Category Archives: Utanför planen
Fotbollen, livet och lyckan
Jag älskade en gång fotbollen så mycket att jag trodde den var en lyckobringare med livstidsgaranti. Det var under pojkåren naturligtvis. Vad kunde någonsin gå fel om man fick iföra sig ett matchställ, smörja in benen med liniment och dricka läskedryck efter matcherna. Gå hem utpumpad och avspänd och sova som en stock. För att vakna upp till nya träningar och nya matcher.
Jag kommer plötsligt ihåg dessa gossegosiga lyckokänslor. Kanske skulle jag känt samma sak för musik om jag lärt mig lira trummor och platsat i ett band. Men det var fotboll som gällde och fick allt annat att blekna bort. Som två kom bandy och trea ishockey och fyra handboll.
Men någonstans började livet gå snett. Det var då vi inte kunde spela fotboll hela dagarna. Ett elände. Sedan blir det bara värre.
Jag tänker på denna naivitet och hur vi såg på lirarna i de lag vi höll på, ”Silverpilen”, ”Prosit”, ”Brosket”, ”Mona-Lisa”, ”Jangblad”, ”Nibbe” … De sprang in på planen varje vecka, hemma eller borta, och vi antog utan närmare reflexion att deras liv utanför planen var ett enda stort lyckorus. De spelade ju fotboll i riktiga tröjor och med riktiga skor på en riktig plan med publik och domare och linjemän… Någon gång såg vi dem med vackra kvinnor efter matcherna.
Gary Speed var en gedigen lirare. Jag kommer ihåg honom speciellt från Newcastle-tiden. Han var en riktig lagspelare med en lång och framgångsrik karriär. Nu har han begått självmord vid 42. Trots att han börjat en ny karriär som förbundskapten för Wales.
Socrates dog i morse. Av en tarminfektion vid 57. En av Brasiliens bästa spelare någonsin och en ledargestalt i kanske landets yppersta landslag någonsin. Det som i den moraliska finalen i Spanien-VM 1982 förlorade mot Italien på grund av ett obefintligt försvarsspel. Italien som besegrade Västtyskland i finalen.
Hans liv blev en lång kamp mot alkoholen som han stiftade bekantskap med tidigt. Som dock, enligt hans egen utsago, inte påverkade hans prestationer på planen. Svårt att tro på. Lite extra tyngd fick väl påståendet av att han var medicine doktor som aldrig praktiserat som läkare. En lidelsefull intellektuell och vänsteraktivist som kunde gå ut med ordet democrazia synligt på tröjan under Sydamerikas mörka år. På planen var klackspaken hans specialitet.
Fotbollsspelarens liv på planen är kort och intensivt. Och den biologiska klockan tickar oupphörligt och steget blir allt långsammare. Liksom skallen – och ledan på vinterträningarna ökar.
Till slut kan det gå så illa som för Peter Bonetti. ”Katten” kallade på grund av sin vighet. Han stod alltför länge mellan stolparna för Chelsea. En gång när jag i början av 70-talet var i London såg jag en sådan där höstmörk engelsk run-of-the-mill-ligamatch före de stora pengarnas tid där Bonetti gjorde en osedvanligt usel match och några av huliganerna unisont gastade: ”Please retire!”
Jag har kompisar som gått under och dött i förtid sedan de lämnat planen. Kanske har vilsenheten i det nya livet blivit övermäktig ibland. Det är lätt att känna sig tom och bortglömd när kändisskapet, också i det lilla formatet, förbytts till anonymitet och strålkastarna släckts och kompisarna inte längre är lika självklart närvarande. Livet blir inte ett antal träningar och matcher i veckan. En långsam spänningsuppbyggnad mot match.
Vad ska man då göra…
Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är. Livet utanför planen is another ball game för en bortskämd lirare som surfat vid sidan av många av vardagens rutiner. Alla klarar inte övergången med lite olika följder beroende på personlighet och omständigheter.
Vi vet heller aldrig riktigt vad som rör sig i en annan människas inre. Yttre framgång, på vilket område det än är, kanske inte avspeglas i någon inre lycka.
Ibland kan jag fortfarande längta intensivt att sitta i en buss med kompisarna på väg till en match. Snacket, den tilltagande koncentrationen, gemenskapen – och styrkan i den vältränade kroppen som signalerar till psyket: Du kan springa genom väggar. Ska dom vinna ska dom få jobba jävligt hårt.
En jävel till fan den där Zlatan
Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz Bonniers 2011 422 sidor
Zlatan Ibrahimovic är inget för gulligull. Det framgår nästan övertydligt av den nya boken Jag är Zlatan Ibrahimović : min historia / berättat för David Lagercrantz. Men den attityden utesluter lyckligtvis inte känslighet, intelligens och en viss humor. Annans skulle nog läsningen av hans egen historia bli rätt outhärdlig. Tuffa killars självbespeglande utläggningar blir lätt parodiska.
Zlatan Ibrahimovic var redan innan boken ett varumärke – och en kliché som lever i ett förnams-förhållande med medierna. Hur många lättköpta stilistiska övningar har bokstaven Z i hans förnamn inte gett upphov till.
Han är förvisso en fenomenal fotbollsspelare, i världsklass, och samtidigt ett mediefenomen som det är svårt att skapa en nödvändig distans till: Människan och liraren måste placeras i ett samhälleligt sammanhang för att bli gripbar och någorlunda begriplig. Men säg den människa som vi kan begripa till fullo.
Den måttlösa lanseringen av hans bok, i framför allt kvällstidningarna, är nog epokgörande och något att försöka kopiera för andra självbiografisugna kändisar inom underhållningsindustrin. För dit måste Ibrahimovic och den moderna fotbollen räknas.
Jag är Zlatan Ibrahimovic börjar i nutid. Det är en irriterad och frustrerad Ibrahimovic som häckar på Barcelonas bänk. Han har knappast misslyckats i yttre mening men han känner att hans kapacitet inte tas till vara. Självbilden är magnifik. Han ser sig som en Ferrari som körs som en Fiat.
Boven i dramat är lätt att upptäcka, tränaren ”Pep” Guardiola. Filosofen föraktfullt kallad, en dyngsnackare som saknar ballar om man ska tro Ibrahimovic. Det vill säga modet att möta svensken öga mot öga i en klarspråksmatch. Guardiola är i stället undvikande och rent utestängande efter en utskällning av svensken som hamnar i kylboxen.
”Ferrarin” Ibrahimovic känner sig efter de första smekveckorna i Kataloniens huvudstad tydligen inte särskilt hemma i Barcelona som försöker odla en måttfull stil. Det hör till att spelarna visar upp ett anspråkslöst yttre och färdas i inte alltför flashiga sportkärror. För mycket skolmanér och för många ordningsmän för Ibrahimovic smak.
Själv är han begiven på riktiga vrålåk och vägrar anpassa sig. Trots att han gör tappra försök och blir ”översnäll” som han kallar det. Han behöver adrenalinet och råskällandet för att kunna spela på max.
Framtidsutsikterna mörknar när ”ormen” Messi inte är nöjd med att spela på en kant utan vill flytta in i mitten. Ibrahimovic anar att det är han som hamnar på bänken eftersom den fege Guardiola dansar efter de etablerades pipa. I det här fallet världens kanske bästa fotbollsspelare just nu. Men det är ingen förmildrande omständighet för Ibrahimovic.
Separationen blir oundviklig. Nästa anhalt blir till slut Berlusconis Milan där hans fotbollsliv fortsätter. Kanske är det rödsvarta Milan sista megaklubbsadressen i hans sagolika karriär där adjektivet sagolik för en gångs skull inte är en överdrift.
Jag är Zlatan Ibrahimovic är en av de mest fascinerande biografiska idrottsböcker jag läst på länge. Inte på grund av dess litterära kvaliteter utan därför att den skildrar hur det är att växa upp i ett nutida hypersegregerat svenskt klassamhälle – där klyftorna bara ökar. En uppväxt i den svenska underklasens mest namnkunniga stadsdel – Rosengård, väl att märka ingen förort. Vilket gör att den är mycket synligare från Malmös medelklassenklaver.
Här får läsaren följa en ung man som hårdnar i kampen och som desperat letar efter en bärande roll i en miljö i knapphetens tecken både materiellt,intellektuellt och känslomässigt. Du kan ta killen från ghettot, men du kan aldrig ta ghettot från killen, heter det pessimistiskt.
Det är revanschismens svetslåga som driver honom parad med en hårdknackad integritet och någonstans en insikt om att det är bollen som är hans liv. Det är tur för Ibrahimovic är nog ibland bara en tuppfjät från en snubbla in på brottets bana. Han snor cyklar för kickarnas skull. I mer vuxen ålder ägnar han sig åt livsfarligt bombkastande och vansinnesfärder i fartvidunder när pengarna börjar rulla in.
Hans generationskamrat och nuvarande lagkompis Antonio Cassano har en liknade bakgrund: En fattigpojke med ensamstående mamma uppvuxen i slummiljö i den syditalienska sjöstaden Bari. Han har just genomgått en hjärtoperation och hans framtid inom fotbollen är osäker. Cassanos karriär är kantad av bråk med allt och alla och ett självdestruktivt beteende. Det berättar han om i sin självbiografi Dico Tutto (Jag säger allt).
Fotbollen har gett dem möjlighet till en enastående klassresa. På liknande sätt som den som boxningen och basketen erbjudit färgade amerikaner ur underklassen.
Den självbiografiska genre som skildrar fotbollsfolkets liv på och vid sidan av planen är väldigt bred i ett internationellt perspektiv. På hemmaplan har de flesta tidigare storspelare som Gunnar Nordahl – något av en Italienpionjär strax efter andra världskriget – skrivit sina memoarer. Han var gedigen arbetarklass sprungen ur den svenska brukskulturen som många av spelarna.
Men Ibrahimovics berättelse skiljer sig från folkhemmets fotbollsmytologi och de tidigare berättelserna som också kan handla om rätt påvra uppväxtförhållanden. Tonen i Nordahls Guld och gröna planer (1954) är ödmjuk. Ömsint skildrar han Degerfors, mamman och familjen. Det är ödmjukhet och ärlighet som gäller; ett handslag är nog för att bekräfta ett avtal. På ett ställe i Nordahls berättelse anas en mild kritik mot och en sorg över att Svenska Fotbollförbundets ledande skikt av någon anledning bestämt att proffsen inte fick spela i landslaget.
Inte nog med det. Vissa spelare stoppades i sina proffsplaner. I praktiken rörde det sig om ett yrkesförbund på oklara grunder – en monumentalt omedveten och övermaga maktutövning.
Det vilar inget ödmjukt över Ibrahimovic berättande. Det känns uppfriskande. Med ödmjukhet kommer man inte heller långt i en slummiljö. Han har varit beredd långt upp i åren att försvara sin integritet till och med med knytnävarna.
Familjen i Rosengård exponeras rakt och öppenhjärtigt. Långsinta och dramatiska karakteriserar han sig själv och en del familjemedlemmar.
Här finns ett etiskt journalistiskt problem även om han också månar om familjen och utvecklingen, åtminstone när det gäller föräldrarna, går i dur. Trots att de agat honom vid upprepade tillfällen. Omsorgen om familjen sträcker sig så långt att han nästan ägnar sig åt resebyråverksamhet under VM 2006 till men för hans egen uppladdning.
Den allra största skillnaden gäller pengarna. Fotbollen är i dag en miljardindustri. När Ibrahimovic gick till Barcelona var det en affär på 46 miljoner euro plus att Barcelona kastade in megastjärnan Eto’o värderad till 20 miljoner euro i potten. Summa summarum 66 miljoner euro. Det handlar inte om en gradskillnad utan ett kvantsprång lönemässigt. När Ibrahimovic köpte sitt första par fotbollsskor i Ekohallen i Rosengård för 59,90 var det en nästan oöverstigligt pris för honom.
Ett annat skillnad är att forna tiders fotbollshjältar växte upp med svenska förebilder och värderingar i stort. Även om de inte identifierade sig med överheten och etablissemanget. Men i urbana invandrarområden som Rosengård lyser integrationen med sin frånvaro. Det svenska står lågt i kurs och är ibland totalt okänt.
Ibrahimovic såg sin första svenska film vid 20. Det var när han sjuk och trött vilade ut hon sin blivande sambo Helena Seger som hyrde några Beck-filmer för att förströ sjuklingen.
Och när han som bollkalle ser bronshjälten och målvakten Thomas Ravelli känner han inte igen honom utan funderar bara på hur han ska sno Ravellis läckra brallor.
Det är brassarna som gäller i Rosengård. Ronaldo är en av hans favoriter. Han studerade storspelarnas bukter och finter på video och försöka noggrant kopiera dem för att sedan ständigt med en boll till hands nöta in bollkonsterna så att de blir en del av hans bolltekniska trollerilåda. Den som ska komma att bli hans adelsmärke. Många av hans mål har varit små underverk av explosiv styrka, smidighet och bollteknik.
Han var som pojklagsspelare liten och klen. Hans kost bestod förskräckande ofta av snabbmakaroner och limpmackor. Men när fadern bjöd på hamburgare och glass på söndagarna var det fest.
Det finns många små rörande episoder i hans unga liv. Som när han uthungrad efter timmar av lirande närmar sig faderns kylskåp och hoppas att det finns något att sätta tänderna i och inte bara öl. Ett tomt kylskåp ger honom ännu ångest.
Eller som när fadern plötslig dyker upp på en träning och träder in i hans liv. Eller som när han börjar på gymnasiet och inser att han är Rosengård i kubik. Ett stigma helt enkelt som inte ger några pluspoäng någonstans i svennarnas rike.
Det finns något finstämt och självironiskt i hans sätt att berätta om hur han och Helena Seger så småningom blir ett par. Hon är en mogen kvinna och företagare som milt tycks puffa honom in i konungariket Sverige och blågula seder och bruk. Familjen har utökats med två små söner. Här går både ömhet och eftertänksamhet i dagen.
Det är oundvikligt att det handlar mycket om fotboll. Också där bryter Ibrahimovic mot de informella spelreglerna. En junior som deltar i en A-lagsträning första gången förväntas inte smälla på etablerade spelare med samma lust som vilken motståndare som helst.
Dessutom har han bråttom. Han vill in i A-laget och han vill bli proffs. Fort. Han är för otålig och självisk. Några föräldrar vill till och med ha bort honom från sönernas lag.
Det fanns förr en sorts hävdvunnen lärlingsgång för unga svenska spelare. Som säkert fortfarande delas av en del äldre ledare. Först mogna med A-lagsspel i ett allsvenskt lag och sedan i bästa fall landslagsuppdrag. Först därefter var den unga spelaren mogen för proffsspel. Ödmjuk skulle man vara och självskryt luktade illa.
Ibrahimovic brott mot alla dessa gammaldags och för honom okända uppförandekoder har utlöst en hel del inlärd irritation riktad mot honom. Han skildrar en underbar scen där han inte vill ta emot Malmö FF:s avskedspresent i form av en kristallboll inför proffsäventyret i Ajax.
Det är intressant för den fotbollsintresserade att följa hur Ibrahimovic växer till i styrka, spelskicklighet och medvetenhet om vad det innebär att vara proffs. Genom svårigheter mot stjärnorna, som ordspråket lyder.
Agenten Mino Raiola är en viktig sanningssägare som vunnit hans gehör. Den nuvarande engelske förbundskapten Fabio Capello stod för den slutliga finishen under Juventustiden: Bort med grannlåten, mål ska det vara. Det är det som gäller. Timme efter timme av nötande av bollmottagningar och skott innanför straffområdet.
En lika auktoritär tränare fast med andra förtecken har också en plats i hans hjärta, nämligen portugisen Mourinho. Han är omtänksam och sms-ar oupphörligt till manskapet. För Mou skulle han kunna döda. Ibrahimovic är medveten om att han går bäst ihop med auktoritära tränare.
Lika bra som han gillar somliga, lika illa gillar han andra fotbollsnamn. Örebroaren och storspelaren Hasse Borg, som var med om att hjälpa honom ut i proffslivet som sportchef i MFF har fallit ordentligt i onåd. Han har blivit en persona non grata i Zlatan-land. Med rätt eller orätt är svårt att säga. MFF gjorde en lysande affär. Men sportchefen har också ett ansvar gentemot klubben.
Fredrik Ljungberg får sig en sinkadus i förbifarten för sina överklassfasoner till tabloidernas förtjusning. Vad det nu är? Däremot intet ont om Henke Larsson. Somliga tidningar och journalister får också sina fiskar varma.
Något överraskande försvarar han utan någon motivering Juventus ex-klubbdirektör Luciano Moggi som nyligen dömdes till fem år och fyra månaders fängelse för det sportsliga bedrägeri i stor skala han gjort sig skyldig till som ledande gestalt i fotbollsskandalen Calciopoli. Kanske ett utslag av en sorts solidaritet. Ordningsmän är inte hans favoriter. Lite naiv är han dock för Moggi är en obotfärdig fifflare av värsta sorten.
Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimvic är på plan eller inte kommer han att vara en centralgestalt i svensk fotboll i överskådlig tid och speciellt fram till nästa EM. Hur ska han smälta in i laget är frågan för dagen. Det enda sättet för honom att undvika ytterligare en guldboll är väl att sluta bums.
Jag heter Zlatan Ibrahimovic är predestinerad för klassikerstatus i genren och kommer säkert att diskuteras ur alla möjliga synvinklar. Han väcker känslor och är en gestalt sprungen ur ett Sverige som vi indignerat iakttar utifrån. Det finns en äkthet i den berättarröst Lagercrantz skrivit fram. Den skaver, irriterar, väcker ilska, roar och oroar – och väcker beundran. He stands tall som amerikanarna älskar att säga. En fotbollens motsvarighet till Charles Bukowski. Han är en jävel till fan den där skåningen Zlatan Ibrahimovic.
Varthän Italien – och Europa?
Jag har spått Silvio Berlusconis avgång så många gånger att jag känner mig löjlig. Därför tövar jag nu. Är det en skenavgång som vi ser utspelas just nu till stigande italienska statsobligationsräntor och till en kör av experter på än den ena och än det andra? Det luktar procentare och ockrare om hela finansvärlden. Marknaderna de dumma jävlarna går då och då till och med på sparplaner som bara finns på papperet. Vem kan på allvar tro att Grekland kan spara sig ur krisen?
Som harkrankar flyger finansoperatörerna mot profitens fyrbåkar, störtar då och då illa tilltygade mot marken men räddas av det offentliga. Vår tids socialism är att lappa ihop banker och finansiella institutioner – och ge dem ansvarsfrihet.
Men il Cavaliere har 50 miljarder i ryggen och en hel mediecirkus, där hans vilja är lag, till förfogande för att förpacka politiska budskap med reklamens och propagandans hela förförarestetik. Han besväras inte av begränsande faktorer som samvete, anständighet och ansvarstagande. Vad som är bra för honom är bra för Italien. Han har säkrat lagrat ess i armani-ärmen och en hel rad bländvita leenden samtidigt som han jobbar på i kulisserna för att så småningom dyka upp mitt i det politiska spelet igen.
Jag hoppas att jag har fel. I vilket fall som helst är det svårt att vaska fram någon politiker med guldglans i Italien. Skräckfigurer finns det däremot gott om. Jämfört med den opålitliga och vulgäre polaren Bossi, främlings- och Italienfientliga Lega Nords partiledare, framstår Berlusconi som en sisådär fritidspolitiker med dåligt skämtlynne.
Bossi har tagit för vana att besvara vissa journalisters frågor med pruttljud, könsord och ”skitkorvsutnämnande”. Han har inte dragit sig för att sticka Berlusconi i ryggen när han tycker att det är dags att visa Lega Nords inflytande och möjligen finner Silvio för stöddig. Härförleden sa han att man inte nödvändigtvis måste tro på Italiens fortlevnad. Bossi är dessutom utrustad med en hustru som blev ålderspensionär vid 39 års ålder. En så kallad babypensionär. Det säger något om pensionssystemet och hur rädd Bossi är om offentliga medel. För båda gäller negativa tal på förtroendeskalan.
Jag är nyligen hemkommen från en kort resa i Puglia, eller Apulien, dit regnande inte nått. Genua var i nyheterna hela tiden. Tv-bilderna beledsagade av panikröster vittnade om en översvämningskatastrof som är svår att överblicka. En ler- och vattenflod vällde ner på staden i en elementens raseriattack. Orsakad av den varma sciroccovinden från Afrika som bjudits upp till dans av de kallare vindarna runt lågtrycken med ihållande slagregn som följd. En katastrof som under vissa premisser är väntad och förutsagd av geologer. Förutsättningar som nu samspelade elakt: The worst possible case.
Liguriens huvudstad ligger i en gryta där mer och mer mark blivit ogenomtränglig för vatten i takt med att marken bebyggts, betongerats och asfalterats med påföljd att vattnet blir kvar på ytan och gör som vatten gör – nämligen letar sig mot den lägsta punkten. Staden själv. Man har länge tänkt förebygga hotet men det har stannat vid planer. Det är för dyrt och tillväxtshämmande att förebygga hypotetiska naturkatastrofer. Reella kostnader har däremot den egenheten att de måste betalas av någon.
Givetvis har skuldkrisen avhandlats högt och lågt. Och gör så fortfarande. Eurokrisen kommer att förbli vår följeslagare under en överskådlig tid. Med oförutsägbara följder.
EU:s eliter må säga vad de vill och smida stringenta sparplaner och långtgående åtgärdspaket som sakta ska leda oss ur skuldkrisens mörka dal. Deras retorik låter som om en stark maktcentralisering är boten och man anar en längtan efter starka män med rätt insikter och mycket makt.
Ett växande demokratiskt underskott skulle bli följden. Eliterna verkar ha glömt bort huvudfrågan, nämligen hur de som ska bära bördorna och följderna av de stränga åtstramningspaketen kommer att reagera på dem. I de sociala mediernas tid kan de folkliga upproren vara över oss mycket snabbt.
Sociologen Zygmunt Bauman menar att upploppen i London drevs av missnöjda människor i konsumtionssamhällets marginaler. Det vill säga grupper med låg köpkraft som nu såg sin chans till ”fri shopping”. Medan premiärminister Cameron och hans konservativer såg plundrandet som ren kriminalitet och ett tecken på förfärande moralupplösning i England.
Han kan ha rätt. Moral och förnöjsamhet är kanske inte det globaliserade konsumtionssamhällets bästa grenar.
För en fyra, fem år sedan dök i så fall de första stormtecknen upp i det engelska parlamentet där en del ledamöter lika fördomsfritt som butiksplundrare försåg sig med offentliga medel för att bekosta fiktiva kostnader för sitt boende. En makalös uppvisning i låg moral och småsint girighet. Redan då borde Cameron som parlamentsledamot reagerat och predikat moral och det goda exemplets makt. Fast man talar ju inte så gärna om moral i samhällets övre skikt. God moral och förnöjsamhet förväntas bara av de marginaliserade.
Antag att köpkraften sänks ännu mer hos breda lager och att därmed klyftorna mellan olika befolkningsgrupper ökar. Värst drabbade är en stor del av ungdomsgenerationen där arbetslösheten är ett öppet sår på samhällskroppen. Samtidigt som mediesamhällets mäktiga och kittlande säljapparat som predikar konsumtionens och märkesvarornas lov bara ökar i styrka… En social situation med explosiv potential där somliga minoriteter kan bli syndabockar. Att inte kunna konsumera på en hög nivå är att bli berövad sin möjlighet att utveckla sin identitet och bygga sitt varumärke.
Att hitta en politisk balans i med ofärdstider där rädsla och vrede dominerar verkar faktiskt inte möjligt och hotar att diskonteras i politisk populism. Vi måste dock bereda oss på uppoffringar och att hitta nya lösningar. Sirenerna ljuder också för miljöfrågorna som kan komma att läggas på is under krisen. Som om naturen skulle bry sig. Den stora frågan är om det finns något ”vi” att bygga på. Klockan klämtar för EU. Gyttjefloden i Genua känns profetisk.
Det hettar till i Rom
Det höstas i Italien även om temperaturerna rör sig runt 20-gradersstrecket. I morgon är det Rom-derby. I dag lördag är den eviga staden ansatt av ”de indignerade” i huvor, på italienska gli indignati, som polisen försökt hålla i schack på strategiska punkter med hjälp av vattenkanoner. Dessa ungdomar och deras likar i Spanien ägnar sig åt symboliska ockupationer och olika typer av manifestationer. I kölvattnet lämnas dessvärre krossade fönster, brinnande bilar och förstörd egendom. Stenar, smällare och molotovcocktails haglar.
Ett gäng studenter lyckades ta sig in på ett lyxhotell på Piazza della Repubblica. Som de småningom lämnade efter att ha fått fram sitt budskap.
Unga arbetslösa människor håller på att organisera sig politiskt över hela Europa. Faktiskt i hela världen. Det är inte underligt. I Italien och Spanien är nästan var tredje ungdom arbetslös. Och mycket bättre är det inte i Sverige eller någon annanstans. Det är ett gigantiskt problem med en potential för politiska urladdningar och social oro som är förskräckande och med oförutsägbara följdverkningar.
De etablerade politikerna verkar inte inse allvaret. I Sverige är ungdomsarbetslösheten ett problem som vilket som helst. Det är allvarligt men inte kritiskt tydligen för den politiska debatten glöder inte precis kring den. Sänkta löner och satsning på lärlingar ska greja biffen. Här brister svensk politik i krismedvetande och framstår som lite farbroderligt självgod. Regeringen turnerar spinndoktorernas verbala loopar att man har ökat sysselsättningen. Och oppositionen är just nu upptagen av annat
Premiärminister Berlusconi har vunnit ytterligare en förtroendeomröstning. Sedan hans regering fällts när det gällde en teknikalitet i budgeten.
Men bara hans mest trogna tror väl att han är rätt man att rädda Italiens ekonomi och skapa förtroende hos omvärlden och marknaden. Uppenbart tröttkörd och utseendemanipulerad får han ägna mycket kraft åt alla rättegångar han är inblandad i. Förutom att försöka hålla dåraktiga politiker som Lega Nords Umberto Bossi på gott humör för att överhuvudtaget kunna behålla makten. Det är prostituerade hit, sutenörer dit. Han är i omvärldens ögon alltmer av en pajas och fullständigt oseriös person. Förutom hos polaren Putin förstås – en själslig broder. . Berlusconi gör ständiga utfall om att det är kommunisterna i allmänhet och domarna i sina röda togor som är ute efter honom. Även konservativa The Economists journalister är kommunister enligt Berlusconi.
Italiens ekonomiska kris kan bli eurons bane om värsta möjliga scenario blir verklighet. Den katolska kyrkans tidning Avvenire skriver efter omröstningen: ”Allt är på plats, men ingenting i ordning.”
”Vi lever sedan tio år i ett andningsuppehåll” heter det på gatan. Belusconi vacklar vidare med ett stympat förtroende och lovar att försöka få ordning på ekonomin för femtioelfte gången. Men samtidigt ska han se till att den så kallade munkavlelagen och lagen om förkortade preskriptionstider går igenom. Han och hans företag behöver ha det tyst och lugnt. Med kortare preskriptionstider kan han rensa undan en del juridiskt tjafs om bokföringsbrott, mutor och andra bagateller.
Nu väntar jag på matchen Milan-Palermo. Ett test på var Milan står.
Höstdag med Nobelpris
Jag sitter och stirrar genom det stora fönstret på äppelträdet. Dess gröngula och äppelfria grenverk vittnar om hösten. Hos grannen skymtar jag några grenar av ett äppelträd rödgande sig i sin äppelrikedom. Ännu en lunch är förbi. Och jag hör namnet Tranströmer. Ingenting förändras till det yttre. Träden står där, dagen är grå – på gränsen till regn. En stilla glädje rinner upp någonstans inom mig. I mitt sinne svärmar orden. Men jag vill dröja kvar i den stilla glädjen. Inte svepa in poeten i feta ordhyllningar. Eller avfyra beskäftiga salvor av skenlärda tirader.
Nej, jag vill sitta kvar in på nattkröken och då och då lyfta blicken mot himlen och försöka höra stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över äppelträdet. Tranströmer…
Tumba – blågulare kan man inte bli
”Här kommer nummer fem med Tumba på ryggen.” Så fick sportjournalisten Bengt Bedrup till det i en direktsändning. Bedrup hade en osviklig förmåga att snubbla omkring i språklådan när han greps av patriotisk upphetsning. Tre Kronor var VÅRT lag med ”Tumba”, Sterner, ”Sura-Pelle”, Nisse Nilsson, ”Honken” och ”Rolle”Stoltz världens snabbaste långsamma back.
Tira kisar vilka lirare, akta er tjecker, ryssar, finnjävlar, norrbaggar, kanadicker och annat löst folk. Ritshcratschfilibombombom, snabba skär, snabba ryck, snabba salta kommentarer, snabba allt… ”Rolle” sa om sin kompis ”Tumba” att han var den enda han kände som kunde göra fyra fel på tre möjliga. ”Tumba” kallades också kärvänligt för ”Norgehjälpen” efter sin enda A-landskamp i fotboll mot just Norge. Sådan var tonen.
”Tumba” var hockey- och fotbollslirare, rinkens riddare och trefaldig världsmästare, folkhemsgamäng i king size, omisskännlig nollåtta, vattenskidåkare, sångare, författare, lärare, djurgårdare, välgörare, golfambassadör, entreprenör, guest star i Åsa-Nisses Knohult, gymnastikdirektör, radio- och tv-profil, prinsesspojkvän (Birgitta, hur kunde du motstå detta virila blågula charmtroll. Sa kungen nej – och visst monarkin hade ju inte fattat att den tillhör underhållningsindustrin, men ändå! Tänk vad Tumba kunnat göra för hovet och den svenska monarkin…)
Till att börja med var han Sven ”Tumba” Johansson med med det svenska folket som följde hans framfart i rinken på tv med TV-kannan på bordet. En tid då själva apparaten var en bullig avlång manick som flämtande svartvitt ljus tronande i något hörn i varje vardagsrum. Ofta innehållande Lennart Hyland.
Snart tog han sig namnet Sven Tumba. Han var en reko grabb – som vi äskade att säga i Sverige. Med humorglimten i ögat och lite busgrabbig så där – men snäll och glad. När han provspelade i Boston Bruins skojade han med de tandlösa hockeyproffsen genom att flytta omkring deras löständer som låg och väntade i vattenglas. Stort rabalder när tänder och munnar skulle matchas.
Tumba var en av oss ty han förändrades inte märkbart av sina framgångar. Det älskade vi också att säga i Sverige.
Sven “Tumba” Johanssons tid smakar i minnet sommarlov, plättar med sylt, Loranga, Mmmmmmarabou mjölkchocklad och Tvilllingdeckarna, pseudonymen Sivar Ahlruds pojkboksserie som bara kan upplevas inte beskrivas.
Tumba blev en symbol för en pojkvärld, inte grabbig utan oskuldsfull och omedveten om lidandets myckenhet för de många i Sverige och världen. Det gällde att vara positiv – en käck svensk grabb lipar inte – att i andanom bevara ett ständiggrönt mytiskt 50-tal då hjulen började snurra och rekordåren stod för dörren. Då idrotten var sport och lasten en häxa: Riktiga idrottsgrabbar nyttjade inte tobak eller smakade starkt.
Men döden kastar allt omkull och gör aska också av stora lirare och gamänger hur folkhemskkäcka de än är. Tumba utvecklades säkert som människa. Det går inte att leva utan att möta svärtan längs vägen. Gossen i mig saknar för ett ögonblick den förlorade och oreflekterade enkelhet, optimism och sportslighet han stod för. En ljusglimt och ett hopp som passerade förbi. Livet som en evig tvåmålsmatch på en gräsplätt med kompisarna.
I eftertankens kranka blekhet framstår alla paradis som outhärdligt tråkiga som en enda lång söndagseftermiddag. Se på Dante, inte mycket drag i Paradiso precis.
Med Sven Tumba försvinner förutom en människa – med en till synes hellyckad karriär bakom sig – också en symbol och bärare av en tidsanda. Inte för inte finns han med i del 3 av Lars Lönnroths, Sven Delblancs och Sverker Göranssons standardverk Den Svenska Litteraturen från 1999. I bildtexten under omslaget till Svens Tumbas bok heter det: ”…Bland de storsäljande varorna fanns Tumba säger allt! (1958) av Sven ”Tumba” Johansson, legendarisk landslagman i både ishockey, fotboll och bandy. Men idrottsmannens hågkomster är en genre som sedan skall förtvina. Idrotten förlorar i professionalismens och dopingens tidevarv sin oskuld, de klämkäcka hjältesagorna omöjliggörs när även idrotten blir en yrkesmässig karriär.”
En tidstypisk bildtext som visar hur svårt det är att skriva om samtiden med en profetisk och moraliserande klangbotten. Genren lever nämligen vidare med andra förtecken och frodas i hela världen.
Tumba fuskade visserligen i bandy men han var inte landslagman i leken med det lackröda nystanet som bandyn kallades. Det borde han kanske ha varit. Vem vet? Sven Tumba är död – men den blågula ikonen lever vidare. Han borde kanske få egen app där hugade kan tanka 50-talsnostalgi à la Sverigedemokraterna. Det är inget för mig. Men jag kommer alltid att minnas ishockeyliraren, gamängen och garvet. Och ett stycke Sverige som jag är sprungen ur och Tumba har varit med om att skapa.
Supporterfylla inte klubbarnas ansvar
För ett tag sedan skrev jag om huliganism och alkohol. Jag försökte utveckla ett hypotetiskt resonemang, för några långtgående åtgärder mot alkoholen är inte möjliga eller önskvärda. Att njuta av alkoholhaltiga drycker är ett kulturellt och socialt accepterat beteende som dessutom stöds av mäktiga lobbygrupper. Till skillnad från andra droger som kokain och hasch som sköts av mäktiga intressen i den undre världen och korrupta politiska kretsar. Två marknader i verklighetsflyktens tjänst.
Men det finns ett problem. Vissa individer klarar inte av att hålla måttan och är som skräniga snorkråkor på livsnjutningarnas findukade bord. Vi har alla mött dessa tråkmånsar, nästan alltid män, ömsom sentimentala, ömsom vagt hotfulla som vi med ett alltmer konstlat leende och glasartad blick försöker frigöra oss från. Eller de som vi omedelbart känner utstrålar aggressivitet och söker en ursäkt för att sopa på någon. Då tassar vi fram på filtmatta i våra utsagor för att inte provocera. Inte sällan en kvinnlig strategi när mannen är sur och vred. Det kanske dessvärre inte alltid räcker.
Grupper av unga män som skränar och uppträder tölpaktigt en vanlig eftermiddag – tillresta till en ort för att se sitt hjärtas lag spela fotboll är något som vi inte reagerar särskilt mycket på. Det är något tillspetsat – normalt och kan hanteras någorlunda med polisiär övervakning.
De få hovsamma reaktioner jag fått på artikeln avspeglar den syn jag mött på alkohol och socialt beteende. Det finns de som tycker att sådana resonemang är löjliga; de har ingenting med sakfrågan att göra. Det finns ingen koppling mellan huliganers beteende och alkohol. Och inom fotbollen är det så vitt jag kan se en icke-fråga.
Sponsorpengarna från stora ölmärken gör nog sitt till att den inte kommer upp på dagordningen. Ingen vill bita den hand som föder en. Ofta betonas det personliga ansvaret. Den som super för mycket får skylla sig själv och får acceptera att straffas för sina gärningar även om de skett i alkoholdimma. Andra åter menar att vi som klarar av alkoholen ska kunna få njuta av den på vårt ansvarsfulla sätt: Att kunna ta en bärs med polarna och stimma lite och gosa med varandra. De andra får stå sitt kast.
Nu visar det sig att den åtalade 19-åring som invaderade planen under pågående match mellan MFF och Helsingborg tidigare på säsongen var så berusad att han inte kommer ihåg någonting. Matchen bröts och 19-åring kan dömas till dubbla skadestånd, dels betala MFF:s böter, dels Canal+ kostnader för att han omöjliggjorde sändningen.
Den första uppenbara frågan är: Hur kan en så berusad ung person överhuvudtaget ta sig in på en fotbollsarena? Svaret är förmodligen helt enkelt att det är helt okej att vistas på en fotbollsläktare med tydliga tecken på alkoholberusning. I en begränsad mening – normalt.
Den här 19-åringen har kanske ödelagt förutsättningarna för ett framtida normalt liv. Han kommer troligen aldrig att kunna betala eventuella skadestånd.
Vän av ordning brukar då säga att det borde han ha tänkt på innan. Denna retoriska formel som antyder att människan på något sätt skulle vara rationell – vilket inte är fallet. Till pliktretoriken räknar jag också vissa sportjournalisters chocktillstånd vid sådana här incidenter där kraven på långtgående åtgärder haglar och buset svinifieras. Det är förhoppningsvis ett spel för gallerierna. Oskuldsfullhet är ett farligt tillstånd hos journalister.
När det gäller alkoholen söker vi just ruset där det rationella förpassas ut i kylan. I mer eller mindre hög grad. Detsamma gäller ju kärleken till fotbollen. Rationell – inte alls. Vi älskar och hatar med samma varma själ. Helt ofattbart för dem som står utanför och bara ser ett spel som vilket som helst.
Drakoniska straff är ingen lösning i sammanhanget. Brottet är ju inte så stort och allmänpreventionen noll. 19-åringen har uppträtt full på allmän plats och dummat sig. Där bärsen flödar går vettet så småningom ut hos somliga. Varför stoppades han inte är ju den journalistiska standardfrågan i sammanhanget. Men den ställs inte här.
Borde man inte se honom som en fullkomligt logisk följd av det värderingssystem som är förhärskande när det gäller alkohol och fotboll. Och som en konsekvens därav inte bryta matcherna så snabbt för incidenter med fyllon. Och att se företeelserna som det pris man får betala för alkoholkulturen. Alla kan inte hålla måttan. Det vet vi alla.
Dionysos är en färgstark men falsk vän i svenssonlivets förmenta tråkighet och ställer för ett tag in känslan av tidens obevekliga gång och höjer gemenskapen bland likar. Kärlek, rus och död är våra stora livsteman. Vem fan vill vistas i vardagen 24 timmar om dygnet då man är en riktig blådåre, blåvit jävel eller rödvit demon. Stammens krigare samlas och ska visa var skåpet ska stå. Och visst är det skönt att provocera och spotta präktigheten i synen.
Cool cats looking for a kick. Livskänslan lyfter med alkohol. Eller om man berusar sig på något annat – präktighet till exempel, som poeten skriver.
Den allra viktigaste åtgärden är att befria klubbarna från det fulla juridiska ansvaret för vad enskilda supportrar kan ställa till med i gruppfyllan och gruppvillan. Det medför orimliga följder för serietabellerna och spelets idé. Allt ska avgöras på planen. Däremot ska naturligtvis säkerhetsarbetet på arenorna utvecklas och vässas så långt det går. Kanske kunde man till och med diskutera om det går att urskilja sådana aspackade individer som 19-åringen och erbjuda dem hemskjuts.
Eventuella skadeståndsanspråk från Canal+ är i mina ögon ohemula och leder för långt. Huliganerna ger ju mediernas medelklasselit härligt stoff att grotta ner sig i och förfasa sig över.
Ett anspråkslöst förslag för tillnyktring
Chockvågorna rullar genom svensk fotboll. Anledningen är att en huligan lyckades ta sig på plan i cupmatchen mellan Malmö och Helsingborg och attackera Helsingborgs målvakt. Han bars ut av tio poliser och matchen avbröts. Lägg därtill knallskott och annan pyroteknik.
Många verkar överraskade och upprörda och ropar på nolltolerans och hårdare lagar. Mediernas standardrespons när det händer något. Många blickar mot England och hävdar att huliganproblemet är löst där. Jaså, hur kommer det då sig att det engelska samhället måste tillhandahålla en resursstark specialpolisstyrka för att hålla koll på ett problem som är löst. I så fall är också dopingproblemet löst eftersom dopingövervakningen är så utvecklad.
Själv är jag inte särskilt överraskad eller upprörd. Fotbollshistorien är full av mer eller mindre elaktartade huligan-illdåd över hela världen.
Vem glömmer till exempel den dansk som 2007 lyckades ta sig in och stoppa en EM-kvalmatch mellan Danmark och Sverige. Själv uppträdde jag i ÖSK-tröjan i den allsvenska bottenfinalen och skandalmatchen 1970 mot IFK Göteborg då blåvitts supportrar helt sonika stormade planen i akt och mening att avbryta matchen när deras lag hamnat i underläge.
Den finns något som dessa goa gubbar från Göteborg anno 1970, dansken på Idrottsparkens gräs 2007 och den 18-årige huliganen på Swedbank stadion häromdagen har gemensamt – de var fulla vid tillfället.
Det är ett faktum som ofta hamnar utanför analysen. Det gäller inte bara fotbollshuliganismen utan också våld, olyckor, brottslighet och ofärd överhuvudtaget.
För några månader sedan råkade jag zappa in ett intressant seminarium på tv som tog upp huliganproblemen kring fotbollen. Alkoholen fick inget utrymme alls. Man kan undra vad det är som gör att alkoholen förvandlas till en bakgrundsfaktor trots att den i högsta grad är relevant i sammanhanget. Min gissning är att alkoholfaktorn är lika välkommen i analysen som en snorkråka på ett bankettbord. Ingen vill ta i frågan eftersom alla generella åtgärder för nykterhet i stor skala vid ett evenemang har ett ekonomiskt pris. Dessutom så låter nykterhet för många som en ovälkommen späkning i den hedonistiska tid vi lever i. Vi har dessutom funnit det perfekta sättet att vara dubbelmoralister på. Vi gör reklam för alkohol och förser annonserna med varningstexter. Moralen får sitt. Vi väntar ännu på varningen: ”Detta mustiga öl kan göra dig till huligan unge man!”
Alkoholfaktorn har varit relevant länge. I Ordspråksboken i Gamla Testamentet heter det i den nya översättningen: ”Vinet är en hädare, ölet en gaphals, / vettlös är den som raglar i rus.” Det är ord och inga visor. Tyvärr är det är så att ölstinna och snapsomtöcknade unga män i gruppgemenskap med smak för adrenalinkickar är en explosiv blandning. Den uppmuntrar inte till ett sportsligt uppträdande eller gott uppförande mot den allmänhet som råkar komma i vägen utanför arenorna.
Det är patetiskt att se dessa manliga jättebebisar i klubbfärger som traskar under poliseskort till arenorna.
En allmänpreventiv och förmodligen effektiv åtgärder mot nedbusningen på läktarna är att se till att publiken är nykter. Det finns ingen anledning att tillåta att delar av publiken är berusad. Fotbollen vill ju vara en familjeunderhållning.
Hur de kontrollerna ska utformas i detalj överlåter jag till lagstiftarna. Vi har nykterhetskontroller på många ställen till exempel vägarna. Det finns säkert både tekniskt och organisatoriskt kunnande att se till att fulla personer utestängs från arenorna. Det är dags att lyfta fram alkoholen i dagsljuset och proklamera nolltolerans för det berusade buset. Ett anspråkslöst förslag som alla goda medborgare kan ställa sig bakom.
Fotbollen ska vara en ren och drogfri familjeunderhållning.
Soccer Ball Stitchers suffer
Champions League är i full gång och bjuder på högtidsstunder för oss fotbollsälskare. Mindre roligt, rent av avtändande, är att få veta att de som syr ihop fotbollarna på många ställen i de fattigaste och mest förtryckta delarna av världen lever ett liv i armod. Inte därför att de är rucklare som inte infinner sig till arbetsplatserna i tid eller festar upp hela sin lön. De har för dåligt betalt helt enkelt och får leva på ett existensminimum som är ofattbart minimalt.
Deras löner är med våra mått mätt kaffepengar. Minimilönerna är så lågt satta att de bara nästan går att överleva på. Helt i linje med vår västerländska värdegrund där ekonomismen cyniskt teaterviskar: Vi skiter i dig om du överlever eller inte; det finns ju så många av dig. Vi vill ha billiga varor.
Det kanske inte är så underligt att vi inte är så populära överallt.
Fliten får vara sin egen belöning. I kinesiska fabriker sydde en del arbetare bollar upp till 21 timmar om dygnet under högsäsong – utan en ledig dag på en hel månad. Kina är inte arbetarnas paradis precis.
I Indien fattas det mesta på de så kallade stitching centres för bollproduktion som upprättats för att arbetskraften i hemmen, läs kvinnorna, inte ska kunna utnyttjas så lätt. De finns också i Pakistan och ses från politiskt håll som ett sätt att öka deras egenmakt och egenvärde i en värld där många kvinnor ses som sekunda människor att utnyttja efter behag. På dessa centres saknas dricksvatten, möjlighet till första hjälpen och till och med toaletter.
Det är illa ställt för dem som försöker leva på att sy fotbollar vare sig de bor i Pakistan, Indien, Kina och Thailand. Vare sig de gör det för hand eller använder maskiner. Det visar en artikel av Dingxiaozi Ding från International Labor Rights Forum (ILRF) publicerad endast i pappersupplagan av Independent World Report ( Issue 5, September 2010).
Den bär titeln ”Missed the Goal for Workers : The Reality of Soccer Ball Stitchers in Pakistan, India, China and Thailand och bygger på en rapport från ILRF.
Ding pekar på att det såg ut att bättra sig ett tag när de stora varumärkena som Adidas och Nike, Fifa, fackföreningar och FN-organ och regeringsrepresentanter skrev på det så kallade Atlanta Argreement i akt och mening att stoppa allt arbete i den handfasta delen av fotbollsindustrin. Det skedde i slutet av 90-talet och var ett kraftfullt sätt att möta den chock som många fotbollsfans fick när det stod klart för dem att barn fick sitta instängda och sy fotbollar hela dagarna i Pakistan för några få cent
Men industriägarna har hittat krypmål för att ta sig ur det nät av kontroller som upprättats: outsourcing av jobben till hemarbetande, läs kvinnor, eller till särskilda ”sycenters” Dessutom har tillfällig anställning blivit normen. På så sätt försvinner arbetarnas rättigheter ut i tomma intet. De kan inte ens kräva den lagliga minimilönen eller sjukvårdsförmåner. Av 218 tillfrågade arbetare i Pakistan fann ILRF att 70 procent var tillfälligt anställda och att inte ens hälften av arbetarna kom upp i minimilön.
I ett fall tjänade en arbetare bara $ 44,28. Hela 40 procent under minimilönen. Kvinnorna har naturligtvis ännu lägre löner.
Det underlättar om man är en fakir om man överleva på den summan också i Pakistan. Har man familj är det dubbelt omöjligt.
Dessutom går det nu inte att säkerställa att barnarbetare deltar i produktionen. IRLF tror att så är fallet.
IRLF ser inte kulturella traditioner eller arbetsmarknadslagarna i de olika länderna som orsaken till att de många övertrampen på arbetarnas rättigheter är koncentrerade till sportvaruindustrin. Tvärtom menar Ding att skulden ligger hos industrin själv. Det är dags för köpare, fabriker och industrins organisationer som Fifa att ta sig an problemet med de extremt låga lönerna och trenden mot tillfälligt anställda arbetare. Det är av stor vikt för fotbollsindustrins anseende att den arbetar för att förbättra för dem som tillverkar de bollar som är nödvändiga både för både fotbollsleken och fotbollsindustrin. De ska kunna överleva på sitt arbete och framleva sin liv under någorlunda drägliga förhållanden.
Som det nu är kan vi inte bortse från misstanken att de bollar som Messi och Ibrahimovic behandlar så utsökt konstnärligt är sydda av små, små händer under vidriga omständigheter.
I mina mörkare stunder ser jag ingen större skillnad i moraliskt hänseende mellan forna tiders koloniala slavägare och alla dessa tjusiga multinationella industrikomplex med sitt religiösa varumärkesbabbel och utsugning av människor i tredje världen. Forna tiders slavägare behövde förstås inga pr-avdelningar. De hade rätten och Gud på sin sida.
Vi är oförvitliga i vår marknadstroende likgiltighet. Det är så osexigt med fattiga människor som försöker överleva på marginalen. Varför byter de inte jobb?
Fotnot: Independent World Report är en oberoende och läsardriven tidskrift med en journalistik som granskar världen ur ett människorättsperspektiv. Den är religiöst och politiskt obunden. Språket är engelska. En prenumeration är en idealisk julklapp för den som är intresserad av mänskliga rättigheter och följa kampen för dem i världen. Jag är ideellt engagerad som redaktionell rådgivare och skribent.
Calcions makt är stor
Romlaget Lazio leder överraskande Serie A just nu. Och i Neapel eldas sopor och råttorna frodas i sophögarna. Som vanligt. Premiärminister Silvio Berlusconi står maktlös och har inkasserat en prestigeförlust av stora mått. Han skulle ju fixa sopeländet.
Både Lazio och Neapel är centrala i journalisterna Malena Johanssons och Mats Lernebys reportagebok ”Disamore : makten, maffian och fotbollen” med åtta nedslag i den italienska verkligheten där fotbollen, calcion, är både religion och business, estetik och taskspel om vartannat.
Ett spel som också pågår utanför kritlinjerna. Ofta i det fördolda och där fotbollens maktspelarna har dolda agendor och där svarta pengarna flödar.
Att köpa en fotbollsklubb är ett sätt att skaffa sig en position i offentlighetens ljus – att till exempel tillskansa sig möjligheter att bygga en ny stadion och exploatera marken i närområdet. Se på Berlusconi. Entreprenören som köpte storlaget Milan som blev basen för hans politiska karriär.
Malena Johansson och Mats Lerneby har gjort ett gott jobb. De kan sitt Italien och skriver klart, faktarikt och inträngande med en personlig touch om en svårfångad verklighet. Ett Italien långt ifrån det populära tv-programmet ”Solens mat”.
Den bjuder på aktuella spaningar i dietrologia, ”bakom-kulissernaismen”, en italiensk attityd och åskådning där själva kärnan är att någonstans under ytan dras det i trådarna av mäktiga krafter. Ett ständigt skapande av mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier är något av en nationalsport.
Författarna gör ett nedslag i det brutala och sopstinkande Neapel när Maradona återvänder till sin forna hemstad för en fransysk visit.
I Napolis himmelsblå tröja trollade fotbollsguden hem italienska mästerskap till staden. Samtidigt som han var camorrans lilla vitnästa spratteldocka. Han var redan kokainist när Barcelona sålde honom till Napoli och fick betalt i maffiapengar.
Myten Maradona har för länge sedan satt människan Maradona i evig skugga. En tragikomisk figur ur calcions commedia dell´arte.
Läsaren får möta Lazioanhängaren och romaren Pierluigi Calabretta. Liksom Berlusconi, ett italienskt politiskt fenomen vars mediekrati måhända pekar framåt. Hemska tanke.
Det är fascinerande att läsa om det ”matriarkat” som under ledning av vd:n och presidenten Rosella Sensi styr Roma. Klubben med nio ekonomiska liv – i kris igen.
Den svenska företagaren Jens Bernhardsson, ett kort tag vicepresident i Serie C-laget Padova, vittnar om hur det kan gå när man inte kan eller vägrar tolka fotbollsverkligheten till belåtenhet för mäktiga män.
Disamore betyder likgiltighet. Men detta är minst av allt en likgiltig bok. En sak står klar: Italiensk fotboll är på dekis. Italienromantiker varnas.