Category Archives: VM-peppen
VM-peppen (del 11): Maraton med krönikor och dokumentärer
Mina två vänner Michael och Oskar kom över till mig igår för att optimera VM-peppen. SVT har planer på att göra samma sak ikväll med sin ”VM-natt”, där de maratonsänder diverse VM-krönikor med start, ähum, 23:15. Jag sitter inte uppe för sånt, inte längre. Med alla tillgängliga kanalmöjligheter kunde SVT gott ha gjort en VM-kväll av det istället. Som vi gjorde igår.
Vi plöjde hela krönikor och korta klipp. Pratade VM, tippade VM, åt hemgjorda hamburgare och drack öl. En helt igenom perfekt kväll.
I inledande 50 Most Shocking World Cup Moments (som vi såg delar av) fick vi se sekvenser från VM ur ett påfallande brittiskt perspektiv. När Diana Ross missade målet i inledningsceremonin till VM 1994 frågade sig nån intervjuad komiker (minns inte vem) om Ross använt Chris Waddle som strafftränare. När Ronaldo tankade hårt i VM-finalen 1998 hävdade de att Emilie Heskey spelat matchen i en Ronaldo-mask. Maradonas Guds Hand mot England i Mexico 1986 tonsattes av Randy Newman när han sjunger ”I don’t like short people”.
Det blev för klämkäckt. Vi bytte för att kolla på krönikan från VM 1990 (mest för att få höra Bo Hansson lustmörda spelsystemet 4-4-2), men valde bort i samma veva som Hernan Medford sprang in 2-1 i matchen mot Costa Rica.
Höjdpunkten blev istället den brittiska dokumentären ”Hero” om VM 1986. Jag såg den osunt många gånger som 10-åring och nostalgifascinerades hårt av den specialskrivna, djupt tidsenliga musiken, Michael Caines trivsamma berättarröst och de näst intill pornografiska, ordlösa matchbilderna.
Presenterat grovkornigt och saktmodigt framstår Mexiko-VM som nästan mytiskt. Slutspelets straffskytte mellan Brasilien och Frankrike, där Platini kliver fram med neddragna strumpor, fick mig nästan att gråta.
I ett kort klipp följer också kameran med in i Argentinas omklädningsrum, där Diego Maradona leder hela laget i samma läktarsånger som den argentinska publiken bjudit på under match. Maradonas ansikte strålar av lycka. Det korta lilla geniet var lika mycket ett passionerat fan som han var VM:s viktigaste spelare.
Avslutningsvis klämde vi SVT:s krönikor från 2002 och 2006, där den förstnämnda var svårare än jag trodde att se. VM i Japan och Sydkorea är fortfarande ett djupt traumatiserat minne, en tillfällighet (Mattias Jonson slarvar på mittfältet) från vidare svenskt avancemang i slutspelet. Med nästan samma trupp två år senare var Fredrik Ljungbergs stolpträff allt som skiljde oss från att vinna mot Holland i Portugal-EM, på samma sätt som Anders Svenssons stolpträff mot Senegal kunde ha räddat oss från en för tidig hemresa.
Starkaste intrycket gjorde ändå krönikan från 2006, som helt är uppbyggd kring Zinedine Zidanes skalle i bröstet på Marco Materrazzi. Unisont hånade vi den då, såg den som ett utlopp för vansinne från en spelare med alla spelkulor tappade på vägen till finalarenan. En liten man, en liten spelare; en världstjärna som inte klarade trycket.
När jag nu såg bilderna igen, för första gången på flera år, slår det mig hur Zidanes skalle är själva sinnebilden för hur stor spelare han faktiskt var. Hade skallen kommit från, säg, Cristiano Ronaldo eller Michael Ballack skulle motståndarlaget vara på dem som getingar och skrika, gestikulera och aldrig ge sig.
När Zidanes skalle flugit in i bröstet, för alla andra spelare att se, händer ingenting. Ingen är i hans ansikte. Ingen skriker. Ingen ger igen. Ett stort ögonblick för en av tidernas största.
Kanske är det också en illustration över att vad det nu än var Materrazzi sa så var reaktionen befogad, ett slags överenskommelse att ”Zidane, det du gjorde – jag hade gjort det också”. Jag vet inte. Zidane tar kortet utan att nämnvärt klaga och lämnar planen. Den enda han pratat med då är Gennaro Gattuso, som i ett kort ögonblick klappat om honom nästan medlidande. Zidanes uttåg från världsfotbollen ses som ett vansinnigt hån mot hela hans karriär. Själv ser jag vår tids verkliga gigant mötas med en ojämförbar kollegial respekt.
VM-peppen(del 10) Skadeglädjens innersta väsen
Redan i den 18 minuten i Åttondelsfinalen mellan Italien och Norge i VM 1998 får Christian Vieri en djupledsboll, han tar med sig bollen, går förbi två backar och placerar bollen behärskat i det bortre hörnet bakom Frode Grodås i det norska målet.
Samtidigt i ett hyrt hus på Wesselsgate i Stavanger flyger jag upp ur min skinnsoffa och slänger mig ner på knä mot den mjuka heltäckande mattan i vardagsrummet och sträcker armarna upp mot skyn och vrålar ut en glädjeyttring ifrån mitt innersta urdjur. Det var så jäkla skönt, Norge var på väg ut ur VM.
Jag hade haft ett riktigt skitår själv, petad och utfryst i mitt klubblag Viking FK. VM slutspelet i Frankrike, där Sverige inte var med, kändes bara som ytterligare en örfil på en svensk förbrukad innermittfältare. Nationalistiska och mycket dryga norrmän hade hånat och flinat mer och mer för varje framgång som laget sparkat sig fram till. Norge hade till och med vunnit mot Brasilien vilket är något Sverige aldrig mäktat med. Kjetil Rekdal slog in en straff i slutet efter en situation där Tore-André Flo blivit dragen i tröjan vilket ingen sett, inte ens på TV-bilder, innan en svensk fotograf dök upp med en avslöjande bild där Flos tröja stod som ett segel i full vind.
Fontäner fylldes av segerrusiga norrmän över hela landet, det viftades som vanligt med de norska flaggorna, det var en stämning som i Sverige under USA VM 1994, och jag satt och gömde mig i mitt hus för att slippa alla flinande kommentarer från dessa självkära norrmän. Jag fick nog av det som flög runt i omklädningsrummet innan och efter träningspassen uppe i Eiganes villaområde. Fy så jäkla illa jag mådde.
Jag har alltid gillat norrmän, fortfarande gillar jag dom, framförallt Stavangerbor, men just då var jag rejält “in the mud” och jag mådde fysiskt illa av den nationalistiska yran orsakad av det norska landslaget i fotboll med långsparkar “Drillo” på tränarbänken.
Jag önskade inget annat än att laget skulle åka ur turneringen.
Därför satt jag på mina bara knän i sommarvärmen på den mjuka heltäckande mattan och jublade skadeglatt. Snabbt tog jag mig till baren i vardagsrummet och hällde upp en stor satans whisky och skålade med mig själv.
72 minuter senare var Italiens vinst ett faktum, Vieris mål blev det avgörande.
Jag har senare insett att skadeglädje definitivt inte är den enda sanna glädjen. Men i vissa undantagsfall kan känslan av revansch och glädje över andras olycka vara ett dramatiskt lyckorus. Den där dagen var en sådan dag.
Å jag skäms inte ens för att säga det.
VM-peppen (del 9): De medelmåttigas stora dröm
Den osannolike hjälten, den nya stjärnan, kommer i nästan alla fotbollsslutspel. Ingen var mer flyktigt briljant än italienaren Salvatore Schillaci, som inbytt i VM i Italien för tjugo år sedan seglade upp som bäste målskytt (6 mål) före exempelvis Englands Gary Lineker.
Schillaci gjorde mål även efter VM (i Juventus och Inter), men den explosiva urkraft han visade upp i världsmästerskapet återkom aldrig, och efter dålig infriade förväntningar och skador avslutade han karriären i Japan.
I EM för två år sedan hette Schillacis ekvivalent Roman Pavlyuchenko. Han lever numera ett stilla och tyst liv på Tottenhams träningsanläggning.
En spelare är aldrig så attraktiv och medvetet dyr som efter ett lyckat mästerskap. Minns ni summorna som initialt begärdes för Andreij Arsjavin efter samma EM som hjälpte Pavlyuchenko till Premier League? Zenit ville ha en hel hög miljoner (bergis i eurosedlar lagda i skum metallväska) OCH Leo Messi för att släppa Arsjavin. Ryssen blev den förste sedan 1946 att göra fyra mål i en match på Anfield, så hans värde i Arsenal är odiskutabelt.
Ändå är det den bortglömde Schillaci jag minns bäst. Jag trodde han var världens superstjärna innan jag fattade att han var en anonym italienare som vem som helst. Han dansade en sommar och aldrig mer, som ett slags galjonsfigur för alla som någon gång drömmer om att hitta den perfekta formtoppen, om så bara för fyra veckor av sin hela karriär.
VM-peppen (del 8): Gerrard visar (nästan) vägen i VM
Rio Ferdinand missar VM på grund av skada, och kaptensbindeln flyttar därmed över till Steven Gerrard. Han leder ett lag som för fyra år sedan hjälpligt tog sig förbi Ecuador i åttondelsfinal innan de slogs ut mot Portugal i matchen efter.
Utan att för den delen övertygat i gruppspelet. Joe Cole, redan målskytt, lägger upp en magnifik crossboll som Gerrard smäller in med huvudet. 2-1. Fem minuter kvar. I sista matchminuten kvitterade Henrik Larsson och höll således vår fina, 38 år långa förlustfria svit mot England vid liv.
Borde jag inte ha lagt upp Larssons mål? Verkligen inte. Liverpool krisar och Gerrard lockas av Real Madrid. Jag tänker att ett VM där han, som kapten, tar England till guld innebär en fosterlandskärlek och en titelyra som får honom att slutligt cementera sig själv som en del av Liverpool – in i pensionen.
Blott dagar från premiären av årets fotbolls-VM outar jag mig själv som hårt England-fan och tillbringar min lediga lördag åt att repeatspela den här på högsta volym:
VM-peppen (del 7): Maradonaslakten
VM 1986 i Mexiko är för alltid förenligt med Diego Maradona. Han ägde VM 1986 mer än någon annan spelare ägt ett VM. Och vi minns Guds Hand, rushen mot England, finalen; vi minns tekniken och gesterna. Men jag minns också när jag som nioåring inför Italien-VM fyra år senare såg en sån BBC-producerad dokumentär om Mexiko 1986, och hur koreanerna fullkomligt slaktade Maradonas alla försök att bryta sig fram.
Nu ser jag matchbilderna för första gången sedan dess och tänker att, jo visst, Maradona blir slaktad – men bygger det många gånger inte också på att koreanerna helt sonika är för dåliga? En bollrensning blir ett fult överfall, hur allvarligt menat var det? Och blir det en upprepning 17 juni när Argentina ställs mot samma motstånd? Se upp, Leo Messi.
(Klippet avslutas med matchbilder från Argentinas match mot Italien, oklart varför)
VM-peppen (del 6): Stackars Beckham
Det såg ju så bra ut. Oj, så bra det såg ut. Michael Owen var bara tolv år gammal och redan en fullfjädrad, übersnabb världsartist. I år kan det hända för England, jag vet att vi alla tänkte det. Så får David Beckham en tackling i ryggen och ge-igen-sparkar på Simeone som, givetvis, gör allt för att markera Becks tilltag.
En illustration så god som någon av de båda ländernas respektive karaktär i VM-spel. Med resultatet att Becks får lämna och resa hem som Englands mest hatade man.
Samtidigt, i de avgörande straffarna bränner David Batty sin chans att skjuta laget vidare. Haha – David Batty! Seriöst! It kills me every time jag tänker på det.
I årets VM kommer England att åka ur i kvartsfinalen. Tabloiderna kommer att skylla allt på det gemensamma misstaget John Terry och Ashley Cole gör på en förvirrad situation strax utanför straffområdet. Båda flyttar kort därefter till Real Madrid för att “slippa all press”.
Kom, som det heter, ihåg var ni läste det först.
VM-peppen (del 5): The Laudrups lekstuga i Frankrike
VM 1998 är mitt bästa VM, och Danmark dess kanske finaste behållning. Yviga och svårbemästrade Nigeria blev fullständigt överkörda av Danmark i åttondelsfinalen där Danmark spelade som potentiella världsmästare, stadigt framburna av då 34-årige Michael Laudrup.
Vi minns att han var bra, men exakt hur bra? Kolla passningen till Ebbe Sands 3-0. Och hur bra var hans bror? Kolla ribbträffen från högerkanten strax innan dess.
I en nytryckt intervju säger Zlatan Ibrahimovic att vi behöver elva som han för att vinna ett mästerskap åt Sverige. Jag tror att det räcker med att vi tar fram två Laudrups att backa upp honom.
Tyvärr föll Danmark med uddamålet (3-2) mot Brasilien i kvartsfinal. Jag minns jag grät lite grand.
VM-peppen (del 4): Straffdramat
Alla som läser den här bloggen lär minnas hur VM 1994 i USA tog slut: Roberto Baggio brände sin straff och Brasilien blev världsmästare.
Men kommer någon ihåg hur VM 1994 började? Det var faktiskt också med en straffmiss.
Under invigningen var det tänkt att Diana Ross i sitt shownummer skulle promenera över innerplan och avsluta distinkt från nio meter med spektakulära konsekvenser för infrastrukturen. Eller, för gamla Buster-läsare: En “stora kanonen” av Super-Mac Mahoney.
Hur det gick? Sådär.
VM-peppen (del 3): Slaget i Santiago
Innan gruppspelsmatchen mot Italien i VM 1962 vägrade värdnationen Chile att ta skaka hand och ta emot blommor från det italienska fotbollsförbundet. De var upprörda över nedlåtande artiklar om Chile i italiensk press och för att ett par spelare i det italienska laget hade sydamerikansk härkomst och ansågs som förrädare.
Det var väl en lämplig prelud för vad som komma skulle.
Slutsiffrorna skrevs till 2-0 för Chile men resultatet var knappast det som matchen, döpt till “The Battle of Santiago”, gick till historien för.
Snarare var det ögonblick som de i klippet nedan. Southpaw-jabben vid 2:00. Hoppsparken i huvudet vid 2:12. Rugbytacklingen vid 3:05. Storgruffet vid 3:30 när alla drar upp garden så det mer ser ut som ett gäng dåliga boxare som gör upp på en gräsmatta.
Den officiella affischen var en av de vackrare som VM-historien sett. Matchen förmodligen den fulaste.
VM-peppen (del 2): Tre försök att stoppa Caniggia
En sekvens mer än någon brinner i mitt minne från VM i Italien 1990. Öppningsmatchen på San Siro. Kamerun leder skrällartat över Argentina med 1-0 efter nick av François Omam-Biyik.
89:e minuten. Argentina jagar desperat ett kvitteringsmål. De bryter ett kameruanskt anfall, bollen går till inbytte Claudio Caniggia som direkt sätter full fart från egen planhalva.
Emmanuel Kundé försöker strax innan mittlinjen sätta in ett klassiskt krokben som Caniggia parerar och klarar sig ifrån med lite tappad balans som enda pris. Han får upp farten igen. Victor Ndip gör ett nytt försök, lite hårdare den här gången. Caniggia börjar snubbla kraftigt framåtlutad men står fortfarande på benen med farten intakt.
“Tredje gången gillt”, tänker Benjamin Massing. Det går inte direkt att säga att han satsar på bollen. Han snarare vräker sig in i Caniggia, bakvänd med höften före. Argentinaren flyger iväg som vante i vårvind. Massing laddar så hårt att hans sko flyger upp i luften i tacklingen.
Han hinner med att måtta en spark i strumplästen mot Jorge Burruchaga också innan han får lämna planen.
Det är på något vis vackert i sin dårskap. Kolla 6:25 in i det här klippet:
Och det tåls att ses från alla vinklar.