Author Archives: Joakim Johansson
Fotbollsplanens våld får inte bli passion
Hej igen. Det är jag, Joakim. Jag är stundom en sporadisk figur, och för det ursäktar jag generellt. Jag har också senaste kvartalet varit en sporadisk skribent, och för det ursäktar jag alldeles särskilt.
Jag har flera gånger i andra sammanhang sagt att 2011 till stor del kan fara åt helvete, och nu har det ju faktiskt gjort just det. Vilket gör det enklare att, som man gärna gör så här års, blicka framåt mot ett nytt år med nya möjligheter, och framförallt med fler bloggposter om fotboll.
För min del är det ovanligt enkelt att känna glädje idag eftersom Liverpool för bara ett dygn sedan vunnit en cupsemifinal och ångar på mot sin första titel på alldeles för länge.
Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Jag tänkte skriva om Mario Balotelli. Som inte var med på planen igår eftersom han är avstängd efter en vedervärdig attack på Scott Parker. Balotelli bedyrar själv sin oskuld, men faktum kvarstår att den stämpling som riktades mot Scott Parker är något av det otäckaste och mest brutala jag sett på hög professionell nivå på mycket länge.
Sådana här saker glöms bort. Vi minns dem, absolut, men de blir perifera händelser, något som kanske inte var så farligt, som antagligen inte var meningen, som antagligen inte ens skedde nu när vi tänker på det så här i efterhand.
Men man ser sparken. Man ser kraften i den. Man ser vad det kunde ha lett till om foten träffat annorlunda. Vassa dobbar i full kraft mot ett oskyddat huvud. Men det träffade bara nästan? Det var kanske inte meningen?
Var det i sådant fall spasmer i Balotellis ben?
Uppenbarligen fick han ett irriterat psykbryt och försökte sätta in en dold spark i en rörig situation – en sådan sak får aldrig eller ska aldrig vara annat än fullkomligt förbjudet, med kännbar avstängning som följd.
I en direkt relaterad händelse spelade Barcelona hemma mot Real Madrid igår. Upprörd stämning, hårt spel, fula kapningar, och det ständiga tugget och skriket och tjafset och bråket i storgrupp, med domaren mitt i.
När supportrar beter sig sådär mot varandra kallar vi det oftast för vad det är: rent och straffbart våld.
Men när det sker inne på fotbollsplanen heter det passion.
Vi behöver fler och avsevärt mer kännbara avstängningar i fotboll. Inte färre.
JVM visade att Sverige kan
Jag vet inte hur ni fungerar, men i min värld är en bragd någonting som underdogs sysslar med. Som Liverpools vändning mot Milan i Champions League-finalen 2005, när de gick från 0-3-underläge till vinst på straffar.
Således är det svenska guldet i junior-VM i ishockey långt ifrån en bragd. Det vore att ta heder och ära av den skickliga och långsiktiga satsning som alldeles särskilt Tommy Boustedt gjort inom svensk juniorverksamhet. Att Sverige vinner guldet är snarare helt i sin ordning; de är bästa lag turneringen igenom och vinner skottstatistiken i finalen med 58-17.
Jo, faktiskt.
Enbart i andra perioden hade Sverige 22 skott mot ryska målvakten samtidigt som den svenska fick mota ett enda. I all ärlighet gör Sverige en usel match på så vis att endast ett enda mål letade sig in trots alla skott, och det först på övertid.
Svensk hockey elitsatsar redan i unga år, och bygger ett tätt nätverk mellan talangerna och redan etablerade NHL-stjärnor. Och visst sticker det i ögonen på somliga att satsningen kommer igång så tidigt, att sent utvecklade talanger har mindre chans att lyckas. Men resultatet är att världens bästa ishockeyliga svämmar över av svenska unga spelare som har cementerade positioner i några av de absolut bästa lagen. Lilla Sverige med dryga 9 miljoner invånare har blivit en betydande konkurrenskraft.
Svensk fotboll har oerhört mycket att lära av svensk hockey. Ju tidigare desto bättre.
Den där tiden på året då man får ta helg
Jag tillönskar en god jul. Och ett gott nytt år.
2011 var ett år av för mycket jobb, för lite fritid och inte tillräckligt med fotboll. Jag tar julhelg med uttrycket “ta nya tag” ringande i öronen.
Hörs snart!
Den ständigt pockande frustrationen
Jag såg andra halvlek mellan Fulham och Liverpool igår. Missade första på grund av var tvungen att jobba. Finns inte mycket att säga om resultatet (Fulham vann med 1-0), för givetvis ska Pool stänga en sådan här match tidigt och inte hamna i en situation där laget trycker på sista tio i jakt på kvittering.
Vi – jag och mina vänner som också supportar Pool – sa till oss själva i början av säsongen att i år händer det; Pool slåss på allvar om en titel. Nu på väg mot jul inser vi att senaste årens visa spelas upp återigen, med den betydande skillnaden att anfallet härförs av en tvåmetersman som kostade £35 miljoner och som, trots detta, inte gör mål. Igår dessutom ackompanjerad på visselpipa av en domare som först såg Dempsey skalla Bellamy (utan att åka ut), och som sedan gav rött kort till Spearings hårda men inte särskilt fula brytning.
Och vad gjorde Dempsey då? Det avgörande målet förstås.
Att vara fotbollssupporter handlar så sällan om orgasmiska lyckorus. Vad det handlar om är svår självspäkning och frustration.
När ska Villas-Boas imponera i Premier League?
Vad som fascinerar med André Villas-Boas är att hans Chelsea spelar så stissigt. Blev så tydligt idag mot Liverpool som spelade med en fasligt långsam och felplacerad Charlie Adam som gav bort stora ytor för Chelseas mittfält att organisera och styra mer eller mindre ohotat. Och Chelseas insatser på Liverpools mål? Det första är en pinsam försvarsmiss, det andra är, ja, det är bara dåligt: Glen Johnson tränger sig fram bland fem Chelseaspelare och placerar bollen i mål med fel fot.
Ett lag som Chelsea ska inte sakna sin centrallinje. Men de gjorde det idag, mot ett lag som till stor del stod långt ner på egen planhalva och bara väntade.
Men Villas-Boas mest fascinerande drag är att han sitter på huk. Liksom lite för tydligt och lite för ofta. Som om han vill säga något med det; Kenny! Kolla vad jag kan! Klarar du ens att böja dina knän, gubbe?
Villas-Boas är en kille som äter sina vitaminer, det ska tillstås. Men jag väntar fortfarande på att han ska imponera i rollen om ledare för Chelsea.
Svenska landslaget är lite som Charlton
Ska vi försöka att finna något spännande alls i gårdagens match mellan England och Sverige? Eller, okej, en landskamp är alltid spännande på ett rent teoretiskt plan, om inte annat för att vi kan sitta så här efteråt och ställa fullt rimliga frågor som “Chippen? Really? Him?”. Jag vidhåller dessutom att Anders Svensson, 35 år gammal, inte har i träningsmatcher att göra eftersom han rimligtvis inte kan ses som ett spelalternativ i EM nästa sommar.
Jag börjar tro att det är LAS-regler som håller kvar honom.
Ändå. Vad var intressant förutom att Erik Hamrén fick en ny chans att visa hur hans lag ibland kan vara betydligt svalare offensivt än vi helst vill tro? Jag skulle säga att England var mest intressant. De ställde ett b-lag på plan (med viss stomme intakt), ett lag där de som vill ha en plats och en chans fick visa upp sig. England kan kosta på sig en återväxtfilosofi i matcher mot Sverige eftersom – och det här är ju själva kicken – ett engelskt landslag och en engelsk publik inte blir uppjagade av en match mot oss.
Sverige är ofarligt. Lite tråkigt. Sverige en mästerskapsnagel i engelska ögon, men det finns ingen djupgående rivalitet och ingen spännande historia som i träningssammanhang får engelska fans att tänka att nu jävlar måste vi visa support mot de arsliga kusinerna från norr.
Vi må vara segerrusiga efter att ha tagit oss till EM. Men i internationella sammanhang är det svenska landslaget en gäspning. Vi är Charlton. Alldeles oavsett om Zlatan Ibrahimovic spelar eller inte. Utanför mästerskapssammanhang är mitt ointresse för landslagsfotboll intakt.
Att se direktsänd fotboll – något som går i skov
Vet inte om ni känner igen er, men kan fotboll ibland gå försvinna från radarn? Jag konsumerar stora mängder fotbollsnyheter varje dag – i olika former. Men själva matcherna, att bänka sig och följa, har hamnart vid sidan av. Därav radioskuggan.
Gjorde ett försök igår att se Stoke-Newcastle. En god vän kom över med FIFA12 i väskan, vilket gjorde att vi istället spelade tv-spel i sex timmar.
(En parentes där: skapade karriärläge med Milan. Sålde Robinho, köpte Källström, fasade ut Gattuso och Zambrotta ur startelvan och gjorde en rekordvärvning genom att lägga 40 miljoner euro på Schweinsteiger, som hittills kraftigt underpresterat).
Jag har sett blott två ligamatcher med Liverpool i år. Missade Citys målfest mot United. Kan, eftersom jag inte sett dem spela, inte säga varför Newcastle lever ett förlustfritt liv i Premier League.
Inget av det här är likt mig. Jag prioriterar mina helger oerhört hårt, och har valt bort att uppleva fotboll i direktsändning. Det känns som om någonting fattas.
(Ytterligare en parentes, ett slags punchline: säger Joakim samtidigt som han är fullt medveten om att han – just ikväll – köpt biljett att se nya Tintinfilmen trots att Champions League visas på tv).
Bortser man från alla nyanser i den här frågan återstår ett grundläggande mänskligt problem
Tack för en sommar att se fram emot
Okej då. Jag står rättad i efterhand; jag trodde inte Sverige skulle slå Holland. Visst var det hemmamatch, visst var det ett Holland som redan avancerat, visst finns det prejudikat i form av historiska svenska insatser mot starka lag i kvalet (vilket jag, om inte annat, fick en lektion om av min vän Fredrik idag).
Trots det – jag trodde inte på Sverige.
I efterhand undrar jag varför. Vi spelade ju på hemmaplan, vi har ju klarat sådana här matcher förut, och Holland – detta energiska och segerrika Holland – hade ju ingenting alls att spela för mer än en förhoppning att inte knäcka en imponerande svit utan förluster. Självklart kommer landslagshjältarna fram i det läget.
Och visst. Det svenska landslaget räcker, i mina ögon, inte till nästa sommar när det blir EM. Inte mot Tyskland, mot Spanien, en ny match mot Holland eller ens en kvartsfinal mot England.
Just nu spelar det mindre roll. Sverige är i EM, och nästa sommar blev plötsligt så rysligt mycket trevligare.
Misströstar inte att jag missar kvalmatchen
Jag missar sällan svenska kvalmatcher i fotboll. Jag gillar dem inte: Matcherna är nästan alltid ytterst tråkiga och förutsägbara och oavsett förbundskapten laboreras sällan med nya och spännande namn (trots motstånd).
San Marino. Handen på hjärtat nu. Vad handlar San Marino om? Varför ska vi spela fotboll där i kvalsammanhang?
Spelade nyss skivor på sportbar i Örebro som uppvärmning inför matchen. Ingen verkade bry sig, trots att jag spelade Labi Siffre, Candi Staton, Sylvester, en skojig mix på Boney M:s “Ma Baker”, Maxine Nightingale och Frantique (jag menar – hur kan man INTE bara älska allt det där?).
Och nu ska jag på ett tåg och åka till Stockholm under tiden Sverige bortamöter Finland. Sverige vinner givetvis. Hur kan vi tro något annat? Hur kan vi ens förvänta oss något annat?
Den dagen kvalsystemet radikalt görs om och mästerskapen klassificeras i A-, B-, C- och D-VM (eller EM), är jag den förste att applådera.