Tag Archives: England
Smells Like Teen Spirit
Så kom de engelska journalistera till Parken för att titta på en tonåring. Jack Wilshere skulle göra debut i landslaget och det gjorde han bra, men det var en annan tonåring alla snackade om efteråt.
Jag fick upp ögonen för Ajaxproffest Christian Eriksen för drygt ett år sedan. VM i Sydafrika var en bit bort men han var en av de jag bevakade som en möjlighet för den danska landslagstruppen.
Ärligt talat tyckte jag inte han skulle klara det. Otrolig teknik och speluppfattning men egentligen var han lite för klen, lite för liten. Han hade gjort några fantastiska mål i reservlaget men en toppmålvakt hade säkert räddat de bollarna han skickade upp i krysset.
Men Farbror Olsen tyckte annorlunda och Eriksen kom med i truppen. Det var häpnadsväckande; Danmarks forwards var ju urgamla (Tomasson, Rommedahl, Gronkjaer)- hur skulle en kille blott 18 år kunna klara sig bredvid sådana gamlingar?
Men Olsen tyckte att han var gammal nog och Eriksen fick spela- i onsdags kom belöningen. Eriksen satte skräck i det engelska försvaret, dunkade ett skott i stolpen och klackade fräckt fram en boll till Rommedahl som borde ha lett till en utjämning.
Som grädden på moset lurade han Glen Johnson fullständigt ute på Englands högerkant – Johnson må vara den sämsta försvararen sedan General Custer men den touchen Eriksen tog för att komma förbi honom var enastående.
Och engelsmännen visste ingenting. “Who the hell is this kid?!”
Jag hade tänkt att skriva den här bloggposten tidigare men jag har haft fullt upp med frågor från den engelsktalande världen om den unge dansken ändå sedan i onsdags, och jag är ännu inte färdig med alla artiklar.
Jaja, nu vet de att han finns ialla fall, och det känns lite som när Zlatan gjorde sitt genombrott och världen började fråga om honom för första gången. Han är det närmaste en Xavi/Iniesta typ vi har i norden, med skillnaden att han kan skjuta också.
Om allt går rätt till kan han nå väldigt långt och gör det som Zlatan inte lyckades med- att bli älskade i Barcelona.
Frågan är varifrån Sverige- och för den delen Danmark- kommer att få sina nya stjärnskott. Näststörsta stjärnan i Danmarks lag var Niklas Bendtner, en grymt överskattad spelare, inte minst av sig själv. En Sverige utan Zlatan är inte värt att kolla på- Zlatan själv stannade inte när han byttes ut i onsdags mot Ukraina utan åkte hem direkt istället.
Kan vi skaka fram de här nya, spännande talanger på löpande band? Finns det ett recept som ingen annan har kommit på? Eller är det så enkelt som man säger ibland på engleska- “star players are born, not made”?
En renässans för kollektivet?
De senaste tio-femton åren har det i Sverige varit en lång och stadig attitydsförändring från lagtänkande till de nya idealen mot individuell stjärnglans. Jag antar att det speglar samhället i övrigt, egofiering uppmuntras och lyfts fram. Precis som inom fotbollen där journalister och publik ropar efter så kallade profiler som sticker ut och inte är så där lagtänkande tråkiga.
Jag har förvisso ropat efter de där som sticker ut jag med men inte på lagets bekostnad. Det här VM slutspelet hoppas jag ger lagtänkandet en boost framåt.
Det är väl egentligen bara Västtyskland som åtskilliga gånger genom historien nått stora framgångar med ett totalt kaos och inre stridigheter inom laget.
Biografier har i efterhand avslöjat spelet bakom kulisserna som ofta varit smutsigt och elakt. I övriga fall går det åt helvete.
Jag tycker därför att det är rätt upplyftande att se Frankrikes totala förfall och Englands eventuella da capo. Vad man lär sig är att det spelar ingen roll hur många stjärnor som man har till sitt förfogande om dom inte klarar av att arbeta tillsammans mot ett gemensamt utstakat mål. Ett lag måste ha en ledare som kan samla och styra de som ska utföra prestationerna på planen, en ledare som respekteras och får spelarna att jobba åt samma håll. Det är egentligen inga konstigheter, samma villkor gäller i arbetslivet på arbetsplatser där stora team ska jobba tillsammans, ändå är det oftast de individuella prestationerna som belönas. Någon som ska framstå som frälsare och den som varit allra duktigast. Att skapa ett lag kräver mogna spelare som är beredda att lägga egot åt sidan och förstå den kollektiva styrkan. Det gäller att de som är bäst(för de finns förstås, så naiv är jag inte) håller upp de som inte är lika bra. Det kräver verkligen mognad. Jag inbillar mig att Inters vinst i Champions League är ett bra exempel på bra ledarskap och mogna spelare, likaså Barcelonas förra året.
Det är därför jag tycker att debatten om Zlatan och hans medverkan i det svenska landslaget slår fel. Det handlar inte om att Zlatan ska komma in som den store megastjärnan och frälsa Sverige, för mig handlar det om att han ska komma in med mognad och ledaregenskap som gör att han går in och lyfter de andra spelarna med sitt ledarskap, och sitt mogna spel där inte han är den viktigaste som ska göra allt utan istället vara navet som ser till att alla ekrar håller ihop hjulet när snurren tar fart. Klarar han det blir han den störste någonsin i vårt landslag, klarar han det inte ska han inte vara med alls, då är det bättre att spela med sämre spelare som ger kollektivet styrka.
Vad jag hoppas på med de här rätt uppenbara lärdomarna är att lagtänkande åter ska bli på modet. Att spelarna inser att divalater river ner den kollektiva styrkan. Dessutom är det inget som säger att man inte kan vara superstjärna, ödmjuk, lojal, och få publikens, journalisternas och alla medspelares respekt.
Det räcker med att se på Zinedine Zidane, trots hans högst spektakulära sorti från världsfotbollens scen.