Category Archives: Utanför planen
Man U – the great cow
Wayne-stormen blåser över de brittiska öarna och ger upphov till små stormbyar i mediesportvärlden överallt. Men knappast någon brainstorm.
Huvudpersonen själv, mr Wayne Rooney, lever nu under dödshot. Somliga supportrar tar bokstavligen fotboll på blodigt allvar. Hatet är nära granne till kärleken hos dem.
Mr Rooney är inte bara en fantastisk lirare utan också en sexatlet som förser de engelska tabloiderna med storsäljande eskapader. Killen är en guldgruva som nyhetsindustriell råvara.
Vad är det då om? Jo, saken är den att Rooney vill lämna Manchester United. För att vinna troféer säger han, vilket inte fallit Man U-folket på läppen.
Det är redan klart med Manchester City antyder somliga medier. Måhända Real Madrid är nästa klubbadress? Vem vet? Kanske Rooney och hans agent Paul Stretford som i så fall har miljoner att stoppa i egen ficka. Han gillar säkert läget.
Men det finns flera aktörer som gjorda för scenen och så många underintriger och sköna hakar och saken kräver en teaterrecensent med känsla för fotbollsfars. Silly season har nämligen övergått i en fars som kan bli en långkörare.
Först ut är den store fotbollspatriarken Sir Alex Ferguson. Han presenterade i en nyhetssändning häromdagen en egen variant på talesättet ”gräset är grönare på andra sidan staketet”. I hans version är det grannens ko som verkar bättre för bortskämda spelare än den egna gamla kon. Men där biter sig Wayne i tummen menar sir Alex. Ingen ko är bättre än Man U:s rödbrokiga ko.
Graden i hans ilska kan lätt avläsas av hur skotsk skotten sir Alex låter. Nu lät han verkligt skotsk. Ättikssur dessutom. En otacksam slyngel är vad Rooney är. Är det rent av början till sir Alex svanesång? Patriarkens fall?
Men det finns en nivå till i dramat. The Glazers, ägar-gringosarna från Nordamerikas Förenta Stater har pantsatt kossan Man U å det grövsta. Räntorna rider dem som en mara efter finanskrisen. En riktigt fet försäljning ger cash till ränteinbetalningar. Drar familjen i trådarna i kulisserna?
Trasselsudden av om och men och underintriger verkar hämtad ur ett Shakespearedrama.
Är det sant att Rooney på nytt är vristskadad? Och var det Sir Alex trognaste mittfältslöjtnant Paul Scholes som märkte förrädaren på en träning?
Anar Rooney att han behöver en vristoperation och att han förmodligen aldrig någonsin kan komma tillbaka förra säsongenn formidabla formtopp – före VM? Detta trots att han fortfarande är ung, fyller 25 snart. Följaktligen vill han och hans agent dra in så mycket pengar som möjligt innan Uefa-bestämmelserna om finansiellt fair play träder i kraft om två år. De som ska försöka råda bot på fotbollens fantasisummor som hotar spelet självt.
En annan ekonomisk hake är att Rooney kanske själv kan köpa ut sig från sin återstående kontraktstid genom att betala en spottstyver i förhållande till sitt marknadsvärde. Hans kontrakt går ut sommaren 2012.
Orsaken är att han kan hänvisa till den så kallade The Webster Ruling – ett utslag av Fifa där en spelares ensidiga rätt att lösa sitt kontrakt, oavsett återstående kontraktstid, slås fast – förutsatt att spelaren har uppfyllt vissa villkor. Men ingen vet säkert om det kan tillämpas i fallet Rooney. Här finns flis att hämta för advokater.
Allt känner naturligtvis the Glazers till. De vågar nog inte ta risken att syna korten. Tänk om familjen bara skulle få in några futtiga miljoner för Rooney.
Men samtidigt måste ju Man U prestera bra för att dra in pengar åt familjen. Den sitter med skägget i brevlådan. Ska the Glazers komma undan igen och låta Rooney få bära hundhuvudet. Lurigt lir i vassen.
Hur som helst farsen kan sluta i domstolen som i fallet Liverpool.
Fotbollen är ju bara en lek. Och tänk om att hela sanningen är att Rooney är uttråkad och vill spela någon annanstans i världen. Han är ju bara 25 snart.
Omkväde:
Fotbollslivet är blott en skugga, en stackars spelare. Som klagande struttar omkring under matchtid. Ett spel berättat av en idiot fullt av tröjdragningar och knätacklingar – utan någon betydelse.
Poor Liverpool.
Fylleturné med spyflugor
Prisa ej dag förrän afton är hunnen, rådde de bistra gamla islänningarna. Därmed varnande för en omedveten tilltro till att en bra morgon garanterar en lika bra eftermiddag.
Målvakten Magnus Hedman verkade född under en lycklig stjärna: bra målvaktskarriär, Guldboll, familj, vänner och fans.
Men ett oblitt öde har gett honom en sittopp med bly i handsken. Efter en dopningdom fick han sparken som expertkommentator. Så kan det gå i det lilla kungariket med den stora dubbelmoralen.
Och han verkar tragiskt nog existentiellt punch-drunk.
Hedman befinner sig just nu på fylleturné genom Sverige som kändis-dj, skriver en av våra vanligaste kvällstidningar. I lördags jobbade han enligt uppgift gratis för att visa upp sitt dj-kunnande assisterad av Jockiboi, och Nemo Hedén deltagare i den så kallade skandalsåpan ”Kungarna av Tylösand.”
Enligt arrangören väntar de stora pengarna längre fram.
Jockiboi berättar att Hedman var ganska risig men kunde supa längre och mer än till och med Jockiboi själv.
Ett stycke spyfluge-journalistik med en packad såpalirare som buktalare.
Fred Perry-hype anno 2004…
Sprang på ett par gamla skolkamrater för någon vecka sedan. Dom stod i en butik i centrala Örebro och rotade runt ibland Ben Sherman-kläderna. De två är gamla Mods som fortfarande i vuxen ålder håller stilen och det med vuxen värdighet.
Jag fick frågan om Fred Perry. Om jag fortfarande använde det märket? Om jag fortfarande var sponsrad? Vilket jag personligen aldrig varit.
Detta är synnerligen intressant. Vilken genomslagskraft TV kan ha. Jag deltog under några år i mitten av 2000-talet i programmet Liga Europa i Kanal 5. Vi hade sällan över hundratusen i tittarantal men programmet var uppskattat och vann priset Kristallen ett år för bästa sportprogram.
När programmet skulle dra igång ville vi göra något nytt både med fotbollen men även när det kom till studiomiljö och kläder. Fotboll i TV är synonymt med kostymer och ofta slips. Här skulle vi göra nått tuffare. Jag och Tommy Åström som var de ordinarie i rutan träffade en stylist för att hitta rätt stil och jag droppade mina tankar kring fotboll, mode och musik. Det ledde fram till att jag fick, eller snarare programmet, spons med Fred Perry som vid det tillfället var lite bortglömt men stod i dörren för en ny hype som till sist skulle sluta med svennevarning och nästan Dressmanklass. Men då var det relativt hett och lagom farligt för ett konservativt TV-medium. Å vilket genomslag det fick.
Jag hade tio olika färger av deras pikéer, träningsoverallsjackor och långärmade V-ringade tröjor i olika färger och modeller. Jag mosade ut Fred Perry-budskapet bara genom att sitta där och prata fotboll i kläderna. Det gick så långt att supportrar som inte gillade mig vägrade att bära märket medan andra ville ha det. Hela jag blev förknippad med detta klädmärke, mer jag än programmet i slutändan. Det var helt sjukt vilken fokusering på kläderna det blev. Innan det första programmet fegade producenterna och produktionsbolaget så första programmet blev ett misslyckat mellanting mellan allt och ingenting, därefter körde vi stenhårt på grundtanken med Perrystuket och Lottoskor, även om ingen brydde sig om skorna. Det blev succé reklammässigt.
Därför skrattar jag lite grann för mig själv när jag fortfarande, minst fem år efter det sista programmet, förknippas med Fred Perry. Ett märke jag slutade använda långt innan den dagen sporthandlare började plocka in det i sitt sortiment.
Att härska genom att söndra
Jag har haft vissa svårigheter att känna lusten att skriva om fotboll den här veckan. Vi lever just nu i en parlamentarisk situation utan självklart styre och ser att flera hundra tusen svenskar anser att SD bör få stolar att sitta på i Riksdagen. I SD:s värld ser man muslimer som ett livsfarligt hot, man vill nästan helt stoppa invandringen och ser helst att så många utomrikes födda som möjligt drar härifrån.
Är något av det här dolt? Inte alls, SD är mycket tydliga med vad de vill. Vi som läser på och försöker att förstå har avfärdat partiets politiska inriktning och ambition som ett dåligt populistiskt skämt.
Men nästan 6 procent röstberättigade svenskar ser inte SD som ett skämt. De ser dem som partiet de vill ska delta i processen att lagstifta i Sverige.
En överväldigande majoritet väljare röstade på något annat än främlingsfientliga, populistiska och politiskt sett mycket obildade SD. Vi måste komma ihåg det. Tendensen blev däremot mycket uppenbar när jag såg kameran svepa över SD:s valvaka på söndagskvällen. För där stod de unga männen (det är ju nästan alltid bara män, kolla förslagsvis genusfördelningen bland de 20 SD-politikerna som nu kommer in i Riksdagen) och skanderade hejaklackramsor i sin glädje över röstframgångarna.
Det var pöbeln vi såg. Den medvetet ointresserade och enkelspåriga pöbeln som vill härska genom att söndra. Där komplicerade frågeställningar är ointressanta att diskutera, och där SD:s förenklade budskap som hittar fiender att sluta upp mot (muslimer, den etablerade pressen, politiker som inte ”förstår hur vanligt folk tänker”) är lätt att ta till sig.
Läs artikelkommentarerna på tidningarnas hemsidor. Där har SD-anhängarnas syn på Sverige tolkningsföreträde. Vad media än rapporterar kommer det ner till två simpla motargument: “bara SD vågar säga hur det egentligen ligger till med integrationspolitiken” (vanligaste ordet är “massinvandringen”, ett retoriskt sett mycket smart ordval) och “redaktionerna är fega som bara svartmålar SD”.
Att inget av argumenten innehåller ett enda spår av sanningshalt är, i det här fallet, skitsamma. För när pöbeln bestämt sig krävs det något formidabelt för att ändra deras syn på världen. Vår kollektiva skam är att vi inte på allvar talat med SD:s företrädare och misslyckats att tala till dess väljare. Därför får vi välkomna pöbelns politiska företrädare till Riksdagen.
En förfalskad värld?
Satt och funderade lite över valet i morgon och kom att tänka på hur många av de som argumenterar om olika saker som egentligen inte har en susning om hur andra människor har det. De flesta lever i sina små världar med likasinnade, vänner som har ungefär samma inkomst, som har ungefär samma familjekonstellationer, som åker på semester till samma ställen, om de har råd att åka på semester. Människor som roar sig i samma lokaler som likasinnade, som fikar på samma ställen som sin egen klass med stil eller ingen stil. Hur många kan på allvar sätta sig in i andras liv, hur de fattigaste har det, eller hur de rikaste tänker om de som har det sämst. Pratar vi med varandra överhuvudtaget? Möts vi överhuvudtaget? Vad vet vi om varandras liv? Inte mycket när man hör debatten.
Samma förfalskade värld lever jag i för närvarande när det kommer till den allsvenska fotbollen. De senaste veckorna har jag upplevt ett jädra drag på arenorna. Till exempel ÖSK:s uppvisning hemma mot Helsingborg med lyrisk publik, eller AIK mot den stora fienden IFK Göteborg i en stekhet match. Därefter dramatiken på Stockholms Stadion när Djurgården vände underläge mot ÖSK till vinst under de sista tio minuterna. Därefter ett sjukt drag på Gamla Ullevi när Blåvitt avgjorde derbyt mot Gais i slutminuterna. Och till sist årets match i Malmö där MFF slog Helsingborg IF i seriefinalen inför ett fullsatt Swedbank Stadion som vibrerade och hoppade i vild glädje och eufori. Dessutom i en match som inte skådats i detta land under hela 2000-talet. Galenskap.
Problemet är nu att jag i min lilla bubbla nästan går och tror att det är så här svensk fotboll ser ut…hela tiden. Internationell klass på arenorna med fest, tifon och fullsatta läktare. Vi på Canal Plus väljer ju alltid de mest intressanta matcherna i varje omgång och då blir det nästan en sanning för mig.
Det är lätt att glömma att det pågår en vardag därute också. Tomma läktare på Grimsta IP, på Vångavallen, Rambergsvallen och en mer iskall vind över Strömvallen i Gefle, Gamla Ullevi på Gaismatcher eller dit jag ska i morgon.
Det är dags att komma ner på jorden igen, verkligheten kommer slå en rejäl dish på min kind när Örjansvall bjuder på HBK mot ÖSK. Jag skriver det inte av brist på respekt för klubbarna eller ovanstående arenor. Men faktum är att det är enorm skillnad på den underhållning som bjuds.
Det är lite som Sverige i övrigt. På vissa platser är det fest, på andra platser blåser tomma plastkassar över öde torg. Det gäller att öppna ögonen och inse detta.
Legitimera yttrandefriheten
I Sverige finns ingen korruption eller organiserad brottslighet. Svenska ämbetsmän och makthavare ska behandlas med respekt ty de är oförvitliga och ofelbara i sin maktutövning – kemiskt ren från mannamån. Alla påståenden om motsatsen ska betraktas som undergrävande av folkhemmet och fosterlandet.
Alla religiösa föreställningar och praktiker, utom möjligen änkebränning, är av godo. Monarkin är av Gud ingiven. Och i vanvördigheten döljer sig Satan.
I Sverige leds alla ideella organisationer av oförvitliga medborgare som aldrig skulle kunna tänka sig att missbruka sin maktställning eller förse sig ur kassan. I Sverige tillsätts alla offentliga tjänster enbart på meriter. Vi är ju ett folk och land praktiskt taget utan skandaler genom historien.
Visst vi har tuktat en och annan. Den första Bernadotten var lite ängslig som gamla radikaler brukar bli och ville sätta liberala glappkäftar på fästning.
För 100 år sedan stiftade Kunglig Majestät en lag som gjorde preventivmedel olagliga. Det blev också olagligt att sprida kännedom om dem. Den så kallade lex Hinke, uppkallad efter författaren och journalisten Hinke Berggren. Han hade haft oförsyntheten att propagera för dessa medel och därmed förtjänat sitt fängelsestraff. Tyvärr så försvann lagen 1938 till men för nativiteten på sikt.
I dag har vi ett annat Hinke-problem, den så kallade konstnären Lars Vilks vars föreläsning om konst och yttrandefrihet på Uppsala universitet å det brutalaste avbröts av en upprörd pöbel. I klartext stoppades en akademisk föreläsning i det fria ordets högborg. Föreläsaren var därtill inbjuden av Filosofiska institutionen.Men alla är inte så upprörda över det ty Vilks är ju så moraliskt, intellektuellt och konstnärligt lättviktig.
Om nu Vilks är en konstnär så är han en usel konstnär går resonemanget. I grunden kanske bara en publicitetskåt provokatör. En solitär i detta renhjärtade land. Han är förvisso filosofie doktor i konstvetenskap – men det är ju vid Lunds universitet.
Det finns minst två professor på Uppsala universitet som verkar tycka att Vilks är en simpel typ som inte ska släppas in på lärdomsätet. En del kulturjournalister tycker inte heller att han är värd att bekymra sig över. Man kan alltid lita på att några medlemmar i den kåren inte tycker om yttrandefriheten om den inte brukas av politiskt korrekta, intellektuella typer med rätt estetisk framtoning. Det vill säga dem själva. Alla är dock för yttrandefriheten i princip men man måste vara pragmatisk…
Vad göra med Vilks som sprider sådan otrivsel i kulturen? Det går inte att sätta honom i fängelse för hans estetiska, moraliska och intellektuella tillkortakommanden. Eftersom det saknas lagrum för sådana renhållningsåtgärder. Somliga som är trötta på Vilks hoppas säkert att självcensuren ska slå till. Men han verkar var en fighter som inte låter sig slätkammas och tystas.
Se här ett anspråkslöst och framåtsyftande förslag: Varför inte skapa ett ämbetsverk för kvalitetssäkring av yttrandefriheten (KYF) där representanter för politiker, den publicistiska och konstnärliga eliten samt alla religioner får samverka i att utfärda legitimation för den som på något sätt vill kritisera den rådande verklighetsuppfattningen, religiösa och vetenskapliga föreställningar och alla eviga sanningar.
Ansökningsförfarandet kan finansieras genom avgifter vilket gör att en god ekonomi också här gör ett försteg vilket borgar för viss försiktighet.
Den som saknar legitimation och öppnar näbben eller försöka skapa ny konst ligge ogill.
Själv börjar jag misströsta om yttrandefriheten i Sverige. Den relativiseras snabbt. Självcensur och konflikträdsla kan sätta en effektiv munkavle på ett fritt åsiktsutbyte och tysta obekväma åsikter och idyllisera verkligheten. Som författaren Sven Delblank skrev i en av sina mörkare stunder: Vettig folk håller käften, målar inte tavlor och skriver in böcker.
Den aggressive mannen
Två oberoende texter i två olika tidningar om två helt olika ämnen väckte mitt intresse idag. Trots de stora skillnaderna undrar jag ändå om de inte någonstans trots allt hänger ihop. Tanken svindlar.
I Aftonbladet skriver Ronnie Sandahl om mäns våld och varför inga politiska partier pratar om den problematiken. Varför 90 procent av allt dödligt våld orsakas av män. Alla undrar hur det kan hända, om och om igen. I Härnösand, i Falköping och i Landskrona. Medierna ställer frågorna varför och politikerna skyller på allt mellan himmel och jord beroende på partifärg. Men ingen pratar om den verkliga problematiken, enligt Sandahl. Om männen i sin roll som män.
I den andra kvällstidningen Expressen läser jag en intervju om Johan Mjällby och hans “succé” som inhoppande assisterande tränare i Celtic. På en fråga om hur han och huvudtränaren Neil Lennon fick vraket att åter börja segla svarade han på sant machomanér.
Men det krävdes att en före detta svensk landslagskapten med ett svårt sargat knä gick in på träningen och visade de stukade spelarna vad vilja innebär.
- Jag tror att de förstod, och de undrade vad det var för dåre som håller på att glidtacklar hela tiden, säger Johan Mjällby.
I Johan Mjällbys värld handlar ledarskap om det som alltid varit ett ideal på de brittiska öarna och kanske allra mest högst däruppe i Skottland. Man ska vara en man som står upp och käkar smärta till frukost även om benet är brutet. Inget jävla gnäll. Man ska in i skiten och gröta, visa hjärtat blödande och dunkande i högerhanden upp mot publiken med blodet rinnande nedför armen. Gör man inte sitt jobb är den enda ledarskapslösningen att skälla ut den förbannade spelaren så att huden klistras mot väggen som en spaghetto al dente. För Mjällby handlar det om karaktär och stake förstås, två ord som är hackade in i stentavlor från den brittiska fotbollens ursprung. Som ett av tio fotbollsbudord. På en fråga om vilket ledarskap han och Lennon föredrar är det föga överraskande maktspråk det handlar om. Odemokratiskt, tränaren är gud även om spelarna naturligtvis får ha synpunkter(vilket med min egen erfarenhet av dessa tränare betyder att du sitter på läktaren nästa match…”son”. Den tränarfilosofin tycker Mjällby funkar allra bäst vilket han även berättade från scenen på den allsvenska upptaktsträffen i Örebro. För mig låter han som en kvarleva från ett hemskt 60-70 och 80-tal. Mycket har hänt sedan dess även om Mjällby verkar ha missat det.
För att försöka knyta ihop de här två artiklarna så vill jag först starkt påpeka att jag inte menar att Johan Mjällby har ansvar för att män går ut och slår ihjäl folk. Däremot är det intressant med den aggressivitetsdyrkan som till stora delar styr fotbollen och som jag själv varit en del av. Ja, jag var nog en liten mini-Mjällby under stora delar av min karriär. Ishockeyn är ännu värre. Machomän som inte får visa några svagheter, machomän som tuppfightas ute på planen och pinkar in revir genom maktspråk och till några procent våld. Det är uppbyggt ur det, gamla krigslekar som moderniserats och fått ett regelverk. Svaga mot starka, starka mot svaga. En kamp för att få hyllas och hedras som den store starke segraren.
Det man sedan kan fundera på är vad förloraren, och den som inte räcker till i den eviga kampen om manligheten eller den tappade manligheten, tar sig till. Det är kanske en väldigt lång väg mellan Ronnie Sandahls text och fotbollens machoideal som Johan Mjällby representerar men det är utan tvekan två grenar på samma trädstam.
Länge leve kackerlackan!
Kackerlackorna ger sig inte. De var med i evolutionsmatchen redan under uppvärmningen och visar inga tecken på att flytta in i Hall of Oblivion för utdöda arter.
Tvärtom, försäkringsbolaget Trygg-Hansa rapporterar att alltfler flyttar in hos oss. Trots att de är lika ljusskygga som den organiserade brottsligheten. Men bättre en kackerlacka i skafferiet än en kriminell biker i byrån.
Över 600 fall anmäldes förre året. En fördubbling på fem år.
Kackerlackorna är ena hejare till fortplantare. Men så tillhör insekten också gruppen äggpaketerare.
Fem honor i en koloni ser till att populationen ökar med 200 nya medlemmar var femte vecka. Mamma mia!
Kackerlackornas dåliga rykte är överdrivet fastslår NE. Kanske kommer de att fortsätta att leva i högönsklig välmåga också sedan den siste miljöpartisten tagit ner den miljövänliga skylten.
Deras överlevnadsförmåga gör mig lätt upprymd. Ungefär som när jag läser om upproriska människor som förblir trilska, vanvördiga och kritiska hur många doser värdegrundsörja, förtäckta hot och översåtliga luggar de än får utstå.
Liberala vacklanden
Det vacklar omkring ett spöke i Europa och vill förbjuda vissa klädesplagg i lag. Vilket är något helt annat än att diskutera mode och lämpligheten av att exponera x kvadratcentimeter hud. Läs kvinnohud.
I lag alltså. Belgien har gjort det, Frankrike är på väg och överallt dyker frågan upp. Saken gäller som bekant inte huruvida vita burkiga män sommartid får gå i bar överkropp iförd endast blygdhängande syntetshorts och tubsockor under lågprissandalerna.
Nej, det är burka och niqab som får det att klia i lagstiftningsivrarnas avtryckarfinger. Hela mitt liberala inre reser ragg. Ska vi få en lagstiftning som kommer att skapa en massa krångel och tolkningsstrider. Har polis- och domstolsväsendet inte tillräckligt att göra redan. Det finns en mängd skäl att kritisera plaggen som sådana, till exempel av kommunikations- och jämställdhetsskäl.
Men inga av dem är så tunga att de kan ligga till grund för lagstiftning. Dessutom kommer förbudslagen att rikta in sig på och utpeka en religiös grupp som ska anpassa sig till statens påbud.
Staten har lika lite med den frågan att göra som det extrema gällivarehänget med exponering av kallingresår som unga män stundtals excellerar i.
Vill vi verkligen bli en spegelbild av Saudiarabien och införa en klädkod som kontrolleras av polis och domstolar? Det vore en obscen politik som genast skulle leda till att jag skaffar mig en munkkåpa och ständigt går med nedfälld kapuschong över huvudet. Kanske bra av estetiska skäl.
Det hettar till om Europa. Eurons kris är vår kris. Jag röstade för att införa euron – extremt internationellt samarbetsvillig som jag är. Majoriteten var emot. Sådan är demokratin. Det går inte alltid som man vill.
Det blir svårare delta i en folkomröstning ytterligare en gång med tanke på händelserna i Grekland och Sydeuropa generellt.
Det finns skäl att dröja vid Grekland. Landets manipulationer med nationalräkenskaperna är kända sedan länge, och landet borde inte ha fått komma med i valutasamarbetet.
Dessutom har Grekland precis som flera andra länder ekonomiska problem på flera områden. Så är pensionssystemen förmodligen för generösa i förhållande till samhällsekonomin i hela Sydeuropa.
En av grundbultarna när det gällde euron var budgetdisciplinen. Den betonades under hela folkomröstningskampanjen. Budgetunderskotten fick inte överskrida en viss gräns. Men det har både Tyskland och Frankrike faktiskt struntat i och syndat på nåden.
Däri ligger problemen. EU:s båda stormakter har inte velat underkasta sig den disciplinen eftersom det skulle ha lett till inrikespolitiska problem. Så Grekland är inte ensam i skamvrån.
Nu släpps det upp nya politiska försöksballonger från Bryssel som vill ha ett tuffare regelverk, med budgetkontroller och sanktionsmöjligheter. Det luktar överstatlighet lång väg. EU har inte lyckats med få det regelverk som finns att fungera. Vad är det då som talar för att tuffare tag skulle ge resultat. Och går det överhuvudtaget att få till sådana regler med tanke på hur länge det tog innan Lissabon-fördraget hade baxats igenom. Sådana regler kommer att öka det demokratiska underskottet inom unionen. Det finns gränser för det också.
Det är bara att tänka sig situationen att Berlusconi och Sarkozy i en nära framtid skulle tas i örat för sina budgetar. Oavsett graden av saklighet skulle nog de båda makthavarna be Kommissionen dra dit pepparn växer – och handla efter eget politiskt gottfinnande.
Själv vacklar jag omkring på mitt liberala spelfält och grunnar över hur jag skulle rösta vid en ny folkomröstning. För eller mot. Nobelprisekonomen Paul Krugman har fått in tunga kroppslag på mig i sin blogg. Han och andra bemärkta ekonomer menar att euron är hotad som valuta.
Det är tungt. Det värsta är att när den rädslan via oss människor tar sig in i de nervösa digitala nätverken som är marknadens medium kan farhågorna bli självuppfyllande.
Det verkar vara ett spöke i farten också där. Det kraftiga ögonblickliga börsfallet i New York för några veckor lär ha utlösts av en enda affär och datorernas program. Jag förstår inte förklaringen.
Men kanske vi inte vill veta sanningen. Inte ens ekonomijournalisterna.
Vi fruktar att det mesta som ser så rationellt ut på ytan är tillfälligheternas spel där pengar och girighet dansar digitala häxdanser genom nätverket.