Hej igen. Det är jag, Joakim. Jag är stundom en sporadisk figur, och för det ursäktar jag generellt. Jag har också senaste kvartalet varit en sporadisk skribent, och för det ursäktar jag alldeles särskilt.
Jag har flera gånger i andra sammanhang sagt att 2011 till stor del kan fara åt helvete, och nu har det ju faktiskt gjort just det. Vilket gör det enklare att, som man gärna gör så här års, blicka framåt mot ett nytt år med nya möjligheter, och framförallt med fler bloggposter om fotboll.
För min del är det ovanligt enkelt att känna glädje idag eftersom Liverpool för bara ett dygn sedan vunnit en cupsemifinal och ångar på mot sin första titel på alldeles för länge.
Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Jag tänkte skriva om Mario Balotelli. Som inte var med på planen igår eftersom han är avstängd efter en vedervärdig attack på Scott Parker. Balotelli bedyrar själv sin oskuld, men faktum kvarstår att den stämpling som riktades mot Scott Parker är något av det otäckaste och mest brutala jag sett på hög professionell nivå på mycket länge.
Sådana här saker glöms bort. Vi minns dem, absolut, men de blir perifera händelser, något som kanske inte var så farligt, som antagligen inte var meningen, som antagligen inte ens skedde nu när vi tänker på det så här i efterhand.
Men man ser sparken. Man ser kraften i den. Man ser vad det kunde ha lett till om foten träffat annorlunda. Vassa dobbar i full kraft mot ett oskyddat huvud. Men det träffade bara nästan? Det var kanske inte meningen?
Var det i sådant fall spasmer i Balotellis ben?
Uppenbarligen fick han ett irriterat psykbryt och försökte sätta in en dold spark i en rörig situation – en sådan sak får aldrig eller ska aldrig vara annat än fullkomligt förbjudet, med kännbar avstängning som följd.
I en direkt relaterad händelse spelade Barcelona hemma mot Real Madrid igår. Upprörd stämning, hårt spel, fula kapningar, och det ständiga tugget och skriket och tjafset och bråket i storgrupp, med domaren mitt i.
När supportrar beter sig sådär mot varandra kallar vi det oftast för vad det är: rent och straffbart våld.
Men när det sker inne på fotbollsplanen heter det passion.
Vi behöver fler och avsevärt mer kännbara avstängningar i fotboll. Inte färre.
Supportrar som tror att överfallsvåld i fotboll är ett tecken på passion är som män som förväxlar erektion med passion. För att knycka en rad av Henry Miller. Amerikansk litteraturs mest sympatiskt osympatiska, egotrippade och befriande prosaist.
Åh. Henry.