Tag Archives: Fabio Capello

Läste att en kommentar från en läsare i brittisk media påpekade att det missade engelska målet mot Tyskland kommer att ge britterna en ursäkt att inte ta tag i en del mycket uppenbara problem. Hade England enkom fallit på att vara långsammare, sämre formerade och inte lika löpvilliga (tre egenskaper laget bjöd friskt på igår), skulle någon på FA kanske komma till slutsatsen att England behöver tänka och om nytt ifall de vill ha en chans i VM-sammanhang.

Nu kan britterna, och dess ivriga förespråkare, hävda att 2-2 gett en helt annan match. Vilket är sant, förstås – kanske hade England, på instinkt, vilja och ren jävla tur, vunnit om de bara fått det där målet.

Tyskland som motexempel är däremot så förfinat och exemplariskt att England bleknar markant i jämförelse. Tyskland är unga, de har snabbheten, de spelar som ett lag, de spelar på rätt position, de har avslutare i toppklass och en målvakt som agerar med samma vanvettiga offervilja som en gång Oliver Kahn. Tyskland har byggt något över tid med en tydlig linje medan England ägnat omotiverat mycket tid åt att låta ett knippe centrala mittfältare slåss om de attraktiva mittplatserna, utan att ge någon av dem uppdraget att spela utpräglat defensivt.

Steven Gerrard spelade ute till vänster även mot Tyskland, vilket han ska klara av och kan göra bra. Problemet var att han aldrig var på sin plats – istället sökte han sig in i banan, ibland så långt som till Milners högerkant och, vid några tillfällen, till och med i position bakom Glen Johnson. Ashley Cole gick upp för att leverera offensivt och lämnade bakom sig en kant öppen som ett fält och en backlinje i fullständig förvirring.

Hur hade England uppträtt om Carrick spelat defensivt, om Gerrard och Lampard formerat sig framför, om Ashley Young och Theo Walcott spelar på var sin kant och om Rooney faktiskt spelat fotboll över huvud taget?

England kom till VM utan en tydlig spelidé. Capellos byten betydde att en spelartyp ersattes med en likadan – trots att spelet behövde förändras. Truppen spelade fladdrigt och på något vis också konservativt och utan glädje eller lust. England har spelat dåligt i många mästerskap tidigare, men frågan är om jag någonsin sett ett engelskt landslag så uppenbart efter sin tid.

Och när såg vi ett potentiellt världslag spela så helt utan leenden, helt utan att trivas tillsammans i en tro att vad de gör faktiskt kan räcka långt? Det är glädjande att VM-konkurrensen numera är så svår att konservativa meriter inte tar dig vidare i ett slutspel. Bollen ligger hos England – nu är det dags för dem att utvecklas i takt med andra.