Tag Archives: domare
Hur kan domaren ge ett gult kort?
Van Persie springer offside, tar emot bollen och avslutar mot mål. Får gult kort, sitt andra. Barcelona vinner matchen och Arsenal är utslaget ur Champions League. Efteråt i en intervju i tv säger van Persie att domaren är ett skämt som inte borde vara på arenan. Van Persie undrar hur han ska kunna höra pipan?
Men självklart hörde van Persie pipan. Eller så såg han åtminstone flaggan komma upp. Eller så kände han att han egentligen var offside, vilket blir ganska uppenbart med tanke på det oinspirerade och lama avslut han faktiskt lägger mot Barcelonas mål.
Van Persie gör en jävligt onödig grej för en kille som har gult kort i en match där kontringsbollar på en central forward är enda chansen att gå vidare. Tilltaget är oproffsigt och lite larvigt.
Men skulle domaren dela ut det gula kortet? Självklart inte, jag ser inte ens hur förseelsen borde rendera en tillsägelse. Det gula kortet är ett skämt. Där råder det inga tvivel.
Blatter twittrar falskt
Det krävdes ett besvärande spökmål för att förmå världsfotbollens feodalherre Sepp Blatter att träda fram. Han har till och med twittrat till: ”My apology to England and Mexico, on reopening the use of technology and why we must support referees.”
Han ber alltså förbunden i England och Mexiko om ursäkt för domarnas insatser, eller snarare brist på sådana, vid Lampards spökmål respektive Tevez offside-mål. Varför det, har han dömt matcherna? För vad ber han om ursäkt? Och har han talat med domarna?
Det ska bli intressant att se om han i morgon ber Portugals förbund om ursäkt för David Villas offside-mål. Det kanske var svårare att se än i Tevez-fallet. Men i och med att Xavi spelade fram bollen försköts den tidsmässiga referenspunkten för bedömningen av Villas position. Han blev offside när Xavi touchade bollen. Samma typ av offside som när Nya Zeeland gjorde mål på Italien.
Blatter är ute efter att rädda sitt eget skinn och vända bort uppmärksamheten från Fifa:s och det söliga The International Football Association Board, där Fifa ingår tillsammans med Det förenade kungadömets fyra förbund. Där bestäms de internationella reglerna och där har målkameror och andra tekniska hjälpmedel diskuterats en tid.
Mexiko och England tillhör ju fotbollens stormakter som man måste hålla sig väl med och lite offentligt uppvisad ödmjukhet och förståelse sitter bra – och kostar inget extra.
Fotbollen har blivit allt snabbare. Spelarna är bättre, starkare och snabbare. Alltför många spelar också teater hela tiden med ett öga på domaren. Eller har satt tröjdragningar i system.
Dessutom har den mediala bevakningen exploderat och tekniken utvecklats därhän att de enda som inte riktigt är säkra på vad som hänt på planen efter matchen är domarna. Något tillspetsat, det medges. Men så var fallet vid det aktuella spökmålet.
Domarna riskerar att få löpa medialt gatlopp kanske i hela sitt liv för de förmenta misstag de gjort. Dessvärre är inte heller expertkommentatorerna så vassa när det gäller regelresonemang. Termerna misstag, tabbar och bortdömning används på ett oprecist sätt. Och vad är skillnaden mellan filmning och förstärkning?
Experterna kan ibland notera att domarna har en utsatt situation för att i nästa ögonblick skrika skandal, när domarna inte ser något som de kanske inte ens har möjlighet att upptäcka.
Männen och kvinnorna i svart är de ideala syndabockarna för medier, tränare och supportrar. De kan inte gå i svaromål utan får finna sig att stå med skammen och inkassera hot och kränkningar från en massa dumskallar från alla håll. Till och med från ledare. Och så skönt och enkelt det är för oss fotbollsskribenter att vässa våra stilistiska klor på “domarjävlarna”.
Hur hjälper nu Sepp Blatter domarna, vilket han säger sig vilja göra? Jo, Fifa har skickat hem både team Roberto Rossetti och Jorge Larrionda, som dömde Tyskland och England respektive Mexiko och Argentina. Som straff givetvis. Där kan man snacka om att hänga ut domarna. Vilket underbart ledarskap och vilken desavouering! En gest som säger: Se vilken kraftfull ledare jag är och se hur allvarligt jag tar på dessa för mig förhatliga domarmisstag. Endast jag är ofelbar.
Fifa lär ha lagt ner mycket pengar på att försöka utveckla hjälpmedel för domarna. Men uppenbarligen har det inte gett något resultat. Det verkar vara en trögrörlig organisation som lever i förfluten tid. Blatter har att döma av tidigare uttalanden arbetat för att hålla tekniken utanför planen.
Fotboll ska vara humant.
Men som synes har opportunisten i honom slickat på höger pekfinger och känt vartåt det blåser – och ställer plötsligt i utsikt målkameror. Han säger inte när. Pudel, pudel, pudel i mediespegeln där låt oss veta vem som smartast och fintligast är: Blatter, Blatter, Blatter. En överlevare – som lever gott.
Jag vet inte hur The International Football Association Board arbetar för att utveckla reglerna och spelet. Det hela verkar vid en ytlig granskning textcentrerat som ett gammalt marxistgäng som med utgångspunkt från mervärdesteorin ytterst skarpsinnigt diskuterar huruvida en chaufför på ett företag är att hänföra till arbetarklassen.
Vad som behövs är en mer djupgående diskussion om realiteter – också i medierna. Fifa presenterar offsideregeln som enkel, vilket den inte är. Klarar det mänskliga ögat och hjärnan av det som krävs i regeln: Att göra bedömningar av referenstidpunkt, bolltouchen, samtidigt som spelarnas positioner på planen avläses. Dessutom gäller det att avgöra om spelarna medverkar aktivt i spelet. I konkurrens med 29 kameror och en hoper grötmyndiga experter.
Det är hög tid att diskutera domarnas arbetssituation och att anpassa reglerna till de mänskliga begränsningarna. Det vore intressant att veta hur många uttryckliga och underförstådda bedömningar som ingår i regelverket och som kräver att en spelares intentioner ska avläsas på tiondelar av en sekund.
Är inte allt detta en omöjligt, eller i varje fall omänsklig uppgift? Är det inte i själva verket så att ett visst antal misstag – som bara kameraögat och repriseringar kan upptäcka – är oundvikliga?
Som Villas offsidemål som förde Spanien till kvartsfinal.
“Times they are a changing…”
“Har tappat tron på VM-fotbollen. Vad spelar det för roll hur prestationerna på plan ser ut när det dessutom filmas, fuskas, fånas och hånas. Och de som bestämmer? De är blinda, de är lättköpta, de går på vad som helst, och de fattar ingenting. Avgå!”
Citatet är taget ifrån Facebook och en av mina vänner som även är kollega inom sportjournalistiken. Tror inte han är ensam om det här känslorna just nu. Märker att människor runt omkring mig är inne och nuddar vid samma åsikter. Man ska visserligen inte övertolka saker och ting men något säger mig att vi är inne i ett förändringsskeende inom fotbollen. Det fullständigt vibrerar av frustration inom rörelsen, åtminstone här i Sverige. Många ropar på förändring. Framförallt handlar det om att ta in tekniken i fotbollen så att man kan ta beslut i efterhand. Både rätta till klara misstag i domarbeslut och att kunna straffa spelare i efterhand som filmar eller fuskar. Är inte mycket för att ta efter USAs affärsmässiga inställning när det kommer till idrott men dom har förstås en stor poäng när dom med stora ögon blev förvånade när dom insåg att deras bortdömda mål mot Slovenien var korrekt och inte kunde ändras i efterhand. Stenålder?
Gårdagens två jättemissar av domaren sätter slutligen fingret på att någonting verkligen är fel när match efter match avgörs genom allvarliga domarmisstag. Har spelet blivit för snabbt för männen i svart? Är det alla repriser som gör att misstagen syns extra mycket? Eller vad fan är det som håller på att hända?
Jag vet bara att det känns i luften att beslut måste tas för att inte fotbollen ska tappa trovärdighet helt och hållet. Undrar om Blatter och Fifa känner likadant?
Jag har själv varit en ivrig motståndare till teknikens intåg i fotbollen, felbeslut och den mänskliga faktorn har varit en del av sporten som skapat intressanta diskussioner och varit det som hållit intresset uppe. Alltid har man hittat nån situation att tjafsa om med sina arbetskamrater eller supporterkompisar. Jag har varit rädd att tekniken ska göra fotbollen steril, maskinell och död från mänsklig värme. Men tekniken är redan här med alla dessa kameror som täcker fotbollsarenorna och där hela världen får se tio-femton repriser på samma situation. Man ser det i Vladivostok, man ser det i Seoul, Istanbul, Stockholm och Los Angeles. De enda som inte får se situationerna är domarna på planen som är de som bestämmer och avgör varje ögonblickshändelse på planen. Absurt.
Samtidigt vill jag hävda att fotbollens styrka i intressehänseende genom historien beror på dess långa och stolta historia där det konservativa synsättet varit envist instiftat i stadgarna. Det är förhållandevis få förändringar i fotbollens grundregler från begynnelsen till idag. Det vill många kalla idiotiskt konservativt medan jag som sagt ser det som en styrka. Fotbollen har inte fallit offer för populistiska och ytliga vindar av förändringsiver utan sugit in tankar och idéer, stoppat in dom i en långsamt malande kvarn och sedan spottat ut ett beslut efter moget övervägande. Då har det oftast varit ett bra beslut.
Men jag känner att tiden är mogen nu för ett antal förändringar inom fotbollen.
-Domarproblematiken är det mest uppenbara och domarna måste få hjälp att ta de rätta besluten, som det ser ut nu får de en omänsklig press på sig. Och med tanke på den hotbild som felbeslut genererat de senaste åren kan man fråga sig hur många som vill bli domare i framtiden. Utan domare inga matcher, dom måste få hjälp och om det är tekniken eller fler domare som ska göra det bryr jag numer mig inte om, bara problematiken löses för jag är innerligt trött på domargnället efter varje match.
-Filmningar, fusk och överdrivna rörelser är en annan sak som måste bort. Man måste få bestraffa töntar som vrider sig och kastar sig i enorma plågor efter ingen kontakt alls. Liksom spelare som protesterar efter varje domslut, spelare och hela lag som kastar sig upp i domarens ansikte och gestikulerar som barn, samt spelare som bröstar upp sig i fånig tuppfight när det bränner till under match. I de här fallen handlar det om kultur, fotbollskulturen har växt med denna svulst och detta beteende och därför setts som en inarbetad naturlig del av fotbollen.
Sånt händer inte i handboll, rugby eller basket för att ta några andra lagsporter.
Läs gärna den här krönikan i samma ämne på min privata hemsida.
Om man sedan lägger på fotbollens problem med rasism, våld, människohandel, korruption och den ekonomiska dopningen så förstår man att vår, min, gamla fotboll står med dy upp över öronen. Några av de här problemen går att bota med regler, lagar och paragrafer andra handlar om attitydförändringar från de inblandade. Fortfarande har jag en stark kärlek till fotbollen men jag erkänner att mitt tålamod prövas på sin yttersta gräns just nu.
Skiten måste bort annars kan man lägga ner hela verksamheten och börja om från början igen.
Tråkmatcher och tröjdragningar
Pelle Blohms lilla Schadenfreudesstycke om Norge och Italien 1998 träffar mig rätt i ledans solar plexus. Fotboll och teater har en sak gemensam: När en föreställning eller match av något skäl kortsluter sig och den kreativa startmotorn dör med en suck redan i inledningen då blir det tråkigt. Jävligt tråkigt. Och lite pinsamt. Lustigt nog blir jag inte lika illa berörd av en dålig rulle.
Det är förvisso lätt att vara dålig i fotboll, det är ett svårt spel. Nu hade landslagstränaren Drillo, marxisten i gummistövlar, försökt göra spelet så enkelt som möjligt med en sorts vetenskapligt baserad kretskortsfotboll där antalet passningar till avslut skulle minimeras. Varför överarbeta? Resultatet var långbollar, långbollar, långbollar.
Känsliga motspelare fick något desperat i blicken under Drillo-eran och ville bara få matchen överstökad. I den aktuella matchen mot Italien gick inte många bollar rätt och gli azzurri spelar alltid så snålt det går i ledning. Nu kom den dessutom tidigt.
Den matchen glömmer jag aldrig och dessvärre aktiverar den minnet av en lika gäspig match; kanske ännu värre eftersom den slutade 0-0. Jag syftar på EM-matchen mellan Sverige och Turkiet i EM-gruppspelet den 15 juni 2000 i Eindhoven. The rest is silence.
Pelle är också inne på situationen där den norske forwarden Tor-André Flo går omkull i slutet av gruppspelsmatchen mot Brasilien. Domaren blåste straff för Norge. Kjetil Rekdal förvaltar den väl och Norge vinner med 2-1 och går vidare till åttondelsfinal.
Eftersom det inte går att upptäcka något regelbrott av det brasilianska försvaret, inte ens vid repriseringar, såg nog de flesta på straffen som ett råfräck bluff. Flo var en lucky bastard som lyckades lura domaren. Liten snörpning på munnen känns rätt. Fast bara när det är motståndare som ägnar sig åt slikt.
Men en svensk fotograf har på sin videofilm lyckats fånga den tröjdragning som domaren nog såg. En brasilianska försvarare närbevakar Flo och håller i linningen på Flos tröja som står ut ”som ett segel” som Drillo uttryckte det efter matchen.
En sorts moralisk upprättelse för Flo och Norge. Det indexikaliska innehållet i det fotografiska tecknet visade att det var straff. Jag har inte blivit tokig utan lånat detta lilla språkliga inspel från en annat kant så att säga nämligen av den norske medieforskaren Jostein Gripsrud som för en intressant diskussion om denna situation i sin bok ”Mediekultur, mediesamhälle” (Daidalos 1999).
Det är en poäng att tala om bilder som ”fotografiska tecken” och inte bara utslag för snobbism. Det pekar på ett sakförhållande – bilder är tecken närmare betraktat – och stör vårt inlärda benägenhet att betrakta fotografiska bilder som ”sanna” – en naivism som vi inte har råd med i ett mediesamhälle där den tekniska utvecklingen har gjort den fotografiska bilden så manipulerbar att den alltid måste betraktas med yttersta misstänksamhet.
Tänk bara på den aktuella diskussionen om bilderna från de israeliska kommandosoldaternas bordning av konvojen till Gaza. Hur såg den ut? Egentligen. Här är det kvalificerat tjuv- och rackarspel på gång för att vinna mediematchen.
Men tillbaka till matchen Brasilien-Norge. Här förekom det en tröjdragning. Om detta behöver man nog inte tvista. Men som Gripsrud frågar sig. Är den verkligen orsaken till Flos fall?
Utnyttjar Flo inte som den professionella fotbollsspelare han är att han känner att brasilianaren drar i tröjan – och kastar sig. Gör en svala som tyskarna säger. Det kan vi inte få reda på av bilden utan då infinner sig andra tolkningsmönster som baseras på hur vi ser på aktörerna.
Misstänker vi att denne blonde norske gutt från Strynn – en naturnära liten idyll bland Norges fjordar – skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant genomtänkt fusk? Knappast – alltså ger vi honom “the benefit of the doubt” och straffen blir rätt och riktig.
Men vi måste vara medvetna om att tolkningen vilar på lösan sand – en fördomsfull bild som är positiv. Och fortfarande gäller att själva bilden ger oss ingen tolkningshjälp här.
Antag att vi skulle ersätta Tor-André Flo med Hristo Stocihkov i bilden. Då skulle vi säkert vilja ge Brasilien frispark för att bulgaren filmar så att tröjan står som ett segel.
Handsregeln är fullständigt omöjlig
Igår spelade AIK:s Nils-Eric Johansson handboll i straffområdet i matchen mot Elfsborg. I måndags spelade Ragnar Sigurdsson i Blåvitt handboll i straffområdet i derbyt mot Gais. Man får inte använda händerna i fotboll. Det vet alla.
Det trixiga är att man kan bara bli avblåst om intentionen från spelaren är att medvetet stoppa bollen med handen. Dessutom ska domarna vara liberala i frågan, det vill säga bara blåsa för straff när dom är helt säkra på att spelaren verkligen medvetet stoppade bollen med handen. Så hur vet man då det?
Enkelt. Det är bara för domaren att med sin utomjordiska psykradar, på en hundradels sekund, ta sig in i spelarens hjärna och scanna av hans intentioner. Det är bara domaren och hans uppfattning som gäller i frågan, enbart domaren kan bestämma om det är hands eller inte. Det innebär att det för oss andra är helt meningslöst att överhuvudtaget ha en uppfattning. Jag som expertkommentator, åttatusen på läktarna och kanske femtiotusen framför TV:n. Det är domarens avläsning av spelarens hjärna som gäller. Det handlar inte om rätt eller fel.
Handsregeln är värdelös, meningslös och fullständigt omöjlig. Det är inte domarna som det är fel på. Ändå, i två matcher på rad har jag sett domaren fria för två handssituationer där handen solklart stoppar bollen på väg mot en position där det med stor möjlighet hade blivit mål. Det går inte att fortsätta så här, det måste finnas ett bättre sätt. Domarna måste få hjälp att ta de rätta besluten. Hands, är hands, är hands, är hands, är straffspark…
Eller?
Kom gärna med egna funderingar. Jag vill höra dom.
För så här kan det inte få fortsätta.