Author Archives: Pelle Blohm
Ajdarevic en typisk Heberleinare…
Häromdagen stod jag lutad över ett bord med reaböcker i en av de lokala bokhandlarna. Man kan väl säga att det var korpklass på utbudet. Det må va hänt eftersom jag var sent ute. De små russinen var väl för länge sedan urplockade ur kakan.
Men habegäret slog mig i bröstet och till sist fann jag Ann Heberleins omtalade bok, ”Det var inte mitt fel-Om konsten att ta ansvar,” som kom ut för ett par år sedan. Boken vållade mycket debatt eftersom den klädde av vår samtid där människor hela tiden skyller ifrån sig. Där alla blir kränkta för allt och där alla misslyckanden skylls på förtryckande strukturer, dåliga chefer, samhället eller bara orättvisa tränare.
Det pågår en massflykt från ansvar och alla betraktar sig som offer, skriver Ann Heberlein.
Jag tror tyvärr inte att det har förändrats så värst mycket efter bokens efterföljande debatt. Människor vägrar fortfarande alltför ofta ta ansvar för sina egna tillkortakommanden och misslyckanden. Det är således fortfarande någon annans fel.
Tänker på det när jag så här i efterhand läser den korta artikeln i Expressen där IFK Norrköpings nyförvärv Astrit Ajdarevic säger så här enligt tidningen.
”Det känns bra att ha kommit till en klubb och tränare som tror på mig. Jag fick aldrig chansen i Örebro. Jag gjorde mål på mål men fick knappt spela från start och det tycker jag var jävligt märkligt.”
Astrit har definitivt drabbats av den Heberleinska sjukan. Killen måste vara både blind och fullständigt utan självkritik.
Ajdarevic är förvisso onekligen en kille med stor potential och har några egenskaper som alla klubbar kan behöva. Att göra mål verkar vara en av de egenskaperna. Han gjorde flera viktiga mål i ÖSK-tröjan under 2010. Och han utstrålar även någon sorts vinnarinstinkt som är svår att sätta fingret på. Så långt är jag alltså med i hans snack.
Men Astrit anlände ÖSK med en lång skadehistoria nedskriven i en tjock pocketbok. Han anlände Örebro med ett tempo som en lungsjuk St Bernard hund. Bortsett från målen var hans första stapplande steg på planen en fotbollspensionärs där han inte hann med och slog bort fler passningar än Benny Guldfot utan Kanon-Keens gamla dojjer på fötterna.
Astrit fick för första gången chansen från start borta mot Mjällby när Nordin Gerzic var avstängd och gjorde ingen tränare lycklig. Utbytt efter 65 minuter. Lägg sedan till den tuffa konkurrensen som fanns på ÖSK:s mittfält. Då måste man vara förbaskat navelskådande om man inte fattar att man behöver en smula tålamod och ödmjukhet.
ÖSK krattade ju istället manegen åt honom. Han fick chansen att hitta tillbaka till en karriär. Räddad från den ”glamorösa” klubben Hereford United i engelska division 2. Utan ÖSK inget IFK Norrköping?
Astrit är definitivt en typisk Heberleinare.
Fred Perry-hype anno 2004…
Sprang på ett par gamla skolkamrater för någon vecka sedan. Dom stod i en butik i centrala Örebro och rotade runt ibland Ben Sherman-kläderna. De två är gamla Mods som fortfarande i vuxen ålder håller stilen och det med vuxen värdighet.
Jag fick frågan om Fred Perry. Om jag fortfarande använde det märket? Om jag fortfarande var sponsrad? Vilket jag personligen aldrig varit.
Detta är synnerligen intressant. Vilken genomslagskraft TV kan ha. Jag deltog under några år i mitten av 2000-talet i programmet Liga Europa i Kanal 5. Vi hade sällan över hundratusen i tittarantal men programmet var uppskattat och vann priset Kristallen ett år för bästa sportprogram.
När programmet skulle dra igång ville vi göra något nytt både med fotbollen men även när det kom till studiomiljö och kläder. Fotboll i TV är synonymt med kostymer och ofta slips. Här skulle vi göra nått tuffare. Jag och Tommy Åström som var de ordinarie i rutan träffade en stylist för att hitta rätt stil och jag droppade mina tankar kring fotboll, mode och musik. Det ledde fram till att jag fick, eller snarare programmet, spons med Fred Perry som vid det tillfället var lite bortglömt men stod i dörren för en ny hype som till sist skulle sluta med svennevarning och nästan Dressmanklass. Men då var det relativt hett och lagom farligt för ett konservativt TV-medium. Å vilket genomslag det fick.
Jag hade tio olika färger av deras pikéer, träningsoverallsjackor och långärmade V-ringade tröjor i olika färger och modeller. Jag mosade ut Fred Perry-budskapet bara genom att sitta där och prata fotboll i kläderna. Det gick så långt att supportrar som inte gillade mig vägrade att bära märket medan andra ville ha det. Hela jag blev förknippad med detta klädmärke, mer jag än programmet i slutändan. Det var helt sjukt vilken fokusering på kläderna det blev. Innan det första programmet fegade producenterna och produktionsbolaget så första programmet blev ett misslyckat mellanting mellan allt och ingenting, därefter körde vi stenhårt på grundtanken med Perrystuket och Lottoskor, även om ingen brydde sig om skorna. Det blev succé reklammässigt.
Därför skrattar jag lite grann för mig själv när jag fortfarande, minst fem år efter det sista programmet, förknippas med Fred Perry. Ett märke jag slutade använda långt innan den dagen sporthandlare började plocka in det i sitt sortiment.
En förfalskad värld?
Satt och funderade lite över valet i morgon och kom att tänka på hur många av de som argumenterar om olika saker som egentligen inte har en susning om hur andra människor har det. De flesta lever i sina små världar med likasinnade, vänner som har ungefär samma inkomst, som har ungefär samma familjekonstellationer, som åker på semester till samma ställen, om de har råd att åka på semester. Människor som roar sig i samma lokaler som likasinnade, som fikar på samma ställen som sin egen klass med stil eller ingen stil. Hur många kan på allvar sätta sig in i andras liv, hur de fattigaste har det, eller hur de rikaste tänker om de som har det sämst. Pratar vi med varandra överhuvudtaget? Möts vi överhuvudtaget? Vad vet vi om varandras liv? Inte mycket när man hör debatten.
Samma förfalskade värld lever jag i för närvarande när det kommer till den allsvenska fotbollen. De senaste veckorna har jag upplevt ett jädra drag på arenorna. Till exempel ÖSK:s uppvisning hemma mot Helsingborg med lyrisk publik, eller AIK mot den stora fienden IFK Göteborg i en stekhet match. Därefter dramatiken på Stockholms Stadion när Djurgården vände underläge mot ÖSK till vinst under de sista tio minuterna. Därefter ett sjukt drag på Gamla Ullevi när Blåvitt avgjorde derbyt mot Gais i slutminuterna. Och till sist årets match i Malmö där MFF slog Helsingborg IF i seriefinalen inför ett fullsatt Swedbank Stadion som vibrerade och hoppade i vild glädje och eufori. Dessutom i en match som inte skådats i detta land under hela 2000-talet. Galenskap.
Problemet är nu att jag i min lilla bubbla nästan går och tror att det är så här svensk fotboll ser ut…hela tiden. Internationell klass på arenorna med fest, tifon och fullsatta läktare. Vi på Canal Plus väljer ju alltid de mest intressanta matcherna i varje omgång och då blir det nästan en sanning för mig.
Det är lätt att glömma att det pågår en vardag därute också. Tomma läktare på Grimsta IP, på Vångavallen, Rambergsvallen och en mer iskall vind över Strömvallen i Gefle, Gamla Ullevi på Gaismatcher eller dit jag ska i morgon.
Det är dags att komma ner på jorden igen, verkligheten kommer slå en rejäl dish på min kind när Örjansvall bjuder på HBK mot ÖSK. Jag skriver det inte av brist på respekt för klubbarna eller ovanstående arenor. Men faktum är att det är enorm skillnad på den underhållning som bjuds.
Det är lite som Sverige i övrigt. På vissa platser är det fest, på andra platser blåser tomma plastkassar över öde torg. Det gäller att öppna ögonen och inse detta.
En dystopi
Jag vill helst inte låta nedlåtande men om man bor i Örebro så är det omöjligt att inte fundera över var alla medborgare hållit hus de senaste åren. I nästan en vecka har vår lokala tidning vräkt på med artiklar kring den supportersammandrabbning som ägde rum på Stortorget mitt i stan mellan MFF:are och ÖSK:are. Allt från sporten till nyheter, ledarsidan och insändarsidan har haft välmatade historier och åsikter om händelsen.
Vadan denna plötsliga lokala mediala explosion?
I Örebro är verkligen “himlen oskyldigt blå. Som ögon när barnen är små”
Varje vecka, varje omgång bråkas det och förstörs någonstans runt om i Sverige. Det ser ut så här. Fotboll på elitnivå innehåller sidogrenar som våld och förstörelse. En bra dag för polisen var för ett tag sedan ett slagsmål mellan cirka tjugo supportrar på en tågstation och en lätt demolerad toalett. Hade inte polisen haft koll hade det förstås blivit mycket värre eftersom hemmasupportrarna jagade runt i stan efter folk att slå på.
Men det här är ju bara en liten gren av det ruttna träd som växer inne i den stora fotbollskroppen. Vill man vara svartsynt så är fotbollen en stor cancerknöl som de “goda” strålar och strålar nästan helt utan effekt. Fotbollsvärlden har enorma problem. Få klubbar går runt ekonomiskt, de flesta har blödarsjuka. En del löser det genom att jaga fulpengar av tvivelaktiga aktörer från nationer med demokratiproblem. Ofattbart rika och historielösa oligarker, oljeprinsar och asiatiska affärsmän som ska leka klubbägare.
På läktaren ekar rasismen och hatet, på planen filmas, fuskas och trixas det hela tiden för att vinna fördelar. De sjuka lönerna skapar spelare utan verklighetsuppfattning, spelare med en hel rad olika missbruk. Lägg sedan till maffia, mutor, korruption, uppgjorda matcher och agenter och företag som bedriver mer eller mindre slavhandel av fotbollspelare från fattiga länder.
Låter detta som en hälsosam värld som man vill introducera sina barn i?
Förresten: Apropå barn och ungdomar. Att besöka ungdomsturneringar gör mig alltsom oftast nedslagen beroende på ledare och föräldrar som beter sig som skit.
Men allt det här är ju bara om man väljer att se världen i svart. För dom ser det vita och oskyldigt blå finns det fortfarande massor av glädje och njutning i det som är världens största sport. Fortfarande är det precis det jag vill göra men jag kommer aldrig att bli så naiv att jag inte är medveten om allt det svarta.
Hur ni gör får ni förstås själv väja…
Men skänk gärna en tanke till domaren på bilden ovan. Sven Jonsson som 1970 dömde matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg på Eyravallen i Örebro. Sveriges första huliganbråk där de blåvita invaderade planen i frustration över ett stort nedflyttningsspöke. ÖSK spelaren i bakgrunden, som fick en flaska i huvudet, tror jag är Göran Kummelstedt. Dixie, visst är det så?
Även förlorare blev vinnare
I hela mitt liv har jag fått höra att ingen kommer ihåg en förlorare, ingen kommer ihåg nummer två, tre eller fyra.
Det enda som är värt någonting är att vinna. Första plats eller dö.
Så indoktrineras idrottare.
I efterspelet av VM är det lätt att säga att detta stämmer om man tänker på Frankrike, Italien, Brasilien och England. Fyra nationer med höga förväntningar på sig men som kraschade in i monumentala fiaskon. Följden blev att de fick smyga in i sina länder efter urtåget, fansen och media var ursinniga över sveket på planen och jag minns att jag tänkte hur sjuk fotbollsvärlden är när dessa övertoner alltid tillåts över något i grunden så lekfullt och oviktigt som fotboll. Det är fotboll, spelarna har inte mördat eller våldtagit någon. Dom har av olika anledningar bara förlorat på en fotbollsplan.
Men så gnuggar jag bort lite smuts ur ögonen och inser att det finns en finare sida av VM. Benägenheten att hylla sina spelare trots att dom inte har vunnit någonting. Holland som är “the big loser” eftersom dom kom tvåa, den värsta placeringen av alla, fick åka pråm på kanalerna genom Amsterdam och bli hyllade av tusentals människor. Det tyska folket ville hylla sina bronshjältar men nekades eftersom spelarna av gammal stormaktsretorik inte tyckte att det var något att fira. Vilket de nu får be om ursäkt för. En omvänd och lite absurd situation faktiskt. Men hoppingivande.
Uruguay var också hjältar och kunde åka hem och ta emot nationens jubel, Argentina blev misshandlade i pressen men folket höll på framförallt Maradona som vanligt, men applåderade ändå de argentinska spelarna vid hemkomsten.
Det japanska landslaget blev också väl mottaget efter sin fina turnering, likaså det sydafrikanska som bringade stolthet till landet trots att en hemmanation aldrig varit sämre i ett VM-slutspel. Och USA som genom hela sin nations själ aldrig brytt sig om något annat än vinnare. Där stod presidenten med stora delar av nationen bakom sig och spred fina ord om sitt fightande lag som åkte ur redan i åttondelsfinal.
Det finns säkert fler exempel att plocka fram. Och visst, jag inser förstås att mycket hänger ihop med förväntningar, historisk styrka och hur man vinner eller förlorar. Är laget en överraskning eller gör de bara det de ska göra eller inte? Ändå tillstår jag mig säga att även om VM för mig personligen blev en stor besvikelse om jag enbart ser på det som utfördes på planen så är eftersmaken god. Då glädjen, samhörigheten och de positiva sidorna av fotbollen på något sätt vunnit vid sidan av det som utspelats på planerna. Detta trots vuvuzelor, fladdrande jubulanis och en bläckfisk med grymt spelsinne.
Holland och Tyskland är hemma fast borta?
För första gången i historien har nu ett VM-slutspel i fotboll spelats på den afrikanska kontinenten. För första gången i historien kommer ett europeiskt lag att vinna titeln utanför Europa. Kvar i jakten på pokalen inför kvällen är Holland, Tyskland och Spanien. Är det en slump funderar jag då?
Kanske drar jag förhastade slutsatser, kanske är jag ute och seglar totalt, kanske betyder det ingenting. Men ser man på historien så är det utifrån min utkiksplats långt uppe i norr två hemmalag av tre som är kvar i turneringen. Förvisso har jag liten kunskap om hur mycket support dessa forna kolonialmakter har i det moderna Sydafrikanska samhället men faktum är att de Nederländska Boeerna och Afrikaaner(som även härstammar från Frankrike och Tyskland) är en betydande del av den sydafrikanska befolkningen. Frågan är bara om deras hjärtan av nostalgiska och nationalistiska skäl pumpar sig varma för Holland eller möjligen Tyskland. Grannlandet Namibia var innan sin självständighet 1990 ockuperat av Sydafrika. Innan det hette landet Tyska Sydvästafrika och var en gammal tysk koloni. Det innebär att det finns en stor folkgrupp med tyskättlingar inte långt från den sydafrikanska gränsen som lätt kan ta sig till arenorna och stödja det tyska fotbollslandslaget. Frågan är bara om dom gör det. Jag vet inte det.
Men rent teoretiskt är det hur som helst två nationer av tre som är kvar i turneringen som borde känna sig hemma och därför ha en stor fördel av det.
Kanske är det därför ingen slump att Holland gnetat sig vidare inför packade orangea läktare och att tyskarna charmat underbyxorna av världens fotbollsintresserade. De har förvisso riktigt bra spelare men enbart det brukar inte vara en garanti för framgång i världsmästerskap.
Att Spanien är vidare har jag ingen annan förklaring till än att laget är grymt bra trots ett trögt mästerskap. För inte finns det väl några stora befolkningsgrupper av spanjorer i Botswana, Zimbabwe eller Mozambique?
Det offensiva huvudspelets hemlighet
När jag var liten och tränade fotboll kommer jag ihåg att en av de första reglerna i konsten att nicka var att hålla ögonen på bollen.
Nu när jag ser på VM och repriserna som trycks upp i långsamma personporträtt så ser man att ingen spelare klarar av att hålla ögonen öppna ända fram till bollträffen. Kanske är det inte ens möjligt, jag vet inte, har aldrig tidigare tänkt på det. Det ser ut som att spelarna tar sina löpningar och hoppar upp i luften och hoppas på att bollen ska träffa någon del av huvudet, alternativt axel eller rygg.
Jag har alltid varit mycket imponerad av bra huvudspelare, framför allt de offensivt duktiga. Det är alltid lättare med defensivt huvudspel än det offensiva. Troligtvis handlar det väl om att jag själv varit så oduglig i den grenen. Jag såg alltid alla hinder, alla motståndare som stod i vägen.
Att vara en bra huvudspelare handlar om att enbart se bollen. Ja, det handlar förstås även om tajming och spänst, men allra mest handlar det om mod och hänsynslöshet och att bara se bollen. Den bästa huvudspelare i den offensiva grenen som jag spelet med var Janne Eriksson(två nickmål för Sverige i EM 1992), han mosade allt och alla på sin väg mot bollen och jag är övertygad om att när han tog sin löpning så sa hans hjärna till honom att det inte fanns en själ framför honom i straffområdet. På träning vann han tio av tio, på matcher något färre. Men Janne va grym, inte bara i allsvenskan, utan även på landslagsnivå.
I VM finns massor av bra huvudspelare men av det jag sett är det ingen som dominerat totalt i luftrummet i offensivt straffområde. Vi har sett några snygga mål som är bra exempel, Englands Upson mot Tyskland är ett, Juan i Brasilien mot Mexico är ett annat. Ge mig gärna fler exempel. Det är en vacker konstart.
“Times they are a changing…”
“Har tappat tron på VM-fotbollen. Vad spelar det för roll hur prestationerna på plan ser ut när det dessutom filmas, fuskas, fånas och hånas. Och de som bestämmer? De är blinda, de är lättköpta, de går på vad som helst, och de fattar ingenting. Avgå!”
Citatet är taget ifrån Facebook och en av mina vänner som även är kollega inom sportjournalistiken. Tror inte han är ensam om det här känslorna just nu. Märker att människor runt omkring mig är inne och nuddar vid samma åsikter. Man ska visserligen inte övertolka saker och ting men något säger mig att vi är inne i ett förändringsskeende inom fotbollen. Det fullständigt vibrerar av frustration inom rörelsen, åtminstone här i Sverige. Många ropar på förändring. Framförallt handlar det om att ta in tekniken i fotbollen så att man kan ta beslut i efterhand. Både rätta till klara misstag i domarbeslut och att kunna straffa spelare i efterhand som filmar eller fuskar. Är inte mycket för att ta efter USAs affärsmässiga inställning när det kommer till idrott men dom har förstås en stor poäng när dom med stora ögon blev förvånade när dom insåg att deras bortdömda mål mot Slovenien var korrekt och inte kunde ändras i efterhand. Stenålder?
Gårdagens två jättemissar av domaren sätter slutligen fingret på att någonting verkligen är fel när match efter match avgörs genom allvarliga domarmisstag. Har spelet blivit för snabbt för männen i svart? Är det alla repriser som gör att misstagen syns extra mycket? Eller vad fan är det som håller på att hända?
Jag vet bara att det känns i luften att beslut måste tas för att inte fotbollen ska tappa trovärdighet helt och hållet. Undrar om Blatter och Fifa känner likadant?
Jag har själv varit en ivrig motståndare till teknikens intåg i fotbollen, felbeslut och den mänskliga faktorn har varit en del av sporten som skapat intressanta diskussioner och varit det som hållit intresset uppe. Alltid har man hittat nån situation att tjafsa om med sina arbetskamrater eller supporterkompisar. Jag har varit rädd att tekniken ska göra fotbollen steril, maskinell och död från mänsklig värme. Men tekniken är redan här med alla dessa kameror som täcker fotbollsarenorna och där hela världen får se tio-femton repriser på samma situation. Man ser det i Vladivostok, man ser det i Seoul, Istanbul, Stockholm och Los Angeles. De enda som inte får se situationerna är domarna på planen som är de som bestämmer och avgör varje ögonblickshändelse på planen. Absurt.
Samtidigt vill jag hävda att fotbollens styrka i intressehänseende genom historien beror på dess långa och stolta historia där det konservativa synsättet varit envist instiftat i stadgarna. Det är förhållandevis få förändringar i fotbollens grundregler från begynnelsen till idag. Det vill många kalla idiotiskt konservativt medan jag som sagt ser det som en styrka. Fotbollen har inte fallit offer för populistiska och ytliga vindar av förändringsiver utan sugit in tankar och idéer, stoppat in dom i en långsamt malande kvarn och sedan spottat ut ett beslut efter moget övervägande. Då har det oftast varit ett bra beslut.
Men jag känner att tiden är mogen nu för ett antal förändringar inom fotbollen.
-Domarproblematiken är det mest uppenbara och domarna måste få hjälp att ta de rätta besluten, som det ser ut nu får de en omänsklig press på sig. Och med tanke på den hotbild som felbeslut genererat de senaste åren kan man fråga sig hur många som vill bli domare i framtiden. Utan domare inga matcher, dom måste få hjälp och om det är tekniken eller fler domare som ska göra det bryr jag numer mig inte om, bara problematiken löses för jag är innerligt trött på domargnället efter varje match.
-Filmningar, fusk och överdrivna rörelser är en annan sak som måste bort. Man måste få bestraffa töntar som vrider sig och kastar sig i enorma plågor efter ingen kontakt alls. Liksom spelare som protesterar efter varje domslut, spelare och hela lag som kastar sig upp i domarens ansikte och gestikulerar som barn, samt spelare som bröstar upp sig i fånig tuppfight när det bränner till under match. I de här fallen handlar det om kultur, fotbollskulturen har växt med denna svulst och detta beteende och därför setts som en inarbetad naturlig del av fotbollen.
Sånt händer inte i handboll, rugby eller basket för att ta några andra lagsporter.
Läs gärna den här krönikan i samma ämne på min privata hemsida.
Om man sedan lägger på fotbollens problem med rasism, våld, människohandel, korruption och den ekonomiska dopningen så förstår man att vår, min, gamla fotboll står med dy upp över öronen. Några av de här problemen går att bota med regler, lagar och paragrafer andra handlar om attitydförändringar från de inblandade. Fortfarande har jag en stark kärlek till fotbollen men jag erkänner att mitt tålamod prövas på sin yttersta gräns just nu.
Skiten måste bort annars kan man lägga ner hela verksamheten och börja om från början igen.
England överkörda av Tyskland
Visst.
Ingen vet hur det hade gått om England fått sitt 2-2 mål. Men matcher är ofta fyllda av olika scenarior(dock inte lika uppseendeväckande kanske) som man inte vet hur de skulle ha påverkat en match om det hänt eller inte hänt. Det är omöjligt att sia om. Det vet vi alla även om vi kanske inte vill veta det beroende på att känslor styr tankeverksamheten istället för det tråkiga teoretiska tänkandet.
Med det sagt är det bara att konstatera att England blev till stora delar helt avklädda av Tyskland. Tyskland har ett bättre försvar än England, dom har hetare anfallare och ett överlägset mittfält med mer kreativitet och högre fart.
Jag vet inte vad det är med England och engelsmän när dom samlas ihop till ett landslag, dom ser så extremt trubbiga och stela ut. Som om bollen vore en Mike Tyson när han var som galnast i ringen, spelarna försöker hålla sig på lagom avstånd för att inte åka på en riktig smocka. I premier league och champions league är samma spelare lugna, mjuka och fulla av självförtroende.
England gjorde sitt mål på en nick, det är ingen slump, nicka kan dom fortfarande. Dessutom hade dom Lampards skott, och vi vet att han kan skjuta, i övrigt hade inte England någonting värt att nämna.
Tyvärr kommer säkert allt sådant glömmas bort i efterhandssnacket. I England kommer all ilska riktas mot domarna som missade Lampards bortdömda mål.
Det är trist. Självrannsakan och ett gigantiskt omstruktureringsprogram behövs för den engelska fotbollen. England har länge levt på att premier league är världens bästa liga och gömt sig bakom det. Ligan visar tecken på att tappa sitt försprång gentemot andra ligor, det är dags för England att sätta in en storsatsning på sina egna unga spelare. Dagens generation håller inte.
En renässans för kollektivet?
De senaste tio-femton åren har det i Sverige varit en lång och stadig attitydsförändring från lagtänkande till de nya idealen mot individuell stjärnglans. Jag antar att det speglar samhället i övrigt, egofiering uppmuntras och lyfts fram. Precis som inom fotbollen där journalister och publik ropar efter så kallade profiler som sticker ut och inte är så där lagtänkande tråkiga.
Jag har förvisso ropat efter de där som sticker ut jag med men inte på lagets bekostnad. Det här VM slutspelet hoppas jag ger lagtänkandet en boost framåt.
Det är väl egentligen bara Västtyskland som åtskilliga gånger genom historien nått stora framgångar med ett totalt kaos och inre stridigheter inom laget.
Biografier har i efterhand avslöjat spelet bakom kulisserna som ofta varit smutsigt och elakt. I övriga fall går det åt helvete.
Jag tycker därför att det är rätt upplyftande att se Frankrikes totala förfall och Englands eventuella da capo. Vad man lär sig är att det spelar ingen roll hur många stjärnor som man har till sitt förfogande om dom inte klarar av att arbeta tillsammans mot ett gemensamt utstakat mål. Ett lag måste ha en ledare som kan samla och styra de som ska utföra prestationerna på planen, en ledare som respekteras och får spelarna att jobba åt samma håll. Det är egentligen inga konstigheter, samma villkor gäller i arbetslivet på arbetsplatser där stora team ska jobba tillsammans, ändå är det oftast de individuella prestationerna som belönas. Någon som ska framstå som frälsare och den som varit allra duktigast. Att skapa ett lag kräver mogna spelare som är beredda att lägga egot åt sidan och förstå den kollektiva styrkan. Det gäller att de som är bäst(för de finns förstås, så naiv är jag inte) håller upp de som inte är lika bra. Det kräver verkligen mognad. Jag inbillar mig att Inters vinst i Champions League är ett bra exempel på bra ledarskap och mogna spelare, likaså Barcelonas förra året.
Det är därför jag tycker att debatten om Zlatan och hans medverkan i det svenska landslaget slår fel. Det handlar inte om att Zlatan ska komma in som den store megastjärnan och frälsa Sverige, för mig handlar det om att han ska komma in med mognad och ledaregenskap som gör att han går in och lyfter de andra spelarna med sitt ledarskap, och sitt mogna spel där inte han är den viktigaste som ska göra allt utan istället vara navet som ser till att alla ekrar håller ihop hjulet när snurren tar fart. Klarar han det blir han den störste någonsin i vårt landslag, klarar han det inte ska han inte vara med alls, då är det bättre att spela med sämre spelare som ger kollektivet styrka.
Vad jag hoppas på med de här rätt uppenbara lärdomarna är att lagtänkande åter ska bli på modet. Att spelarna inser att divalater river ner den kollektiva styrkan. Dessutom är det inget som säger att man inte kan vara superstjärna, ödmjuk, lojal, och få publikens, journalisternas och alla medspelares respekt.
Det räcker med att se på Zinedine Zidane, trots hans högst spektakulära sorti från världsfotbollens scen.