Tag Archives: AIK
Huliganerna har satt en agenda som vi tvingas leva med
När vi rapporterar om huliganism i Sverige verkar det som att vi glömmer bort att fotboll inte är enda gången stora folksamlingar samlas för att tillsammans se på ett skådespel. Det är alltid min första tanke när sådant som i Södertälje igår inträffar; om någon istället kastat en smällare på moderatorn under en politisk torgdebatt skulle dagens förstasidor se annorlunda ut.
Det är, som det heter, skillnad på folk och folk.
Där folk i allmänhet sällan eller aldrig kastar smällare på varandra, och där annat folk, företrädelsevis män i grupp, ser det som en kul grej.
Inom fotbollen är saker kastade mot huvudet på spelare eller ledare inte något nytt. För knappt tre år sedan råkade AIK:s målvakt Tomi Maanoja ut för grov misshandel från Hammarbyklacken när de slängde just en smällare mot huvudet på honom. Det funkade riktigt bra för förövaren – matchen återupptogs efter ett längre avbrott och Hammarby kunde kvittera till 2-2. Minns inte vilken spelare det var i Hammarby som i en intervju efter matchen sa något i stil med att om något liknande skett i Portugal (där spelaren tidigare varit proffs), då hade ingen brytt sig.
Jag har ytterst lätt för att förstå mekanismen bakom våldet, hetsandet och de inkastade smällarna. Men alla ni som i efterhand avfärdar det, alla ni som redan innan matcherna i bloggposter eller krönikor försöker att trivialisera extrema supporteryttringar, alla ni som representerar laget eller klubbledningen och fegar ur inför hatets vedervärdiga faktum – ni är fläckade av samma krutrester som våldsverkarna.
Huliganer, dolda inom den stora klackens ryggdunkande gemenskap, styr en pöbel som styr fotbollens läktarkultur. Här har våldet och hatet segrat, och förbund, klubbar och lagstiftning misslyckas gång efter gång med att få stopp på det.
Kvar står vi med ett samhälle där huligandårarna har satt en agenda som vi andra tvingas se som en del av våra liv.
Tack, era jävla arslen, för absolut ingenting alls.
En dag där fotbollen känns oviktig
Mohamed Bangura stretchar efter träning på Karlberg i fredags.
Jag intervjuade Mohamed Bangura för några veckor sedan och det blev en av de mest lästa jag någonsin har gjort. Uppenbarligen vill rätt många i Afrika läsa om framgångsrika afrikanska fotbollsspelare i Europa, och min intervju återutgavs i ett stort antal afrikanska tidningar och tidsskrifter, och inte bara i Sierra Leone. Mohamed är på väg att bli en riktig stjärna och vi har tur som har fått se honom innan karriären tar fart på allvar.
Han har haft det tufft Mohamed, men nu äntligen hade allt börjat gå bra för honom – åtminstone tills imorse när han och frun skulle till sjukhuset för födelseln av parets första barn. Enligt ett pressmeddelande från AIK “komplikationer tillstötte och barnets liv gick tyvärr inte att rädda”. Allt krossades i spillror.
För mig har ett Stockholmsderby aldrig varit så betydelselös, tänkte jag i pausen. Med kamerans zoomobjektiv kunde jag se på nära håll hur vissa av AIK:s fans på Norra Stå försökte hetsa farbror blå och ordningsvakterna och få igång ett bråk. Utan känslor och passion dör fotbollen, men utan kontroll kan det inte leva vidare heller. Och vissa har ju tappat allt vad kontroll heter på AIK:s ståplats den här säsongen.
Jag tänkte på de här tuffa grabbarna när jag satt och lyssnade på den möjligen ännu tuffare Alex Miller under presskonferensen efter matchen. Den vanligtvis så aggressiva Mister Miller pratade om tragedi och sorg och stöd, och talade om för oss att Mohameds sorg hade satt fotboll i ett helt annat perspektiv.
Jag kanske missuppfattade det men idag verkade han en aning mer benägen att diskutera – han till och med log efter att ha förklarat något för Aftonbladets utsände, något jag har aldrig sett förrut. Möjligtvis talade han helt enkelt sanning och fotbollen verkligen hade satts i ett annat perspektiv idag.
Men någonstans ute på stan jagar nu de tuffa grabbarna varandra i ännu ett försök att få till ett bråk, “försvara lagets färger” och sådant trams. Jag är redan hemma och skriver om en mycket trevlig, glad och pratsam ung man vars värld idag krossades av något oändligt mer viktigt än fotboll.
It’s only a game – a brilliant, frustrating, beautiful game, but a game nonetheless.
And it will still be here when you get back Mohamed, so take all the time you need.
May your child rest in peace.
“Miller Time” ska vara roligare än det här
Alex Miller och Dulee Johnson på Karlberg innan derbyt mot DIF
Ja du Mister Miller, det har inte riktigt blivit som du tänkt. Du kom ju till Sverige med en hel del meriter men än så länge har det inte riktigt klaffat för dig.
Man kan skylla på spelarna, och det har du ju gjort. Jag har sett både träningspass och matcher där det skälls på det där gamla brittiska sätt som du och jag är vana vid. Men det har inte riktigt gett utdelning än.
Man kan ju skylla på journalisterna, och det har du också gjort. Till skillnad från mina svenska kollegor har jag inte så mycket att hämta på dina presskonferenser, men man blir förvånad över hur du kan vara både aggressiv och defensiv samtidigt.
Man kan ju skylla på publiken, och det har du också gjort. De var ängsliga, hette det nyligen, och det spred sig till spelarna. Jag tror dock att de som spelar i AIK är högst medvetna om fansen och deras krav, och de blir inte mer ängsliga för det.
Man kan ju skylla på sig själv, men det har du märkligt nog aldrig gjort. Man kan ifrågasätta hur man har betett sig mot alla de ovannämnda, och kanske kommer man fram till att de förtjänade mer respekt.
Man kan ju undrar om man som coach har lagt ribban alldeles för högt för det spelarmaterial man har, och därmed misslyckats.
Man kan ju fråga sig själv om det där gamla brittiska stilen verkligen kan funka i ett modernt fotbollsland som Sverige, när det inte ens går hem i många brittiska klubbar längre.
Man kan fråga sig om det är okej att man agerar översittare mot vuxna människor som bara försöker göra sitt jobb, både på och utanför planen.
Ja du Mister Miller, det finns många frågor. Och om AIK åker ur serien så får du säkert hur mycket tid som helst att fundera på dem. Kanske på någon strand i Spanien, långt bort ifrån detta kalla landet där ingen kan något om fotboll.
Förutom Mister Miller förstås.
“Miller Time” är ett marknadsföringsbegrepp som används av Miller öl i USA. Ölet är tydligen ljust, sött och inte alls lika beskt som en skotsk fotbollstränare.