Del Pieros hastiga slut
Fasta exkrementer i form av en cylinder lyder definitionen i ett lexikon. Eller mer rakt på sak och mycket mer vulgärt uttryckt – en skitkorv. På italienska stronzo som också kan vara femininum – stronza.
Den italienska finansministern Tremonti har benämnts så offentligt av en talesman för Berlusconi. Alltfler politiker och makthavare dyngar offentligt på med okvädningsordet för att stänka skit på politiska motståndare Tyvärr stänker ordvalet ner sagesmannen, för det är män som det rör sig om, och skapar ett debattklimat där endast verbala råskinn känner sig hemma.
Lega Nords ledare Umberto Bossi har en viss förkärlek för ordet. Han tvekar inte att använda det som bestämningsord som i ”skitkorvsjournalister” eller att okväda sina partikamrater.
Står Italien på tur att få känna på marknadens misstro och därmed kvalificera sig för EU-hjälp. Vem vet?! Och vad händer med fotbollen i en ekonomisk kris?
Serie A har drabbats av måltorka. Fem matcher utan mål i sjunde omgången. Det är tre namn som jag bär med mig från den. Klose som gav Lazio trepoängaren i Romderbyt på stopptid. Det var inte helt oväntat. Han utnyttjar varje lucka i försvararnas uppmärksamhet – och målen ser så där självklara ut. Vilket precis som när det gäller prosa tyder på många träningstimmar i att positionera sig och kontrollera bollen också när den kommer illa.
Giovinco, ”atommyran” kallad, som menar att han blivit illa behandlad i Juventus – som nu i Parmatröjan spelade fram till det avgörande 2-1-målet mot Napoli – som därmed gick på en mina. Och så Ibrahimovic som var lysande mot Palermo som inte hade ett skott på mål. 3-0 var i underkant.
Juventus hävdar att klubben gör allt med stil. Det kan man ha synpunkter på. Calciopoli och obotfärdig säger jag bara. Inte heller verkar klubben sätta en stilfull punkt för sin storspelare Del Piero. Agnelli tog till bossfasonerna inför aktieägarna nyligen och lät göra veterligt att det är Del Pieros sista år i klubben inför ett möte med aktieägarna.
Kontraktet löper in på nästa år med möjlighet till förlängning enligt vissa källor. Men basta säger Agnelli redan nu och ursäktar sig med att aktieägarna inte träffas så ofta. Det ser mer ut som ett sätt att förbygga eventuella diskussioner om en förlängning av Juventus-ikonens närvaro i lagen. Inte särskilt elegant men effektivt.
Men låt oss för all del inte ta till några fula ord – men nog har Agnelli uppträtt som en skitstövel.
Bortser man från alla nyanser i den här frågan återstår ett grundläggande mänskligt problem
Det hettar till i Rom
Det höstas i Italien även om temperaturerna rör sig runt 20-gradersstrecket. I morgon är det Rom-derby. I dag lördag är den eviga staden ansatt av ”de indignerade” i huvor, på italienska gli indignati, som polisen försökt hålla i schack på strategiska punkter med hjälp av vattenkanoner. Dessa ungdomar och deras likar i Spanien ägnar sig åt symboliska ockupationer och olika typer av manifestationer. I kölvattnet lämnas dessvärre krossade fönster, brinnande bilar och förstörd egendom. Stenar, smällare och molotovcocktails haglar.
Ett gäng studenter lyckades ta sig in på ett lyxhotell på Piazza della Repubblica. Som de småningom lämnade efter att ha fått fram sitt budskap.
Unga arbetslösa människor håller på att organisera sig politiskt över hela Europa. Faktiskt i hela världen. Det är inte underligt. I Italien och Spanien är nästan var tredje ungdom arbetslös. Och mycket bättre är det inte i Sverige eller någon annanstans. Det är ett gigantiskt problem med en potential för politiska urladdningar och social oro som är förskräckande och med oförutsägbara följdverkningar.
De etablerade politikerna verkar inte inse allvaret. I Sverige är ungdomsarbetslösheten ett problem som vilket som helst. Det är allvarligt men inte kritiskt tydligen för den politiska debatten glöder inte precis kring den. Sänkta löner och satsning på lärlingar ska greja biffen. Här brister svensk politik i krismedvetande och framstår som lite farbroderligt självgod. Regeringen turnerar spinndoktorernas verbala loopar att man har ökat sysselsättningen. Och oppositionen är just nu upptagen av annat
Premiärminister Berlusconi har vunnit ytterligare en förtroendeomröstning. Sedan hans regering fällts när det gällde en teknikalitet i budgeten.
Men bara hans mest trogna tror väl att han är rätt man att rädda Italiens ekonomi och skapa förtroende hos omvärlden och marknaden. Uppenbart tröttkörd och utseendemanipulerad får han ägna mycket kraft åt alla rättegångar han är inblandad i. Förutom att försöka hålla dåraktiga politiker som Lega Nords Umberto Bossi på gott humör för att överhuvudtaget kunna behålla makten. Det är prostituerade hit, sutenörer dit. Han är i omvärldens ögon alltmer av en pajas och fullständigt oseriös person. Förutom hos polaren Putin förstås – en själslig broder. . Berlusconi gör ständiga utfall om att det är kommunisterna i allmänhet och domarna i sina röda togor som är ute efter honom. Även konservativa The Economists journalister är kommunister enligt Berlusconi.
Italiens ekonomiska kris kan bli eurons bane om värsta möjliga scenario blir verklighet. Den katolska kyrkans tidning Avvenire skriver efter omröstningen: ”Allt är på plats, men ingenting i ordning.”
”Vi lever sedan tio år i ett andningsuppehåll” heter det på gatan. Belusconi vacklar vidare med ett stympat förtroende och lovar att försöka få ordning på ekonomin för femtioelfte gången. Men samtidigt ska han se till att den så kallade munkavlelagen och lagen om förkortade preskriptionstider går igenom. Han och hans företag behöver ha det tyst och lugnt. Med kortare preskriptionstider kan han rensa undan en del juridiskt tjafs om bokföringsbrott, mutor och andra bagateller.
Nu väntar jag på matchen Milan-Palermo. Ett test på var Milan står.
Tack för en sommar att se fram emot
Okej då. Jag står rättad i efterhand; jag trodde inte Sverige skulle slå Holland. Visst var det hemmamatch, visst var det ett Holland som redan avancerat, visst finns det prejudikat i form av historiska svenska insatser mot starka lag i kvalet (vilket jag, om inte annat, fick en lektion om av min vän Fredrik idag).
Trots det – jag trodde inte på Sverige.
I efterhand undrar jag varför. Vi spelade ju på hemmaplan, vi har ju klarat sådana här matcher förut, och Holland – detta energiska och segerrika Holland – hade ju ingenting alls att spela för mer än en förhoppning att inte knäcka en imponerande svit utan förluster. Självklart kommer landslagshjältarna fram i det läget.
Och visst. Det svenska landslaget räcker, i mina ögon, inte till nästa sommar när det blir EM. Inte mot Tyskland, mot Spanien, en ny match mot Holland eller ens en kvartsfinal mot England.
Just nu spelar det mindre roll. Sverige är i EM, och nästa sommar blev plötsligt så rysligt mycket trevligare.
Misströstar inte att jag missar kvalmatchen
Jag missar sällan svenska kvalmatcher i fotboll. Jag gillar dem inte: Matcherna är nästan alltid ytterst tråkiga och förutsägbara och oavsett förbundskapten laboreras sällan med nya och spännande namn (trots motstånd).
San Marino. Handen på hjärtat nu. Vad handlar San Marino om? Varför ska vi spela fotboll där i kvalsammanhang?
Spelade nyss skivor på sportbar i Örebro som uppvärmning inför matchen. Ingen verkade bry sig, trots att jag spelade Labi Siffre, Candi Staton, Sylvester, en skojig mix på Boney M:s “Ma Baker”, Maxine Nightingale och Frantique (jag menar – hur kan man INTE bara älska allt det där?).
Och nu ska jag på ett tåg och åka till Stockholm under tiden Sverige bortamöter Finland. Sverige vinner givetvis. Hur kan vi tro något annat? Hur kan vi ens förvänta oss något annat?
Den dagen kvalsystemet radikalt görs om och mästerskapen klassificeras i A-, B-, C- och D-VM (eller EM), är jag den förste att applådera.
Höstdag med Nobelpris
Jag sitter och stirrar genom det stora fönstret på äppelträdet. Dess gröngula och äppelfria grenverk vittnar om hösten. Hos grannen skymtar jag några grenar av ett äppelträd rödgande sig i sin äppelrikedom. Ännu en lunch är förbi. Och jag hör namnet Tranströmer. Ingenting förändras till det yttre. Träden står där, dagen är grå – på gränsen till regn. En stilla glädje rinner upp någonstans inom mig. I mitt sinne svärmar orden. Men jag vill dröja kvar i den stilla glädjen. Inte svepa in poeten i feta ordhyllningar. Eller avfyra beskäftiga salvor av skenlärda tirader.
Nej, jag vill sitta kvar in på nattkröken och då och då lyfta blicken mot himlen och försöka höra stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över äppelträdet. Tranströmer…
Dagdrömmar om Klose och Di Natale
Ett segerrus drog fram över Juventus nya stadion. 2-0 mot Milan den ständige rivalen om titeln Italiens bästa klubb. Ett prestigemöte i supertungvikt. Den gamla damen har nu visat att hon rör rejält på sig igen efter Calciopoli som enligt en sann juventino är en konspiration ledd av Inter.
Dubbelt Marchisio i slutet av matchen som resultatet av en gladoffensiv med snabba passningar och en sprudlande löpvillighet. Vucinic utnämner jag till primus motor. Hela tiden farlig med en ribbträff och med flera skott som tätt smög förbi på utsidan av målställningen. Milan-förvärvet Pirlo spelar fotboll som i fornstora dagar. Listig i närkamperna och med en suverän kontroll över och adress på långbollarna. Jag trodde nog inte han skulle nå den nivån igen.
”Vi är bra, och vi vill bli campione”, sa tränare Conte efter matchen. Tärningen är kastad efter detta milanesiska stresstest. Juventus visade inga sprickor.
Milan var ovanligt blekt och tränaren Allegri var besviken efteråt. Offensive backen Abate saknades svårt. Ibrahimovic isolerades effektivt. Men lyckades ändå skrämma hemmapubliken vid några tillfällen. Det går aldrig att räkna bort honom – inte ens när han har en dålig dag. Det gäller att millimetrarna på sin sida när man möter honom.
I Napoli firades det efter lördagens seger med 3-0 mot Inter på Giuseppe Meazza. Och det utan Cavani. En perfekt 50-årspresent till tränaren Mazzarri. Om segerglädjen bubblade i Napoli brann vreden desto häftigare i Milano. Inter-presidenten Moratti skrädde inte på orden efter matchen. Han vill inte se domaren Rocchi igen. Aldrig någonsin. Även vanligtvis blide tränaren Ranieri blåste topplocket och blev uppvisad på läktaren. Efteråt talade han om att Rocchi inte räcker till som domare.
Moratti löper nog risken att bli tuktad av Federcalcio för sina offentliga vredesutbrott som inte är ägnade åt att underlätta för domarna i deras egentligen omöjliga jobb. Hans läppar avlästes på tv och det var inga blombuketter ord han delade ut till Rocchi.
Och genast dyker Caliopoli upp någonstans i bakgrunden. Skandalen har skapat fientlighet och hat som ligger och pyr. Det behövs inte mycket förrän alltför många italienare ägnar sig åt sin egentliga nationalsport: dietrologia – bakom-kulisserna-ismen. Somliga interister spanar bakåt i tiden på hur laget behandlats av domare Rocchi. Finner de ett mönster går det aldrig att övertyga dem om att det kan vara en följd av tillfälligheternas spel och inte av konspiration och elakt spel.
Den situation som fick Inter-adrenalinet att flöda inträffade i slutet av första halvlek. Neapels Maggio löpte in från höger i Napolis straffområde och gick omkull efter en lätt knuff från Inters Obi. Denne hade dessvärre dragit på sig ett oförtjänt gult ord i en närkamp tidigt i matchen, där domaren Rocchi olyckligtvis sett spöken på ljusa dagen.
Rocchi pekade nu på straffpunkten och visade det andra gula kortet för Obi och följde upp med ett rött. Allt enligt reglerna: Obi utvisad. Och dessvärre för Rocchi skedde den lilla kontakt som fanns mellan Maggio och Obi utanför straffområdet. Värsta möjliga utfall för domaren med andra ord. Repriserna är domarnas värsta fiende. Det mänskliga ögat förmåga att uppfatta händelser som sker i en situation där alla försöker lura domaren är begränsad. Kameralinsen är i specifika fall överlägsen. Men ändå blir det för det mesta rätt. Inte nu dock.
Inte blev det bättre av att Cesar i Inter-målet räddade Hamsiks straff varpå Campagnaro hann först på returen och dundrade in den. Första stenen i segerbygget som Napoli väntat på i 17 år på Giuseppe Meazza.
Ingen skugga faller över Napoli, segern var rättvis. Och hur det skulle ha gått om ”om” inte varit är en hypotetisk fråga som aldrig kan få ett svar. Kanske inte så underligt att Inter har svårt att dra på smilbanden efter en så här match. Starten har ju minst av allt varit harmonisk.
Jag hann också med att se Roma besegra Atalanta hemma med 3-1. Segern var inte så betryggande som den låter. Atalanta överraskade och fortsätter bergameskerna med det får jag stå med skammen i vår eftersom jag förutspådde deras snara hädanfärd från serie A med det svåra handikappet minus sex poäng som utgångsläge. Det gör jag gärna.
Romas Bojan är på gång medan kapten Totti gick av med en bristning i någon del av stora sätesmuskeln. Udinese rör också på sig och smyger upp i topp efter 2-0 mot Bologna.
Di Natale gjorde tvåan på straff för sitt Udinese. Och Klose såg till att hans Lazio tog en trepoängare på bortaplan mot Fiorentina. Seger 2-1.
Jag dagdrömmer om att få se Klose i svartvitt på Behrn Arena och att ÖSK samtidigt har Di Natale på bänken som ett likvärdigt alternativ. Där endast dagsformen är utslagsgivande vem som ska starta.
Tumba – blågulare kan man inte bli
”Här kommer nummer fem med Tumba på ryggen.” Så fick sportjournalisten Bengt Bedrup till det i en direktsändning. Bedrup hade en osviklig förmåga att snubbla omkring i språklådan när han greps av patriotisk upphetsning. Tre Kronor var VÅRT lag med ”Tumba”, Sterner, ”Sura-Pelle”, Nisse Nilsson, ”Honken” och ”Rolle”Stoltz världens snabbaste långsamma back.
Tira kisar vilka lirare, akta er tjecker, ryssar, finnjävlar, norrbaggar, kanadicker och annat löst folk. Ritshcratschfilibombombom, snabba skär, snabba ryck, snabba salta kommentarer, snabba allt… ”Rolle” sa om sin kompis ”Tumba” att han var den enda han kände som kunde göra fyra fel på tre möjliga. ”Tumba” kallades också kärvänligt för ”Norgehjälpen” efter sin enda A-landskamp i fotboll mot just Norge. Sådan var tonen.
”Tumba” var hockey- och fotbollslirare, rinkens riddare och trefaldig världsmästare, folkhemsgamäng i king size, omisskännlig nollåtta, vattenskidåkare, sångare, författare, lärare, djurgårdare, välgörare, golfambassadör, entreprenör, guest star i Åsa-Nisses Knohult, gymnastikdirektör, radio- och tv-profil, prinsesspojkvän (Birgitta, hur kunde du motstå detta virila blågula charmtroll. Sa kungen nej – och visst monarkin hade ju inte fattat att den tillhör underhållningsindustrin, men ändå! Tänk vad Tumba kunnat göra för hovet och den svenska monarkin…)
Till att börja med var han Sven ”Tumba” Johansson med med det svenska folket som följde hans framfart i rinken på tv med TV-kannan på bordet. En tid då själva apparaten var en bullig avlång manick som flämtande svartvitt ljus tronande i något hörn i varje vardagsrum. Ofta innehållande Lennart Hyland.
Snart tog han sig namnet Sven Tumba. Han var en reko grabb – som vi äskade att säga i Sverige. Med humorglimten i ögat och lite busgrabbig så där – men snäll och glad. När han provspelade i Boston Bruins skojade han med de tandlösa hockeyproffsen genom att flytta omkring deras löständer som låg och väntade i vattenglas. Stort rabalder när tänder och munnar skulle matchas.
Tumba var en av oss ty han förändrades inte märkbart av sina framgångar. Det älskade vi också att säga i Sverige.
Sven “Tumba” Johanssons tid smakar i minnet sommarlov, plättar med sylt, Loranga, Mmmmmmarabou mjölkchocklad och Tvilllingdeckarna, pseudonymen Sivar Ahlruds pojkboksserie som bara kan upplevas inte beskrivas.
Tumba blev en symbol för en pojkvärld, inte grabbig utan oskuldsfull och omedveten om lidandets myckenhet för de många i Sverige och världen. Det gällde att vara positiv – en käck svensk grabb lipar inte – att i andanom bevara ett ständiggrönt mytiskt 50-tal då hjulen började snurra och rekordåren stod för dörren. Då idrotten var sport och lasten en häxa: Riktiga idrottsgrabbar nyttjade inte tobak eller smakade starkt.
Men döden kastar allt omkull och gör aska också av stora lirare och gamänger hur folkhemskkäcka de än är. Tumba utvecklades säkert som människa. Det går inte att leva utan att möta svärtan längs vägen. Gossen i mig saknar för ett ögonblick den förlorade och oreflekterade enkelhet, optimism och sportslighet han stod för. En ljusglimt och ett hopp som passerade förbi. Livet som en evig tvåmålsmatch på en gräsplätt med kompisarna.
I eftertankens kranka blekhet framstår alla paradis som outhärdligt tråkiga som en enda lång söndagseftermiddag. Se på Dante, inte mycket drag i Paradiso precis.
Med Sven Tumba försvinner förutom en människa – med en till synes hellyckad karriär bakom sig – också en symbol och bärare av en tidsanda. Inte för inte finns han med i del 3 av Lars Lönnroths, Sven Delblancs och Sverker Göranssons standardverk Den Svenska Litteraturen från 1999. I bildtexten under omslaget till Svens Tumbas bok heter det: ”…Bland de storsäljande varorna fanns Tumba säger allt! (1958) av Sven ”Tumba” Johansson, legendarisk landslagman i både ishockey, fotboll och bandy. Men idrottsmannens hågkomster är en genre som sedan skall förtvina. Idrotten förlorar i professionalismens och dopingens tidevarv sin oskuld, de klämkäcka hjältesagorna omöjliggörs när även idrotten blir en yrkesmässig karriär.”
En tidstypisk bildtext som visar hur svårt det är att skriva om samtiden med en profetisk och moraliserande klangbotten. Genren lever nämligen vidare med andra förtecken och frodas i hela världen.
Tumba fuskade visserligen i bandy men han var inte landslagman i leken med det lackröda nystanet som bandyn kallades. Det borde han kanske ha varit. Vem vet? Sven Tumba är död – men den blågula ikonen lever vidare. Han borde kanske få egen app där hugade kan tanka 50-talsnostalgi à la Sverigedemokraterna. Det är inget för mig. Men jag kommer alltid att minnas ishockeyliraren, gamängen och garvet. Och ett stycke Sverige som jag är sprungen ur och Tumba har varit med om att skapa.
Expressen presenterade en exemplarisk lösning
Gratulerar så här i efterhand Helsingborg och skickar med det här inför helgen:
Skojigast från guldfirandet var Expressens lösning på hur de valde att presentera vinnarbilden i tidningen dagen efter. Thomas Mattsson bloggade om det för den som vill läsa.
Nour El Refai i Messi-klass
Ibrassano är född. Tuttosports rubrikmakare var på gott och kreativt humör efter Milans 2-0-seger hemma mot Viktoria Plzen i Champions League. Kombinationen Ibrahimovic och Cassano kombinerade väl.
Svenskan vrickade på sitt karakteristiska sätt bollen vidare innanför straffområdet. Den tog på en försvarsspelares arm. Som bonus fick Milan en straff som han dundrade in på ett fullkomligt självklart sätt. Det var tydligt att Malmös bollgeni var på strålande spelhumör. Och plötsligt såg han lätt ut i aktionen igen: rovdjuret med en ballerinas fötter.
Sedan serverade Ibra ”Fanantonio” Cassano en smörboll baresaren i flygande fläng chippade in över den täckande målvakten. Ett delikatessmål eller ett mål för antologin som italienarna uttrycker det. Ett mål att spara och njutningsfullt visualisera i andanom när fotbollsledan sänker sig över efter en genomliden match lika ospännande och finesslös som ljummet, svagt kaffe. Det kanske är så att Ibrahimovics professionalitet och hängivenhet har god effekt på strulputten från Bari.
Milan utan Ibrahimovic är ett svagare lag. På söndag väntar Juventus i Torino. Kanske har Ibrahimovic rätt när han utnämner Juventus till den farligaste konkurrenten om scudetton. Matchen kommer att ge en fingervisning om Juventus klass.
I övrigt gick det bra för de andra italienska laget i Champions League. Inter och Napoli vann båda sina matcher. Ranieri närmar sig snabbt genistämpeln.
I kväll såg jag genrepet på Länsteaterns uppsättning av ”Amadeus” signerad Alexander Öberg. Skynda att skaffa biljetter! Nour El Refai spelar Mozart på Messi-nivå. Linus Lindman är magnifik i rollen som Salieri, dramats sötsakssnaskande och bittra onda genius. Ensemblen sjunger och spelar så det står härligan till. Här talar vi om teaterkonst. Klassisk sådan. Kan inte komma ihåg något bättre av Länsteatern.