutet. Inget jävla gnäll. Man ska in i skiten och gröta, visa hjärtat blödande och dunkande i högerhanden upp mot publiken med blodet rinnande nedför armen. Gör man inte sitt jobb är den enda ledarskapslösningen att skälla ut den förbannade spelaren så att huden klistras mot väggen som en spaghetto al dente. För Mjällby handlar det om karaktär och stake förstås, två ord som är hackade in i stentavlor från den brittiska fotbollens ursprung. Som ett av tio fotbollsbudord. På en fråga om vilket ledarskap han och Lennon föredrar är det föga överraskande maktspråk det handlar om. Odemokratiskt, tränaren är gud även om spelarna naturligtvis får ha synpunkter(vilket med min egen erfarenhet av dessa tränare betyder att du sitter på läktaren nästa match…”son”. Den tränarfilosofin tycker Mjällby funkar allra bäst vilket han även berättade från scenen på den allsvenska upptaktsträffen i Örebro. För mig låter han som en kvarleva från ett hemskt 60-70 och 80-tal. Mycket har hänt sedan dess även om Mjällby verkar ha missat det.
För att försöka knyta ihop de här två artiklarna så vill jag först starkt påpeka att jag inte menar att Johan Mjällby har ansvar för att män går ut och slår ihjäl folk. Däremot är det intressant med den aggressivitetsdyrkan som till stora delar styr fotbollen och som jag själv varit en del av. Ja, jag var nog en liten mini-Mjällby under stora delar av min karriär. Ishockeyn är ännu värre. Machomän som inte får visa några svagheter, machomän som tuppfightas ute på planen och pinkar in revir genom maktspråk och till några procent våld. Det är uppbyggt ur det, gamla krigslekar som moderniserats och fått ett regelverk. Svaga mot starka, starka mot svaga. En kamp för att få hyllas och hedras som den store starke segraren.
Det man sedan kan fundera på är vad förloraren, och den som inte räcker till i den eviga kampen om manligheten eller den tappade manligheten, tar sig till. Det är kanske en väldigt lång väg mellan Ronnie Sandahls text och fotbollens machoideal som Johan Mjällby representerar men det är utan tvekan två grenar på samma trädstam.
Handsregeln är fullständigt omöjlig
Igår spelade AIK:s Nils-Eric Johansson handboll i straffområdet i matchen mot Elfsborg. I måndags spelade Ragnar Sigurdsson i Blåvitt handboll i straffområdet i derbyt mot Gais. Man får inte använda händerna i fotboll. Det vet alla.
Det trixiga är att man kan bara bli avblåst om intentionen från spelaren är att medvetet stoppa bollen med handen. Dessutom ska domarna vara liberala i frågan, det vill säga bara blåsa för straff när dom är helt säkra på att spelaren verkligen medvetet stoppade bollen med handen. Så hur vet man då det?
Enkelt. Det är bara för domaren att med sin utomjordiska psykradar, på en hundradels sekund, ta sig in i spelarens hjärna och scanna av hans intentioner. Det är bara domaren och hans uppfattning som gäller i frågan, enbart domaren kan bestämma om det är hands eller inte. Det innebär att det för oss andra är helt meningslöst att överhuvudtaget ha en uppfattning. Jag som expertkommentator, åttatusen på läktarna och kanske femtiotusen framför TV:n. Det är domarens avläsning av spelarens hjärna som gäller. Det handlar inte om rätt eller fel.
Handsregeln är värdelös, meningslös och fullständigt omöjlig. Det är inte domarna som det är fel på. Ändå, i två matcher på rad har jag sett domaren fria för två handssituationer där handen solklart stoppar bollen på väg mot en position där det med stor möjlighet hade blivit mål. Det går inte att fortsätta så här, det måste finnas ett bättre sätt. Domarna måste få hjälp att ta de rätta besluten. Hands, är hands, är hands, är hands, är straffspark…
Eller?
Kom gärna med egna funderingar. Jag vill höra dom.
För så här kan det inte få fortsätta.
Leeds United vinnare igen…
Det var länge sedan jag var en supporter på liv och död.
Om jag någonsin varit det.
Kanske när jag första gången fann mitt Leeds United och alla de ungdomsår som följde och som gavs till fotbollen. Fram till 1992 och ligatiteln. Sedan blev jag själv spelare, och därefter yrkesman inom fotbollsjournalistiken, så allt det där med supporterliv faded away…
Men idag hände någonting.
Jag var inte beredd på det även om jag för en vecka sedan fick en liten hint om det då Leeds United i matchen mot Charlton släppte in ett självmål sent i matchen.
Jag blev så jävla ledsen och det överraskade mig enormt.
Men så har en vecka gått och jag har inte tänkt en sekund på matchen mot Bristol Rovers idag. Jag hade inte möjlighet att se matchen från start utan slog på teven precis när Rovers petade in 0-1. Precis när den jävla reprisen spydde ut de hemska bilderna. Då visste jag inte att Gradel hade blivit utvisad och att Leeds spelade med en man mindre. Ändå skrek jag ut i vanmakt och gick ut i köket och deppade med några låtar på Spotify. Jag blev helt tom och uppgiven. Bedrövad.
Sedan började pulsen löpa amok och jag gick in i vardagsrummet igen för att där se vändningen till 2-1. Då hade jag redan hämtat min halsduk på kontoret på övervåningen och vankade fram och tillbaka mellan teven och datorn i köket.
Den sista kvarten av matchen var en ångestfärd genom helvetet. Jag kunde inte sitta stilla. Var ute i trädgården och pinkade Molly Malone för att få några minuter att gå. Svor över att den jävla nicken träffade stolpen istället för att smita in vid den bortre stolpen, var övertygad om att en satans långboll skulle studsa fel och av någon förutbestämd makt trilla in mellan benen på Higgs.
De sista minuterna ville inte Bristol Rovers ens vinna, dom gick ju inte in i en närkamp. Ändå var jag livrädd att någon Leedsspelare skull få hjärnblödning och skicka in en boll i egen kasse. Det hade liksom inte varit överraskande.
Å så hade det blivit kval, å så hade vi fått dyngtorsk som vanligt.
Men så skedde det osannolika.
Leeds United vann över naturlagarna och blev vinnare igen.
Då är jag tillbaka till de överraskande känslorna igen.
I över femton år har jag vandrat omkring och trott att mina supportergener dött och blivit begravda. Har varit övertygad om att jag gått vidare och blivit blasé av all fotbollsgodis som jag matas med dagarna i ända.
Men idag fick jag tårar i ögonen när slutpipan ljöd.
Tårar!
Det är helt fucking unbelievable!.
Jag reagerar inte så. Jag har inga sådana känslor för fotboll längre.
Men jag blev skitlycklig. Genuint lycklig och stolt.
Den första kärleken är fortfarande den största kärleken.
Det trodde jag faktiskt inte.
(Den här texten publiceras både på blohm.se och totalfotboll.nu.
Varför?
Därför att jag är så satans glad förstås!
Jag hoppas ni ursäktar denna enstaka gång.)
Sverige 2010 som Kina 1996
1996 var jag fotbollsproffs en säsong i Kina. En utmaning som man brukar säga. Jag åkte dit med en överlägsen inställning, som en gammal brittisk kolonialherre. Allt var bättre hemma. Kineser var underutvecklade.
Nu handlade väl det mesta om rädsla och otrygghet av att vara i en extremt annorlunda miljö än vad jag tidigare upplevt. Då är det lätt att sätta upp murar mot det annorlunda och idealisera det man känner igen och är van vid.
Så jag klagade och letade fel. Hånskrattade åt hur efter dom var.
Men numer vet jag inte.
När jag skrattade åt att man inte fick någon ränta på insatta pengar på banken kunde jag inte veta att det ett antal år senare skulle se likadant ut här i Sverige. När varje Yuan som sattes in på Bank of China skulle registreras var det kom ifrån visste jag inte heller att EU drygt tio år senare skulle införa samma registrering på insatta pengar här. Så där har det rullat på. Vi håller på att förvandlas till Kina som det såg ut då medan Kina blir allt mer modernt.
Men det jag inte trodde att jag skulle behöva uppleva igen var fotboll på grus och jordplaner. När vi skulle sätta igång säsongen 1996 var vi tvungna att spela våra fyra första matcher i serien på bortaplan eftersom hemmaarenan var som ett stampat jordgolv. Ett par gröna grästuvor, som små isolerade öar, var det enda som stack upp ute på planen när jag första gången fick syna hemmastadion.
Panik.
Men så slängde dom ut en jäkla massa gräsfrön på planen några veckor före seriestart, inte långa rullar som hämtades i Amsterdam eller liknande, utan old plain gräsfrön. Det tog en månad in i serien innan vi fick spela vår första hemmamatch. Då hade det åtminstone hunnit bli lite fjunigt. Ytterligare en månad fram i tiden var planen fantastisk för att efter de tropiska regnen i slutet av augusti börja förvandlas till den leråker som den var innan gräsfröna. Ett komplett och naturligt kretslopp i en fattig tid i ett land som precis vaknat.
I år har vi här i Sverige, 2010, fått se allsvenska toppklubbar spela på jord, grus och gräsfjuniga fotbollsplaner. Som i ett underutvecklat Kina 1996.
Det är sannerligen en gigantisk skandal.