Category Archives: TFB
Den ständigt pockande frustrationen
Jag såg andra halvlek mellan Fulham och Liverpool igår. Missade första på grund av var tvungen att jobba. Finns inte mycket att säga om resultatet (Fulham vann med 1-0), för givetvis ska Pool stänga en sådan här match tidigt och inte hamna i en situation där laget trycker på sista tio i jakt på kvittering.
Vi – jag och mina vänner som också supportar Pool – sa till oss själva i början av säsongen att i år händer det; Pool slåss på allvar om en titel. Nu på väg mot jul inser vi att senaste årens visa spelas upp återigen, med den betydande skillnaden att anfallet härförs av en tvåmetersman som kostade £35 miljoner och som, trots detta, inte gör mål. Igår dessutom ackompanjerad på visselpipa av en domare som först såg Dempsey skalla Bellamy (utan att åka ut), och som sedan gav rött kort till Spearings hårda men inte särskilt fula brytning.
Och vad gjorde Dempsey då? Det avgörande målet förstås.
Att vara fotbollssupporter handlar så sällan om orgasmiska lyckorus. Vad det handlar om är svår självspäkning och frustration.
När ska Villas-Boas imponera i Premier League?
Vad som fascinerar med André Villas-Boas är att hans Chelsea spelar så stissigt. Blev så tydligt idag mot Liverpool som spelade med en fasligt långsam och felplacerad Charlie Adam som gav bort stora ytor för Chelseas mittfält att organisera och styra mer eller mindre ohotat. Och Chelseas insatser på Liverpools mål? Det första är en pinsam försvarsmiss, det andra är, ja, det är bara dåligt: Glen Johnson tränger sig fram bland fem Chelseaspelare och placerar bollen i mål med fel fot.
Ett lag som Chelsea ska inte sakna sin centrallinje. Men de gjorde det idag, mot ett lag som till stor del stod långt ner på egen planhalva och bara väntade.
Men Villas-Boas mest fascinerande drag är att han sitter på huk. Liksom lite för tydligt och lite för ofta. Som om han vill säga något med det; Kenny! Kolla vad jag kan! Klarar du ens att böja dina knän, gubbe?
Villas-Boas är en kille som äter sina vitaminer, det ska tillstås. Men jag väntar fortfarande på att han ska imponera i rollen om ledare för Chelsea.
Ett halvmiljard-plåster för Juve
En halv miljard euro (443,7) är inte kattskit ens i dessa tider då euron vacklar i skuggan av massiva statsskulder inom det egna valutahägnet.
Det är den summa Juventus president Agnelli begär i skadestånd för att italienska fotbollsförbundet, Federcalcio, har snubblat omkring i juridikens irrgångar. Frågan ska avgöras av en regional administrativ domstol, TAR.
Jag har försökt tränga genom juridiken för att förstå och nå kärnan i hela denna juridiska cirkus i ett flertal domstolar på olika nivåer och med olika kompetensområden – med ty åtföljande kommentarstsunami.
Det här är ett försök: Federcalcio har brustit såtillvida att förbundet särbehandlat Juventus som ju blev degraderat i samband med Calciopoli och berövad scudetton 2005/2006. Den fördes genom ett adminstrativt beslut över till Inter. Lika behandling är den grundprincip som all rättvisa baseras på.
Nu är det så att också Inter efteråt beslagits med inblanding i Calciopoli. Lika god kålsupare som Juventus och de andra inblandade klubbarna. Därmed borde Inter bli av med lo scudetto 2006. Men ställd inför det problemet smög Federcalcio ut en juridisk nödutgång.
Det är lätt att förstå hur Juventus tänker: Vi blev hånade, hårt ansatta för vår dåliga moral och flyttades ner i serie B, gick förlustiga den scudetto vi erövrat på plan som serie A:s bästa lag och tappade intäkter på grund av allt detta. Milanesarna däremot fick ett mästerskap i kavaj, framstod ett tag som moraliskt överlägsna och fick självklart stanna i serie A. Men bakom fina fasaden var Inter minst lika korrupt som Juventus.
Ingentin i den här röran är speciellt för någon av klubbarna eller italiensk fotboll som med sin återkommande skandaler får alltmer av ett trovärdighetsproblem. Precis som politiken.
Hamrén har utsatt blågult för två tuffa vänskapsmatchen. Tji poäng men en ganska hyfsad 0-1-insats mot England. Men Ibrahimovic närvaro på planen stod i den matchen i omvänd proportion mot hans närvaro i medierna. Han medverkade i alla fall fysiskt i första halvlek.
Återigen kommer jag att få lyssna till hur Guardians experter skämtsamt kommer att ifrågasätta hans status som världsspelare i podsändningen Football Weekly. Till skillnad från tabloidernas hyperpatriotiska fotbollsjournalister kommer de att varna för att redan nu, efter 1-0-segrarna mot Spanien och Sverige, utnämna England till världsmästare i förskott. De hjälper nog inte. England är stående världsmästare inför varje VM de tar sig till.
Gli Azzurris förbundskapten Prandelli blåste upp tisdag kvällens vänskapsmatchen mot Uruguay som en examen för hans manskap. Men examensfesten drogs in. Uruguay vann med 1-0 efter en prestigeladdad tuff holmgång. Kanske inte underkänt – men nästan.
Svenska landslaget är lite som Charlton
Ska vi försöka att finna något spännande alls i gårdagens match mellan England och Sverige? Eller, okej, en landskamp är alltid spännande på ett rent teoretiskt plan, om inte annat för att vi kan sitta så här efteråt och ställa fullt rimliga frågor som “Chippen? Really? Him?”. Jag vidhåller dessutom att Anders Svensson, 35 år gammal, inte har i träningsmatcher att göra eftersom han rimligtvis inte kan ses som ett spelalternativ i EM nästa sommar.
Jag börjar tro att det är LAS-regler som håller kvar honom.
Ändå. Vad var intressant förutom att Erik Hamrén fick en ny chans att visa hur hans lag ibland kan vara betydligt svalare offensivt än vi helst vill tro? Jag skulle säga att England var mest intressant. De ställde ett b-lag på plan (med viss stomme intakt), ett lag där de som vill ha en plats och en chans fick visa upp sig. England kan kosta på sig en återväxtfilosofi i matcher mot Sverige eftersom – och det här är ju själva kicken – ett engelskt landslag och en engelsk publik inte blir uppjagade av en match mot oss.
Sverige är ofarligt. Lite tråkigt. Sverige en mästerskapsnagel i engelska ögon, men det finns ingen djupgående rivalitet och ingen spännande historia som i träningssammanhang får engelska fans att tänka att nu jävlar måste vi visa support mot de arsliga kusinerna från norr.
Vi må vara segerrusiga efter att ha tagit oss till EM. Men i internationella sammanhang är det svenska landslaget en gäspning. Vi är Charlton. Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimovic spelar eller inte. Utanför mästerskapssammanhang är mitt ointresse för landslagsfotboll intakt.
M som i Monti och Moggi
Det är två män med efternamn som börjar på M som är heta nyhetsmässigt i Italien just nu. Den nyliberale ekonomen Mario Monte och förre Juventus-direktören Luciano Moggi.
För att börja med Moggi har han dömts till fem år och fyra månader i fängelse för sportsligt bedrägeri i första instans i en domstol i Neapel. Domen innehåller flera delar. Han fråntas också rätten att inneha ett offentligt uppdrag på livstid. Fotbollsskandalen Calciopoli dyker nu upp i den ordinarie rättvisan efter det att Moggi nästan avtjänat sitt sportsliga straff. Det är mycket hårda straff som utdömts för alla inblandade.
Så här ser en tabell över brottsligheten ut i den italienska fotbollen. Det är inte bara Moggi som var i farten i Calciopoli. Här finns domare som De Santis och klubbägare som bröderna Della Valle, Fiorentinas ägare). Ett riktigt tungt dokument som kommer att belasta italiensk fotboll under överskådlig tid. Många kommer säkert att överklaga och den italienska rättvisan mal långsamt om än inte särskilt säkert.
(anni-år; mesi-månader; multa-böter)
Luciano Moggi 5 anni e 4 mesi
Paolo Bergamo 3 anni e otto mesi
Innocenzo Mazzini 2 anni e 2 mesi
Pierluigi Pairetto 1 anno e 11 mesi
Massimo De Santis 1 anno e 11 mesi
Salvatore Racalbuto 1 anno e 8 mesi
Pasquale Foti 1 anno e 6 mesi e 30mila euro di multa
Paolo Bertini 1 anno e 5 mesi
Antonio Dattilo 1 anno e 5 mesi
Andrea Della Valle 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Diego Della Valle 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Claudio Lotito 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Sandro Mencucci: 1 anno e 3 mesi e 25 mila euro di multa
Leonardo Meani 1 anno e 20mila euro di multa
Claudio Puglisi 1 anno e 20 mila euro di multa
Stefano Titomanlio 1 anno e 20 euro di multa.
Till saken hör också att Inter dömdes för sportsligt bedrägeri tidigare. Men brottet var redan preskriberat och därför utmättes inga straff. Den domen kastar mörka skuggor över gentlemannen, storspelaren och Inter-ikonen Giacinto Facchetti som i egenskap av sportchef i Inter försökte påverka domarvalet inför matcherna. Allt enligt telefonavslyssningar som plötsligt dök upp. Han dog 2006 och slapp därmed se sitt namn dras i smutsen.
Som en historiens ironi finns det ett pris instiftat i hans namn. Den sjätte upplagan av Premio internazionale Giacinto Facchetti – Il bello del calcio delades nyligen ut till Uefa-presidenten och storspelaren Michel Platini.
Som om nu inte detta skulle räcka besvärar sig Juventus hos den administrativa domstolen TAR (tribunali amminstrativi regionali) över det italienska fotbollsförbundets, Federcalcios (Figc) sätt att hantera den sportsliga rättvisan genom att inte ta ställning i frågan om Juventus ska återfå de scudetto de eröverat på planen sedan Inter fällts av en domstol för sportsligt bedrägeri. Men det var väntat eftersom Juves president Andrea Agnelli har ett sjupunktsprogram för att återfå klubbens troféer. Han vill ha klarhet.
Agnelli har också passat på att ta avstånd från Moggi genom att påpeka att exdirektörens brott inte är Juves ansvar. Det har upprört Moggi. Distansering pågår.
Mario Monti har ingen lätt uppgift. Han vill leda en expeditionsministär till och med 2013 som har till uppgift att genomföra ett strängt besparingsprogram för att få landets ekonomi på fötter igen. Det vill säga uppfylla Marknadens krav. Vad det nu betyder? Ytterligare en historisk ironi är att entreprenören och den marknadstroende Berlusconi fälldes av just det – marknaden. Alla verkar räkna ut honom. Befängt, il Cavaliere har ett medieimperium att brassa på med i egen sak.
Det är rörande vilken tro somliga tycks sätta till opolitiska regeringar. Experter står plötsligt högt i kurs.
Men Monti får redan sina fiskar varma. Bossi och hans Lega Nord har slagit till taktisk reträtt under intensivt krypskytte mot Monti, mot storbanksväldet och symbolen för tjuvväldet, Rom – skattetjuven som ständigt vill stoppa fingrarna i medborgarnas fickor.
Lega Nord ger bara stöd åt sådant som partiet tycker om. Här är det inte fråga om bevilja något allmänt mandat för krishantering till Monti och hans regering. Lega Nord har inget ansvar för krisen. Det är varken nödvändigt eller säkert att Italien överlever. Men det gör Padana, Legans eget än så länge fiktiva lyckorike – i grova drag omfattande Po-slätten. Padanas parlament har öppnat på nytt. Kanske är det på allvar den här gången.
En sak är säker: Lega Nord som är en speedad och påtänd motsvarighet till Sverigedemokraterna kommer inte att samarbeta med Italien.
Frågan är om folket, de oxarna som Voltaire skrev, ställer upp på att ställa in den störande och stökiga demokratin och göra de uppoffringar som krävs för att få balans i landets ekonomi. Vad det nu betyder? Speciellt som stora grupper inte fått ut något ens av sötebrödsdagarna.
Grundtips: Monti klarar inte sitt beting.
Från förnedring till Cassano
Är det förnedrande för ett miljonärsproffslag i fotboll att få stryk med 6-1 av ett annat lika penningstint proffslag? Om så är fallet var går gränsen för att ett resultat ska betraktas som förnedrande? Vid fem måls skillnad?
Förnedra betyder att förödmjuka och vanära. Förnedring är att hamna med tillvarons Svarte Petter i handen och käka medlidande, nedlåtenhet och förakt hela dagen.
Den definitiva förnedringen för en människa i det turbokapitalistiska samhället består i att inte kunna försörja sig på sitt arbete utan vara tvungen att krypa in i en åtgärdslabyrint av välmenande coachning och där hans eller hennes oanställningsbarhet måste sockras med statliga nådepengar för att den gode arbetsgivaren ska kunna förmås ge denna mänskliga minuspost i samhällsekonomin tillträde till arbetslinjen.
Kan begreppet ”förnedrande” täcka dessa två små bitar verklighet? Knappast – utan att begreppet förlorar sin användbarhet.
Var det en bragd av Sverige att vinna över Holland och ta till sig till EM? Nej, det var skickligt – men knappast en bedrift eller ett hjältedåd? I grunden är det ju frågan om två lag av ytterst välbetalda fotbollsproffs som i ett nationellt sammanhang tävlar om tillträdet till en stor internationell fotbollsindustriell turnering, EM.
Om det varit så att de svenska spelarna likt ÖSK-ikonen Orvar Bergmark gått upp klockan sex på morgonen landskampsdagen för att jobba och efter avslutad arbetsdag jäkta till Råsunda för att möta ett gäng fotbollsproffs – då uppfylls bragdkraven.
Sportspråket blanksliter vissa ord. Tänk bara på ”katastrof”. Det är svårt att göra något åt eftersom mediesamhällets journalistiska praktik kräver starka språkliga retmedel och saftiga personangrepp för att sälja.
Jag tänker på det här när jag läser vännen Joakims betraktelse över sin avtagande lust till fotboll. Det är lätt i dag att få överdoser av det man är intresserad av nästan till besatthet.
Men det finns botemedel. Det gäller att minska intaget av kommentarer och försöka njuta av liret som det uppträder. Det finns så många finesser och så mycket glimrande artisteri i modern fotboll på toppnivå att det räcker och blir över. Messi är en trollkarl och Ibrahimovic är ett med spelet just nu och hans fysiska styrka känns nästan in i vardagsrummet.
Det är heller ingen synd att avbryta tittande på en trälig match som saknar all charm. Hur namnkunniga spelarna än är.
Det är kul att klättra upp på höga käpphästar och analysera analytikerna och kommentera kommentatorerna. Att utröna vilka som formulerar de vackraste självklarheterna. Och att försöka hitta pärlor på nätet. En sådan är Guardians bloggsändning Football Weekly måndagar och torsdagar med James Richardson i spetsen. Ett gäng journalistiska personligheter med olika accenter som bjuder på ett stort fotbollskunnande och ett språkligt fyrverkeri där engelskans alla stilnivåer blixtsnabbt utnyttjas.
Vissa matcher är inte värda att kommentera särskilt mycket – eller alls. Men fotbollsjournalistik är en industri och den måste fylla sina slots som blir alltmer av gluggar i en snurrande reklamkarusell.
Vännen Pelle Blohm har myntat uttrycket ”alibilöpning” när en spelare drar iväg som en skållad gnagare trots insikten om att det inte är lönt eller relevant i den aktuella situationen – alltså för syns skull. För att visa lagledningen och fansen att man är en kämpe av renaste vatten och värd kärlek och ett fett kontrakt. Jag knycker ”alibi” och benämner tomgångsanalyserna för ”alibikommenterande”. Härlig journalistisk fighting spirit: Analysjobbet-ska-göras-om-så-varenda-jävla-klyscha-ska-mobiliseras!
Jag har också nöje av filosofen Kutte Jönssson, docent i idrottsetik vid Malmö Högskola med rätt att djupanalysera idrotten. Han går ofta på tvärs mot min 50-talistiska syn på sporten med stort S. Hans analyser gnager och skaver i mig.
Senast rotade han i Svenska Dagbladet i inälvorna i min inre sportvärld. Det är enligt honom inte självklart att begreppet fair play behövs.
Dessutom försvarar han filmarna och påpekar det som är självklart, nämligen att många spelar säger en sak och fular sig och skiter i reglerna om insatserna är tillräckligt stora. Som ett EM eller VM. Dubbelmoral – denna eviga mänskliga följeslagare. Pontus Wernbloom är hans man. En spelare i tiden som anammat en internationell ”fulnivå”.
Det gäller att vinna. Till varje pris? Får man förgifta värjspetsen som Laertes gjorde i Hamlet – överfört till fotbollsvärlden, preparera motståndarnas vätskeflaskor? Eller ska det vara tillåtet att saluföra både segrar och förluster med budgivning på Blocket? Det sportsliga kanske är överskattat.
Jag förbereder mig just nu för att åka till Italien. Puglia, för att förtära tillagad komage, närmare bestämt bladmagen, och njuta av säsongens nyvin och primitivodruvornas kraftiga nektar som förlåter ens synder och får en att glömma oförrätter. Fotboll? Kanske – Lecce och Bari har hemmamatch i helgen. Bari i serie B. Oplanerat är bäst.
I dag, onsdag 2/11, är det sanningens ögonblick för Bari-sonen Cassano som i söndags drabbades av yrsel och illamående och togs in på sjukhus. I dag ska nämligen sjukhuset i Milano komma med en kommuniké. Utanför hopas direktsändande medieenheter och banderoller med hoppfulla hälsningar och förhoppningar om en snabb återkomst i Milans färger. Svart och rött, död och kärlek.
Vi får inte glömma att världen också rymmer mycket kärlek.
Att se direktsänd fotboll – något som går i skov
Vet inte om ni känner igen er, men kan fotboll ibland gå försvinna från radarn? Jag konsumerar stora mängder fotbollsnyheter varje dag – i olika former. Men själva matcherna, att bänka sig och följa, har hamnart vid sidan av. Därav radioskuggan.
Gjorde ett försök igår att se Stoke-Newcastle. En god vän kom över med FIFA12 i väskan, vilket gjorde att vi istället spelade tv-spel i sex timmar.
(En parentes där: skapade karriärläge med Milan. Sålde Robinho, köpte Källström, fasade ut Gattuso och Zambrotta ur startelvan och gjorde en rekordvärvning genom att lägga 40 miljoner euro på Schweinsteiger, som hittills kraftigt underpresterat).
Jag har sett blott två ligamatcher med Liverpool i år. Missade Citys målfest mot United. Kan, eftersom jag inte sett dem spela, inte säga varför Newcastle lever ett förlustfritt liv i Premier League.
Inget av det här är likt mig. Jag prioriterar mina helger oerhört hårt, och har valt bort att uppleva fotboll i direktsändning. Det känns som om någonting fattas.
(Ytterligare en parentes, ett slags punchline: säger Joakim samtidigt som han är fullt medveten om att han – just ikväll – köpt biljett att se nya Tintinfilmen trots att Champions League visas på tv).
Del Pieros hastiga slut
Fasta exkrementer i form av en cylinder lyder definitionen i ett lexikon. Eller mer rakt på sak och mycket mer vulgärt uttryckt – en skitkorv. På italienska stronzo som också kan vara femininum – stronza.
Den italienska finansministern Tremonti har benämnts så offentligt av en talesman för Berlusconi. Alltfler politiker och makthavare dyngar offentligt på med okvädningsordet för att stänka skit på politiska motståndare Tyvärr stänker ordvalet ner sagesmannen, för det är män som det rör sig om, och skapar ett debattklimat där endast verbala råskinn känner sig hemma.
Lega Nords ledare Umberto Bossi har en viss förkärlek för ordet. Han tvekar inte att använda det som bestämningsord som i ”skitkorvsjournalister” eller att okväda sina partikamrater.
Står Italien på tur att få känna på marknadens misstro och därmed kvalificera sig för EU-hjälp. Vem vet?! Och vad händer med fotbollen i en ekonomisk kris?
Serie A har drabbats av måltorka. Fem matcher utan mål i sjunde omgången. Det är tre namn som jag bär med mig från den. Klose som gav Lazio trepoängaren i Romderbyt på stopptid. Det var inte helt oväntat. Han utnyttjar varje lucka i försvararnas uppmärksamhet – och målen ser så där självklara ut. Vilket precis som när det gäller prosa tyder på många träningstimmar i att positionera sig och kontrollera bollen också när den kommer illa.
Giovinco, ”atommyran” kallad, som menar att han blivit illa behandlad i Juventus – som nu i Parmatröjan spelade fram till det avgörande 2-1-målet mot Napoli – som därmed gick på en mina. Och så Ibrahimovic som var lysande mot Palermo som inte hade ett skott på mål. 3-0 var i underkant.
Juventus hävdar att klubben gör allt med stil. Det kan man ha synpunkter på. Calciopoli och obotfärdig säger jag bara. Inte heller verkar klubben sätta en stilfull punkt för sin storspelare Del Piero. Agnelli tog till bossfasonerna inför aktieägarna nyligen och lät göra veterligt att det är Del Pieros sista år i klubben inför ett möte med aktieägarna.
Kontraktet löper in på nästa år med möjlighet till förlängning enligt vissa källor. Men basta säger Agnelli redan nu och ursäktar sig med att aktieägarna inte träffas så ofta. Det ser mer ut som ett sätt att förbygga eventuella diskussioner om en förlängning av Juventus-ikonens närvaro i lagen. Inte särskilt elegant men effektivt.
Men låt oss för all del inte ta till några fula ord – men nog har Agnelli uppträtt som en skitstövel.
Bortser man från alla nyanser i den här frågan återstår ett grundläggande mänskligt problem
Tack för en sommar att se fram emot
Okej då. Jag står rättad i efterhand; jag trodde inte Sverige skulle slå Holland. Visst var det hemmamatch, visst var det ett Holland som redan avancerat, visst finns det prejudikat i form av historiska svenska insatser mot starka lag i kvalet (vilket jag, om inte annat, fick en lektion om av min vän Fredrik idag).
Trots det – jag trodde inte på Sverige.
I efterhand undrar jag varför. Vi spelade ju på hemmaplan, vi har ju klarat sådana här matcher förut, och Holland – detta energiska och segerrika Holland – hade ju ingenting alls att spela för mer än en förhoppning att inte knäcka en imponerande svit utan förluster. Självklart kommer landslagshjältarna fram i det läget.
Och visst. Det svenska landslaget räcker, i mina ögon, inte till nästa sommar när det blir EM. Inte mot Tyskland, mot Spanien, en ny match mot Holland eller ens en kvartsfinal mot England.
Just nu spelar det mindre roll. Sverige är i EM, och nästa sommar blev plötsligt så rysligt mycket trevligare.