Den ständigt pockande frustrationen
Jag såg andra halvlek mellan Fulham och Liverpool igår. Missade första på grund av var tvungen att jobba. Finns inte mycket att säga om resultatet (Fulham vann med 1-0), för givetvis ska Pool stänga en sådan här match tidigt och inte hamna i en situation där laget trycker på sista tio i jakt på kvittering.
Vi – jag och mina vänner som också supportar Pool – sa till oss själva i början av säsongen att i år händer det; Pool slåss på allvar om en titel. Nu på väg mot jul inser vi att senaste årens visa spelas upp återigen, med den betydande skillnaden att anfallet härförs av en tvåmetersman som kostade £35 miljoner och som, trots detta, inte gör mål. Igår dessutom ackompanjerad på visselpipa av en domare som först såg Dempsey skalla Bellamy (utan att åka ut), och som sedan gav rött kort till Spearings hårda men inte särskilt fula brytning.
Och vad gjorde Dempsey då? Det avgörande målet förstås.
Att vara fotbollssupporter handlar så sällan om orgasmiska lyckorus. Vad det handlar om är svår självspäkning och frustration.
Fotbollen, livet och lyckan
Jag älskade en gång fotbollen så mycket att jag trodde den var en lyckobringare med livstidsgaranti. Det var under pojkåren naturligtvis. Vad kunde någonsin gå fel om man fick iföra sig ett matchställ, smörja in benen med liniment och dricka läskedryck efter matcherna. Gå hem utpumpad och avspänd och sova som en stock. För att vakna upp till nya träningar och nya matcher.
Jag kommer plötsligt ihåg dessa gossegosiga lyckokänslor. Kanske skulle jag känt samma sak för musik om jag lärt mig lira trummor och platsat i ett band. Men det var fotboll som gällde och fick allt annat att blekna bort. Som två kom bandy och trea ishockey och fyra handboll.
Men någonstans började livet gå snett. Det var då vi inte kunde spela fotboll hela dagarna. Ett elände. Sedan blir det bara värre.
Jag tänker på denna naivitet och hur vi såg på lirarna i de lag vi höll på, ”Silverpilen”, ”Prosit”, ”Brosket”, ”Mona-Lisa”, ”Jangblad”, ”Nibbe” … De sprang in på planen varje vecka, hemma eller borta, och vi antog utan närmare reflexion att deras liv utanför planen var ett enda stort lyckorus. De spelade ju fotboll i riktiga tröjor och med riktiga skor på en riktig plan med publik och domare och linjemän… Någon gång såg vi dem med vackra kvinnor efter matcherna.
Gary Speed var en gedigen lirare. Jag kommer ihåg honom speciellt från Newcastle-tiden. Han var en riktig lagspelare med en lång och framgångsrik karriär. Nu har han begått självmord vid 42. Trots att han börjat en ny karriär som förbundskapten för Wales.
Socrates dog i morse. Av en tarminfektion vid 57. En av Brasiliens bästa spelare någonsin och en ledargestalt i kanske landets yppersta landslag någonsin. Det som i den moraliska finalen i Spanien-VM 1982 förlorade mot Italien på grund av ett obefintligt försvarsspel. Italien som besegrade Västtyskland i finalen.
Hans liv blev en lång kamp mot alkoholen som han stiftade bekantskap med tidigt. Som dock, enligt hans egen utsago, inte påverkade hans prestationer på planen. Svårt att tro på. Lite extra tyngd fick väl påståendet av att han var medicine doktor som aldrig praktiserat som läkare. En lidelsefull intellektuell och vänsteraktivist som kunde gå ut med ordet democrazia synligt på tröjan under Sydamerikas mörka år. På planen var klackspaken hans specialitet.
Fotbollsspelarens liv på planen är kort och intensivt. Och den biologiska klockan tickar oupphörligt och steget blir allt långsammare. Liksom skallen – och ledan på vinterträningarna ökar.
Till slut kan det gå så illa som för Peter Bonetti. ”Katten” kallade på grund av sin vighet. Han stod alltför länge mellan stolparna för Chelsea. En gång när jag i början av 70-talet var i London såg jag en sådan där höstmörk engelsk run-of-the-mill-ligamatch före de stora pengarnas tid där Bonetti gjorde en osedvanligt usel match och några av huliganerna unisont gastade: ”Please retire!”
Jag har kompisar som gått under och dött i förtid sedan de lämnat planen. Kanske har vilsenheten i det nya livet blivit övermäktig ibland. Det är lätt att känna sig tom och bortglömd när kändisskapet, också i det lilla formatet, förbytts till anonymitet och strålkastarna släckts och kompisarna inte längre är lika självklart närvarande. Livet blir inte ett antal träningar och matcher i veckan. En långsam spänningsuppbyggnad mot match.
Vad ska man då göra…
Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är. Livet utanför planen is another ball game för en bortskämd lirare som surfat vid sidan av många av vardagens rutiner. Alla klarar inte övergången med lite olika följder beroende på personlighet och omständigheter.
Vi vet heller aldrig riktigt vad som rör sig i en annan människas inre. Yttre framgång, på vilket område det än är, kanske inte avspeglas i någon inre lycka.
Ibland kan jag fortfarande längta intensivt att sitta i en buss med kompisarna på väg till en match. Snacket, den tilltagande koncentrationen, gemenskapen – och styrkan i den vältränade kroppen som signalerar till psyket: Du kan springa genom väggar. Ska dom vinna ska dom få jobba jävligt hårt.
När ska Villas-Boas imponera i Premier League?
Vad som fascinerar med André Villas-Boas är att hans Chelsea spelar så stissigt. Blev så tydligt idag mot Liverpool som spelade med en fasligt långsam och felplacerad Charlie Adam som gav bort stora ytor för Chelseas mittfält att organisera och styra mer eller mindre ohotat. Och Chelseas insatser på Liverpools mål? Det första är en pinsam försvarsmiss, det andra är, ja, det är bara dåligt: Glen Johnson tränger sig fram bland fem Chelseaspelare och placerar bollen i mål med fel fot.
Ett lag som Chelsea ska inte sakna sin centrallinje. Men de gjorde det idag, mot ett lag som till stor del stod långt ner på egen planhalva och bara väntade.
Men Villas-Boas mest fascinerande drag är att han sitter på huk. Liksom lite för tydligt och lite för ofta. Som om han vill säga något med det; Kenny! Kolla vad jag kan! Klarar du ens att böja dina knän, gubbe?
Villas-Boas är en kille som äter sina vitaminer, det ska tillstås. Men jag väntar fortfarande på att han ska imponera i rollen om ledare för Chelsea.
En jävel till fan den där Zlatan
Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz Bonniers 2011 422 sidor
Zlatan Ibrahimovic är inget för gulligull. Det framgår nästan övertydligt av den nya boken Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz. Men den attityden utesluter lyckligtvis inte känslighet, intelligens och en viss humor. Annans skulle nog läsningen av hans egen historia bli rätt outhärdlig. Tuffa killars självbespeglande utläggningar blir lätt parodiska.
Zlatan Ibrahimovic var redan innan boken ett varumärke – och en kliché som lever i ett förnams-förhållande med medierna. Hur många lättköpta stilistiska övningar har bokstaven Z i hans förnamn inte gett upphov till.
Han är förvisso en fenomenal fotbollsspelare, i världsklass, och samtidigt ett mediefenomen som det är svårt att skapa en nödvändig distans till: Människan och liraren måste placeras i ett samhälleligt sammanhang för att bli gripbar och någorlunda begriplig. Men säg den människa som vi kan begripa till fullo.
Den måttlösa lanseringen av hans bok, i framför allt kvällstidningarna, är nog epokgörande och något att försöka kopiera för andra självbiografisugna kändisar inom underhållningsindustrin. För dit måste Ibrahimovic och den moderna fotbollen räknas.
Jag är Zlatan Ibrahimovic börjar i nutid. Det är en irriterad och frustrerad Ibrahimovic som häckar på Barcelonas bänk. Han har knappast misslyckats i yttre mening men han känner att hans kapacitet inte tas till vara. Självbilden är magnifik. Han ser sig som en Ferrari som körs som en Fiat.
Boven i dramat är lätt att upptäcka, tränaren ”Pep” Guardiola. Filosofen föraktfullt kallad, en dyngsnackare som saknar ballar om man ska tro Ibrahimovic. Det vill säga modet att möta svensken öga mot öga i en klarspråksmatch. Guardiola är i stället undvikande och rent utestängande efter en utskällning av svensken som hamnar i kylboxen.
”Ferrarin” Ibrahimovic känner sig efter de första smekveckorna i Kataloniens huvudstad tydligen inte särskilt hemma i Barcelona som försöker odla en måttfull stil. Det hör till att spelarna visar upp ett anspråkslöst yttre och färdas i inte alltför flashiga sportkärror. För mycket skolmanér och för många ordningsmän för Ibrahimovic smak.
Själv är han begiven på riktiga vrålåk och vägrar anpassa sig. Trots att han gör tappra försök och blir ”översnäll” som han kallar det. Han behöver adrenalinet och råskällandet för att kunna spela på max.
Framtidsutsikterna mörknar när ”ormen” Messi inte är nöjd med att spela på en kant utan vill flytta in i mitten. Ibrahimovic anar att det är han som hamnar på bänken eftersom den fege Guardiola dansar efter de etablerades pipa. I det här fallet världens kanske bästa fotbollsspelare just nu. Men det är ingen förmildrande omständighet för Ibrahimovic.
Separationen blir oundviklig. Nästa anhalt blir till slut Berlusconis Milan där hans fotbollsliv fortsätter. Kanske är det rödsvarta Milan sista megaklubbsadressen i hans sagolika karriär där adjektivet sagolik för en gångs skull inte är en överdrift.
Jag är Zlatan Ibrahimovic är en av de mest fascinerande biografiska idrottsböcker jag läst på länge. Inte på grund av dess litterära kvaliteter utan därför att den skildrar hur det är att växa upp i ett nutida hypersegregerat svenskt klassamhälle – där klyftorna bara ökar. En uppväxt i den svenska underklasens mest namnkunniga stadsdel – Rosengård, väl att märka ingen förort. Vilket gör att den är mycket synligare från Malmös medelklassenklaver.
Här får läsaren följa en ung man som hårdnar i kampen och som desperat letar efter en bärande roll i en miljö i knapphetens tecken både materiellt,intellektuellt och känslomässigt. Du kan ta killen från ghettot, men du kan aldrig ta ghettot från killen, heter det pessimistiskt.
Det är revanschismens svetslåga som driver honom parad med en hårdknackad integritet och någonstans en insikt om att det är bollen som är hans liv. Det är tur för Ibrahimovic är nog ibland bara en tuppfjät från en snubbla in på brottets bana. Han snor cyklar för kickarnas skull. I mer vuxen ålder ägnar han sig åt livsfarligt bombkastande och vansinnesfärder i fartvidunder när pengarna börjar rulla in.
Hans generationskamrat och nuvarande lagkompis Antonio Cassano har en liknade bakgrund: En fattigpojke med ensamstående mamma uppvuxen i slummiljö i den syditalienska sjöstaden Bari. Han har just genomgått en hjärtoperation och hans framtid inom fotbollen är osäker. Cassanos karriär är kantad av bråk med allt och alla och ett självdestruktivt beteende. Det berättar han om i sin självbiografi Dico Tutto (Jag säger allt).
Fotbollen har gett dem möjlighet till en enastående klassresa. På liknande sätt som den som boxningen och basketen erbjudit färgade amerikaner ur underklassen.
Den självbiografiska genre som skildrar fotbollsfolkets liv på och vid sidan av planen är väldigt bred i ett internationellt perspektiv. På hemmaplan har de flesta tidigare storspelare som Gunnar Nordahl – något av en Italienpionjär strax efter andra världskriget – skrivit sina memoarer. Han var gedigen arbetarklass sprungen ur den svenska brukskulturen som många av spelarna.
Men Ibrahimovics berättelse skiljer sig från folkhemmets fotbollsmytologi och de tidigare berättelserna som också kan handla om rätt påvra uppväxtförhållanden. Tonen i Nordahls Guld och gröna planer (1954) är ödmjuk. Ömsint skildrar han Degerfors, mamman och familjen. Det är ödmjukhet och ärlighet som gäller; ett handslag är nog för att bekräfta ett avtal. På ett ställe i Nordahls berättelse anas en mild kritik mot och en sorg över att Svenska Fotbollförbundets ledande skikt av någon anledning bestämt att proffsen inte fick spela i landslaget.
Inte nog med det. Vissa spelare stoppades i sina proffsplaner. I praktiken rörde det sig om ett yrkesförbund på oklara grunder – en monumentalt omedveten och övermaga maktutövning.
Det vilar inget ödmjukt över Ibrahimovic berättande. Det känns uppfriskande. Med ödmjukhet kommer man inte heller långt i en slummiljö. Han har varit beredd långt upp i åren att försvara sin integritet till och med med knytnävarna.
Familjen i Rosengård exponeras rakt och öppenhjärtigt. Långsinta och dramatiska karakteriserar han sig själv och en del familjemedlemmar.
Här finns ett etiskt journalistiskt problem även om han också månar om familjen och utvecklingen, åtminstone när det gäller föräldrarna, går i dur. Trots att de agat honom vid upprepade tillfällen. Omsorgen om familjen sträcker sig så långt att han nästan ägnar sig åt resebyråverksamhet under VM 2006 till men för hans egen uppladdning.
Den allra största skillnaden gäller pengarna. Fotbollen är i dag en miljardindustri. När Ibrahimovic gick till Barcelona var det en affär på 46 miljoner euro plus att Barcelona kastade in megastjärnan Eto’o värderad till 20 miljoner euro i potten. Summa summarum 66 miljoner euro. Det handlar inte om en gradskillnad utan ett kvantsprång lönemässigt. När Ibrahimovic köpte sitt första par fotbollsskor i Ekohallen i Rosengård för 59,90 var det en nästan oöverstigligt pris för honom.
Ett annat skillnad är att forna tiders fotbollshjältar växte upp med svenska förebilder och värderingar i stort. Även om de inte identifierade sig med överheten och etablissemanget. Men i urbana invandrarområden som Rosengård lyser integrationen med sin frånvaro. Det svenska står lågt i kurs och är ibland totalt okänt.
Ibrahimovic såg sin första svenska film vid 20. Det var när han sjuk och trött vilade ut hon sin blivande sambo Helena Seger som hyrde några Beck-filmer för att förströ sjuklingen.
Och när han som bollkalle ser bronshjälten och målvakten Thomas Ravelli känner han inte igen honom utan funderar bara på hur han ska sno Ravellis läckra brallor.
Det är brassarna som gäller i Rosengård. Ronaldo är en av hans favoriter. Han studerade storspelarnas bukter och finter på video och försöka noggrant kopiera dem för att sedan ständigt med en boll till hands nöta in bollkonsterna så att de blir en del av hans bolltekniska trollerilåda. Den som ska komma att bli hans adelsmärke. Många av hans mål har varit små underverk av explosiv styrka, smidighet och bollteknik.
Han var som pojklagsspelare liten och klen. Hans kost bestod förskräckande ofta av snabbmakaroner och limpmackor. Men när fadern bjöd på hamburgare och glass på söndagarna var det fest.
Det finns många små rörande episoder i hans unga liv. Som när han uthungrad efter timmar av lirande närmar sig faderns kylskåp och hoppas att det finns något att sätta tänderna i och inte bara öl. Ett tomt kylskåp ger honom ännu ångest.
Eller som när fadern plötslig dyker upp på en träning och träder in i hans liv. Eller som när han börjar på gymnasiet och inser att han är Rosengård i kubik. Ett stigma helt enkelt som inte ger några pluspoäng någonstans i svennarnas rike.
Det finns något finstämt och självironiskt i hans sätt att berätta om hur han och Helena Seger så småningom blir ett par. Hon är en mogen kvinna och företagare som milt tycks puffa honom in i konungariket Sverige och blågula seder och bruk. Familjen har utökats med två små söner. Här går både ömhet och eftertänksamhet i dagen.
Det är oundvikligt att det handlar mycket om fotboll. Också där bryter Ibrahimovic mot de informella spelreglerna. En junior som deltar i en A-lagsträning första gången förväntas inte smälla på etablerade spelare med samma lust som vilken motståndare som helst.
Dessutom har han bråttom. Han vill in i A-laget och han vill bli proffs. Fort. Han är för otålig och självisk. Några föräldrar vill till och med ha bort honom från sönernas lag.
Det fanns förr en sorts hävdvunnen lärlingsgång för unga svenska spelare. Som säkert fortfarande delas av en del äldre ledare. Först mogna med A-lagsspel i ett allsvenskt lag och sedan i bästa fall landslagsuppdrag. Först därefter var den unga spelaren mogen för proffsspel. Ödmjuk skulle man vara och självskryt luktade illa.
Ibrahimovic brott mot alla dessa gammaldags och för honom okända uppförandekoder har utlöst en hel del inlärd irritation riktad mot honom. Han skildrar en underbar scen där han inte vill ta emot Malmö FF:s avskedspresent i form av en kristallboll inför proffsäventyret i Ajax.
Det är intressant för den fotbollsintresserade att följa hur Ibrahimovic växer till i styrka, spelskicklighet och medvetenhet om vad det innebär att vara proffs. Genom svårigheter mot stjärnorna, som ordspråket lyder.
Agenten Mino Raiola är en viktig sanningssägare som vunnit hans gehör. Den nuvarande engelske förbundskapten Fabio Capello stod för den slutliga finishen under Juventustiden: Bort med grannlåten, mål ska det vara. Det är det som gäller. Timme efter timme av nötande av bollmottagningar och skott innanför straffområdet.
En lika auktoritär tränare fast med andra förtecken har också en plats i hans hjärta, nämligen portugisen Mourinho. Han är omtänksam och sms-ar oupphörligt till manskapet. För Mou skulle han kunna döda. Ibrahimovic är medveten om att han går bäst ihop med auktoritära tränare.
Lika bra som han gillar somliga, lika illa gillar han andra fotbollsnamn. Örebroaren och storspelaren Hasse Borg, som var med om att hjälpa honom ut i proffslivet som sportchef i MFF har fallit ordentligt i onåd. Han har blivit en persona non grata i Zlatan-land. Med rätt eller orätt är svårt att säga. MFF gjorde en lysande affär. Men sportchefen har också ett ansvar gentemot klubben.
Fredrik Ljungberg får sig en sinkadus i förbifarten för sina överklassfasoner till tabloidernas förtjusning. Vad det nu är? Däremot intet ont om Henke Larsson. Somliga tidningar och journalister får också sina fiskar varma.
Något överraskande försvarar han utan någon motivering Juventus ex-klubbdirektör Luciano Moggi som nyligen dömdes till fem år och fyra månaders fängelse för det sportsliga bedrägeri i stor skala han gjort sig skyldig till som ledande gestalt i fotbollsskandalen Calciopoli. Kanske ett utslag av en sorts solidaritet. Ordningsmän är inte hans favoriter. Lite naiv är han dock för Moggi är en obotfärdig fifflare av värsta sorten.
Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimvic är på plan eller inte kommer han att vara en centralgestalt i svensk fotboll i överskådlig tid och speciellt fram till nästa EM. Hur ska han smälta in i laget är frågan för dagen. Det enda sättet för honom att undvika ytterligare en guldboll är väl att sluta bums.
Jag heter Zlatan Ibrahimovic är predestinerad för klassikerstatus i genren och kommer säkert att diskuteras ur alla möjliga synvinklar. Han väcker känslor och är en gestalt sprungen ur ett Sverige som vi indignerat iakttar utifrån. Det finns en äkthet i den berättarröst Lagercrantz skrivit fram. Den skaver, irriterar, väcker ilska, roar och oroar – och väcker beundran. He stands tall som amerikanarna älskar att säga. En fotbollens motsvarighet till Charles Bukowski. Han är en jävel till fan den där skåningen Zlatan Ibrahimovic.
Ett halvmiljard-plåster för Juve
En halv miljard euro (443,7) är inte kattskit ens i dessa tider då euron vacklar i skuggan av massiva statsskulder inom det egna valutahägnet.
Det är den summa Juventus president Agnelli begär i skadestånd för att italienska fotbollsförbundet, Federcalcio, har snubblat omkring i juridikens irrgångar. Frågan ska avgöras av en regional administrativ domstol, TAR.
Jag har försökt tränga genom juridiken för att förstå och nå kärnan i hela denna juridiska cirkus i ett flertal domstolar på olika nivåer och med olika kompetensområden – med ty åtföljande kommentarstsunami.
Det här är ett försök: Federcalcio har brustit såtillvida att förbundet särbehandlat Juventus som ju blev degraderat i samband med Calciopoli och berövad scudetton 2005/2006. Den fördes genom ett adminstrativt beslut över till Inter. Lika behandling är den grundprincip som all rättvisa baseras på.
Nu är det så att också Inter efteråt beslagits med inblanding i Calciopoli. Lika god kålsupare som Juventus och de andra inblandade klubbarna. Därmed borde Inter bli av med lo scudetto 2006. Men ställd inför det problemet smög Federcalcio ut en juridisk nödutgång.
Det är lätt att förstå hur Juventus tänker: Vi blev hånade, hårt ansatta för vår dåliga moral och flyttades ner i serie B, gick förlustiga den scudetto vi erövrat på plan som serie A:s bästa lag och tappade intäkter på grund av allt detta. Milanesarna däremot fick ett mästerskap i kavaj, framstod ett tag som moraliskt överlägsna och fick självklart stanna i serie A. Men bakom fina fasaden var Inter minst lika korrupt som Juventus.
Ingentin i den här röran är speciellt för någon av klubbarna eller italiensk fotboll som med sin återkommande skandaler får alltmer av ett trovärdighetsproblem. Precis som politiken.
Hamrén har utsatt blågult för två tuffa vänskapsmatchen. Tji poäng men en ganska hyfsad 0-1-insats mot England. Men Ibrahimovic närvaro på planen stod i den matchen i omvänd proportion mot hans närvaro i medierna. Han medverkade i alla fall fysiskt i första halvlek.
Återigen kommer jag att få lyssna till hur Guardians experter skämtsamt kommer att ifrågasätta hans status som världsspelare i podsändningen Football Weekly. Till skillnad från tabloidernas hyperpatriotiska fotbollsjournalister kommer de att varna för att redan nu, efter 1-0-segrarna mot Spanien och Sverige, utnämna England till världsmästare i förskott. De hjälper nog inte. England är stående världsmästare inför varje VM de tar sig till.
Gli Azzurris förbundskapten Prandelli blåste upp tisdag kvällens vänskapsmatchen mot Uruguay som en examen för hans manskap. Men examensfesten drogs in. Uruguay vann med 1-0 efter en prestigeladdad tuff holmgång. Kanske inte underkänt – men nästan.
Svenska landslaget är lite som Charlton
Ska vi försöka att finna något spännande alls i gårdagens match mellan England och Sverige? Eller, okej, en landskamp är alltid spännande på ett rent teoretiskt plan, om inte annat för att vi kan sitta så här efteråt och ställa fullt rimliga frågor som “Chippen? Really? Him?”. Jag vidhåller dessutom att Anders Svensson, 35 år gammal, inte har i träningsmatcher att göra eftersom han rimligtvis inte kan ses som ett spelalternativ i EM nästa sommar.
Jag börjar tro att det är LAS-regler som håller kvar honom.
Ändå. Vad var intressant förutom att Erik Hamrén fick en ny chans att visa hur hans lag ibland kan vara betydligt svalare offensivt än vi helst vill tro? Jag skulle säga att England var mest intressant. De ställde ett b-lag på plan (med viss stomme intakt), ett lag där de som vill ha en plats och en chans fick visa upp sig. England kan kosta på sig en återväxtfilosofi i matcher mot Sverige eftersom – och det här är ju själva kicken – ett engelskt landslag och en engelsk publik inte blir uppjagade av en match mot oss.
Sverige är ofarligt. Lite tråkigt. Sverige en mästerskapsnagel i engelska ögon, men det finns ingen djupgående rivalitet och ingen spännande historia som i träningssammanhang får engelska fans att tänka att nu jävlar måste vi visa support mot de arsliga kusinerna från norr.
Vi må vara segerrusiga efter att ha tagit oss till EM. Men i internationella sammanhang är det svenska landslaget en gäspning. Vi är Charlton. Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimovic spelar eller inte. Utanför mästerskapssammanhang är mitt ointresse för landslagsfotboll intakt.
M som i Monti och Moggi
Det är två män med efternamn som börjar på M som är heta nyhetsmässigt i Italien just nu. Den nyliberale ekonomen Mario Monte och förre Juventus-direktören Luciano Moggi.
För att börja med Moggi har han dömts till fem år och fyra månader i fängelse för sportsligt bedrägeri i första instans i en domstol i Neapel. Domen innehåller flera delar. Han fråntas också rätten att inneha ett offentligt uppdrag på livstid. Fotbollsskandalen Calciopoli dyker nu upp i den ordinarie rättvisan efter det att Moggi nästan avtjänat sitt sportsliga straff. Det är mycket hårda straff som utdömts för alla inblandade.
Så här ser en tabell över brottsligheten ut i den italienska fotbollen. Det är inte bara Moggi som var i farten i Calciopoli. Här finns domare som De Santis och klubbägare som bröderna Della Valle, Fiorentinas ägare). Ett riktigt tungt dokument som kommer att belasta italiensk fotboll under överskådlig tid. Många kommer säkert att överklaga och den italienska rättvisan mal långsamt om än inte särskilt säkert.
(anni-år; mesi-månader; multa-böter)
Luciano Moggi 5 anni e 4 mesi
Paolo Bergamo 3 anni e otto mesi
Innocenzo Mazzini 2 anni e 2 mesi
Pierluigi Pairetto 1 anno e 11 mesi
Massimo De Santis 1 anno e 11 mesi
Salvatore Racalbuto 1 anno e 8 mesi
Pasquale Foti 1 anno e 6 mesi e 30mila euro di multa
Paolo Bertini 1 anno e 5 mesi
Antonio Dattilo 1 anno e 5 mesi
Andrea Della Valle 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Diego Della Valle 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Claudio Lotito 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Sandro Mencucci: 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Leonardo Meani 1 anno e 20mila euro di multa
Claudio Puglisi 1 anno e 20 mila euro di multa
Stefano Titomanlio 1 anno e 20 euro di multa.
Till saken hör också att Inter dömdes för sportsligt bedrägeri tidigare. Men brottet var redan preskriberat och därför utmättes inga straff. Den domen kastar mörka skuggor över gentlemannen, storspelaren och Inter-ikonen Giacinto Facchetti som i egenskap av sportchef i Inter försökte påverka domarvalet inför matcherna. Allt enligt telefonavslyssningar som plötsligt dök upp. Han dog 2006 och slapp därmed se sitt namn dras i smutsen.
Som en historiens ironi finns det ett pris instiftat i hans namn. Den sjätte upplagan av Premio internazionale Giacinto Facchetti – Il bello del calcio delades nyligen ut till Uefa-presidenten och storspelaren Michel Platini.
Som om nu inte detta skulle räcka besvärar sig Juventus hos den administrativa domstolen TAR (tribunali amminstrativi regionali) över det italienska fotbollsförbundets, Federcalcios (Figc) sätt att hantera den sportsliga rättvisan genom att inte ta ställning i frågan om Juventus ska återfå de scudetto de eröverat på planen sedan Inter fällts av en domstol för sportsligt bedrägeri. Men det var väntat eftersom Juves president Andrea Agnelli har ett sjupunktsprogram för att återfå klubbens troféer. Han vill ha klarhet.
Agnelli har också passat på att ta avstånd från Moggi genom att påpeka att exdirektörens brott inte är Juves ansvar. Det har upprört Moggi. Distansering pågår.
Mario Monti har ingen lätt uppgift. Han vill leda en expeditionsministär till och med 2013 som har till uppgift att genomföra ett strängt besparingsprogram för att få landets ekonomi på fötter igen. Det vill säga uppfylla Marknadens krav. Vad det nu betyder? Ytterligare en historisk ironi är att entreprenören och den marknadstroende Berlusconi fälldes av just det – marknaden. Alla verkar räkna ut honom. Befängt, il Cavaliere har ett medieimperium att brassa på med i egen sak.
Det är rörande vilken tro somliga tycks sätta till opolitiska regeringar. Experter står plötsligt högt i kurs.
Men Monti får redan sina fiskar varma. Bossi och hans Lega Nord har slagit till taktisk reträtt under intensivt krypskytte mot Monti, mot storbanksväldet och symbolen för tjuvväldet, Rom – skattetjuven som ständigt vill stoppa fingrarna i medborgarnas fickor.
Lega Nord ger bara stöd åt sådant som partiet tycker om. Här är det inte fråga om bevilja något allmänt mandat för krishantering till Monti och hans regering. Lega Nord har inget ansvar för krisen. Det är varken nödvändigt eller säkert att Italien överlever. Men det gör Padana, Legans eget än så länge fiktiva lyckorike – i grova drag omfattande Po-slätten. Padanas parlament har öppnat på nytt. Kanske är det på allvar den här gången.
En sak är säker: Lega Nord som är en speedad och påtänd motsvarighet till Sverigedemokraterna kommer inte att samarbeta med Italien.
Frågan är om folket, de oxarna som Voltaire skrev, ställer upp på att ställa in den störande och stökiga demokratin och göra de uppoffringar som krävs för att få balans i landets ekonomi. Vad det nu betyder? Speciellt som stora grupper inte fått ut något ens av sötebrödsdagarna.
Grundtips: Monti klarar inte sitt beting.
Varthän Italien – och Europa?
Jag har spått Silvio Berlusconis avgång så många gånger att jag känner mig löjlig. Därför tövar jag nu. Är det en skenavgång som vi ser utspelas just nu till stigande italienska statsobligationsräntor och till en kör av experter på än den ena och än det andra? Det luktar procentare och ockrare om hela finansvärlden. Marknaderna de dumma jävlarna går då och då till och med på sparplaner som bara finns på papperet. Vem kan på allvar tro att Grekland kan spara sig ur krisen?
Som harkrankar flyger finansoperatörerna mot profitens fyrbåkar, störtar då och då illa tilltygade mot marken men räddas av det offentliga. Vår tids socialism är att lappa ihop banker och finansiella institutioner – och ge dem ansvarsfrihet.
Men il Cavaliere har 50 miljarder i ryggen och en hel mediecirkus, där hans vilja är lag, till förfogande för att förpacka politiska budskap med reklamens och propagandans hela förförarestetik. Han besväras inte av begränsande faktorer som samvete, anständighet och ansvarstagande. Vad som är bra för honom är bra för Italien. Han har säkrat lagrat ess i armani-ärmen och en hel rad bländvita leenden samtidigt som han jobbar på i kulisserna för att så småningom dyka upp mitt i det politiska spelet igen.
Jag hoppas att jag har fel. I vilket fall som helst är det svårt att vaska fram någon politiker med guldglans i Italien. Skräckfigurer finns det däremot gott om. Jämfört med den opålitliga och vulgäre polaren Bossi, främlings- och Italienfientliga Lega Nords partiledare, framstår Berlusconi som en sisådär fritidspolitiker med dåligt skämtlynne.
Bossi har tagit för vana att besvara vissa journalisters frågor med pruttljud, könsord och ”skitkorvsutnämnande”. Han har inte dragit sig för att sticka Berlusconi i ryggen när han tycker att det är dags att visa Lega Nords inflytande och möjligen finner Silvio för stöddig. Härförleden sa han att man inte nödvändigtvis måste tro på Italiens fortlevnad. Bossi är dessutom utrustad med en hustru som blev ålderspensionär vid 39 års ålder. En så kallad babypensionär. Det säger något om pensionssystemet och hur rädd Bossi är om offentliga medel. För båda gäller negativa tal på förtroendeskalan.
Jag är nyligen hemkommen från en kort resa i Puglia, eller Apulien, dit regnande inte nått. Genua var i nyheterna hela tiden. Tv-bilderna beledsagade av panikröster vittnade om en översvämningskatastrof som är svår att överblicka. En ler- och vattenflod vällde ner på staden i en elementens raseriattack. Orsakad av den varma sciroccovinden från Afrika som bjudits upp till dans av de kallare vindarna runt lågtrycken med ihållande slagregn som följd. En katastrof som under vissa premisser är väntad och förutsagd av geologer. Förutsättningar som nu samspelade elakt: The worst possible case.
Liguriens huvudstad ligger i en gryta där mer och mer mark blivit ogenomtränglig för vatten i takt med att marken bebyggts, betongerats och asfalterats med påföljd att vattnet blir kvar på ytan och gör som vatten gör – nämligen letar sig mot den lägsta punkten. Staden själv. Man har länge tänkt förebygga hotet men det har stannat vid planer. Det är för dyrt och tillväxtshämmande att förebygga hypotetiska naturkatastrofer. Reella kostnader har däremot den egenheten att de måste betalas av någon.
Givetvis har skuldkrisen avhandlats högt och lågt. Och gör så fortfarande. Eurokrisen kommer att förbli vår följeslagare under en överskådlig tid. Med oförutsägbara följder.
EU:s eliter må säga vad de vill och smida stringenta sparplaner och långtgående åtgärdspaket som sakta ska leda oss ur skuldkrisens mörka dal. Deras retorik låter som om en stark maktcentralisering är boten och man anar en längtan efter starka män med rätt insikter och mycket makt.
Ett växande demokratiskt underskott skulle bli följden. Eliterna verkar ha glömt bort huvudfrågan, nämligen hur de som ska bära bördorna och följderna av de stränga åtstramningspaketen kommer att reagera på dem. I de sociala mediernas tid kan de folkliga upproren vara över oss mycket snabbt.
Sociologen Zygmunt Bauman menar att upploppen i London drevs av missnöjda människor i konsumtionssamhällets marginaler. Det vill säga grupper med låg köpkraft som nu såg sin chans till ”fri shopping”. Medan premiärminister Cameron och hans konservativer såg plundrandet som ren kriminalitet och ett tecken på förfärande moralupplösning i England.
Han kan ha rätt. Moral och förnöjsamhet är kanske inte det globaliserade konsumtionssamhällets bästa grenar.
För en fyra, fem år sedan dök i så fall de första stormtecknen upp i det engelska parlamentet där en del ledamöter lika fördomsfritt som butiksplundrare försåg sig med offentliga medel för att bekosta fiktiva kostnader för sitt boende. En makalös uppvisning i låg moral och småsint girighet. Redan då borde Cameron som parlamentsledamot reagerat och predikat moral och det goda exemplets makt. Fast man talar ju inte så gärna om moral i samhällets övre skikt. God moral och förnöjsamhet förväntas bara av de marginaliserade.
Antag att köpkraften sänks ännu mer hos breda lager och att därmed klyftorna mellan olika befolkningsgrupper ökar. Värst drabbade är en stor del av ungdomsgenerationen där arbetslösheten är ett öppet sår på samhällskroppen. Samtidigt som mediesamhällets mäktiga och kittlande säljapparat som predikar konsumtionens och märkesvarornas lov bara ökar i styrka… En social situation med explosiv potential där somliga minoriteter kan bli syndabockar. Att inte kunna konsumera på en hög nivå är att bli berövad sin möjlighet att utveckla sin identitet och bygga sitt varumärke.
Att hitta en politisk balans i med ofärdstider där rädsla och vrede dominerar verkar faktiskt inte möjligt och hotar att diskonteras i politisk populism. Vi måste dock bereda oss på uppoffringar och att hitta nya lösningar. Sirenerna ljuder också för miljöfrågorna som kan komma att läggas på is under krisen. Som om naturen skulle bry sig. Den stora frågan är om det finns något ”vi” att bygga på. Klockan klämtar för EU. Gyttjefloden i Genua känns profetisk.
Från förnedring till Cassano
Är det förnedrande för ett miljonärsproffslag i fotboll att få stryk med 6-1 av ett annat lika penningstint proffslag? Om så är fallet var går gränsen för att ett resultat ska betraktas som förnedrande? Vid fem måls skillnad?
Förnedra betyder att förödmjuka och vanära. Förnedring är att hamna med tillvarons Svarte Petter i handen och käka medlidande, nedlåtenhet och förakt hela dagen.
Den definitiva förnedringen för en människa i det turbokapitalistiska samhället består i att inte kunna försörja sig på sitt arbete utan vara tvungen att krypa in i en åtgärdslabyrint av välmenande coachning och där hans eller hennes oanställningsbarhet måste sockras med statliga nådepengar för att den gode arbetsgivaren ska kunna förmås ge denna mänskliga minuspost i samhällsekonomin tillträde till arbetslinjen.
Kan begreppet ”förnedrande” täcka dessa två små bitar verklighet? Knappast – utan att begreppet förlorar sin användbarhet.
Var det en bragd av Sverige att vinna över Holland och ta till sig till EM? Nej, det var skickligt – men knappast en bedrift eller ett hjältedåd? I grunden är det ju frågan om två lag av ytterst välbetalda fotbollsproffs som i ett nationellt sammanhang tävlar om tillträdet till en stor internationell fotbollsindustriell turnering, EM.
Om det varit så att de svenska spelarna likt ÖSK-ikonen Orvar Bergmark gått upp klockan sex på morgonen landskampsdagen för att jobba och efter avslutad arbetsdag jäkta till Råsunda för att möta ett gäng fotbollsproffs – då uppfylls bragdkraven.
Sportspråket blanksliter vissa ord. Tänk bara på ”katastrof”. Det är svårt att göra något åt eftersom mediesamhällets journalistiska praktik kräver starka språkliga retmedel och saftiga personangrepp för att sälja.
Jag tänker på det här när jag läser vännen Joakims betraktelse över sin avtagande lust till fotboll. Det är lätt i dag att få överdoser av det man är intresserad av nästan till besatthet.
Men det finns botemedel. Det gäller att minska intaget av kommentarer och försöka njuta av liret som det uppträder. Det finns så många finesser och så mycket glimrande artisteri i modern fotboll på toppnivå att det räcker och blir över. Messi är en trollkarl och Ibrahimovic är ett med spelet just nu och hans fysiska styrka känns nästan in i vardagsrummet.
Det är heller ingen synd att avbryta tittande på en trälig match som saknar all charm. Hur namnkunniga spelarna än är.
Det är kul att klättra upp på höga käpphästar och analysera analytikerna och kommentera kommentatorerna. Att utröna vilka som formulerar de vackraste självklarheterna. Och att försöka hitta pärlor på nätet. En sådan är Guardians bloggsändning Football Weekly måndagar och torsdagar med James Richardson i spetsen. Ett gäng journalistiska personligheter med olika accenter som bjuder på ett stort fotbollskunnande och ett språkligt fyrverkeri där engelskans alla stilnivåer blixtsnabbt utnyttjas.
Vissa matcher är inte värda att kommentera särskilt mycket – eller alls. Men fotbollsjournalistik är en industri och den måste fylla sina slots som blir alltmer av gluggar i en snurrande reklamkarusell.
Vännen Pelle Blohm har myntat uttrycket ”alibilöpning” när en spelare drar iväg som en skållad gnagare trots insikten om att det inte är lönt eller relevant i den aktuella situationen – alltså för syns skull. För att visa lagledningen och fansen att man är en kämpe av renaste vatten och värd kärlek och ett fett kontrakt. Jag knycker ”alibi” och benämner tomgångsanalyserna för ”alibikommenterande”. Härlig journalistisk fighting spirit: Analysjobbet-ska-göras-om-så-varenda-jävla-klyscha-ska-mobiliseras!
Jag har också nöje av filosofen Kutte Jönssson, docent i idrottsetik vid Malmö Högskola med rätt att djupanalysera idrotten. Han går ofta på tvärs mot min 50-talistiska syn på sporten med stort S. Hans analyser gnager och skaver i mig.
Senast rotade han i Svenska Dagbladet i inälvorna i min inre sportvärld. Det är enligt honom inte självklart att begreppet fair play behövs.
Dessutom försvarar han filmarna och påpekar det som är självklart, nämligen att många spelar säger en sak och fular sig och skiter i reglerna om insatserna är tillräckligt stora. Som ett EM eller VM. Dubbelmoral – denna eviga mänskliga följeslagare. Pontus Wernbloom är hans man. En spelare i tiden som anammat en internationell ”fulnivå”.
Det gäller att vinna. Till varje pris? Får man förgifta värjspetsen som Laertes gjorde i Hamlet – överfört till fotbollsvärlden, preparera motståndarnas vätskeflaskor? Eller ska det vara tillåtet att saluföra både segrar och förluster med budgivning på Blocket? Det sportsliga kanske är överskattat.
Jag förbereder mig just nu för att åka till Italien. Puglia, för att förtära tillagad komage, närmare bestämt bladmagen, och njuta av säsongens nyvin och primitivodruvornas kraftiga nektar som förlåter ens synder och får en att glömma oförrätter. Fotboll? Kanske – Lecce och Bari har hemmamatch i helgen. Bari i serie B. Oplanerat är bäst.
I dag, onsdag 2/11, är det sanningens ögonblick för Bari-sonen Cassano som i söndags drabbades av yrsel och illamående och togs in på sjukhus. I dag ska nämligen sjukhuset i Milano komma med en kommuniké. Utanför hopas direktsändande medieenheter och banderoller med hoppfulla hälsningar och förhoppningar om en snabb återkomst i Milans färger. Svart och rött, död och kärlek.
Vi får inte glömma att världen också rymmer mycket kärlek.
Att se direktsänd fotboll – något som går i skov
Vet inte om ni känner igen er, men kan fotboll ibland gå försvinna från radarn? Jag konsumerar stora mängder fotbollsnyheter varje dag – i olika former. Men själva matcherna, att bänka sig och följa, har hamnart vid sidan av. Därav radioskuggan.
Gjorde ett försök igår att se Stoke-Newcastle. En god vän kom över med FIFA12 i väskan, vilket gjorde att vi istället spelade tv-spel i sex timmar.
(En parentes där: skapade karriärläge med Milan. Sålde Robinho, köpte Källström, fasade ut Gattuso och Zambrotta ur startelvan och gjorde en rekordvärvning genom att lägga 40 miljoner euro på Schweinsteiger, som hittills kraftigt underpresterat).
Jag har sett blott två ligamatcher med Liverpool i år. Missade Citys målfest mot United. Kan, eftersom jag inte sett dem spela, inte säga varför Newcastle lever ett förlustfritt liv i Premier League.
Inget av det här är likt mig. Jag prioriterar mina helger oerhört hårt, och har valt bort att uppleva fotboll i direktsändning. Det känns som om någonting fattas.
(Ytterligare en parentes, ett slags punchline: säger Joakim samtidigt som han är fullt medveten om att han – just ikväll – köpt biljett att se nya Tintinfilmen trots att Champions League visas på tv).