Jag har haft vissa svårigheter att känna lusten att skriva om fotboll den här veckan. Vi lever just nu i en parlamentarisk situation utan självklart styre och ser att flera hundra tusen svenskar anser att SD bör få stolar att sitta på i Riksdagen. I SD:s värld ser man muslimer som ett livsfarligt hot, man vill nästan helt stoppa invandringen och ser helst att så många utomrikes födda som möjligt drar härifrån.
Är något av det här dolt? Inte alls, SD är mycket tydliga med vad de vill. Vi som läser på och försöker att förstå har avfärdat partiets politiska inriktning och ambition som ett dåligt populistiskt skämt.
Men nästan 6 procent röstberättigade svenskar ser inte SD som ett skämt. De ser dem som partiet de vill ska delta i processen att lagstifta i Sverige.
En överväldigande majoritet väljare röstade på något annat än främlingsfientliga, populistiska och politiskt sett mycket obildade SD. Vi måste komma ihåg det. Tendensen blev däremot mycket uppenbar när jag såg kameran svepa över SD:s valvaka på söndagskvällen. För där stod de unga männen (det är ju nästan alltid bara män, kolla förslagsvis genusfördelningen bland de 20 SD-politikerna som nu kommer in i Riksdagen) och skanderade hejaklackramsor i sin glädje över röstframgångarna.
Det var pöbeln vi såg. Den medvetet ointresserade och enkelspåriga pöbeln som vill härska genom att söndra. Där komplicerade frågeställningar är ointressanta att diskutera, och där SD:s förenklade budskap som hittar fiender att sluta upp mot (muslimer, den etablerade pressen, politiker som inte ”förstår hur vanligt folk tänker”) är lätt att ta till sig.
Läs artikelkommentarerna på tidningarnas hemsidor. Där har SD-anhängarnas syn på Sverige tolkningsföreträde. Vad media än rapporterar kommer det ner till två simpla motargument: “bara SD vågar säga hur det egentligen ligger till med integrationspolitiken” (vanligaste ordet är “massinvandringen”, ett retoriskt sett mycket smart ordval) och “redaktionerna är fega som bara svartmålar SD”.
Att inget av argumenten innehåller ett enda spår av sanningshalt är, i det här fallet, skitsamma. För när pöbeln bestämt sig krävs det något formidabelt för att ändra deras syn på världen. Vår kollektiva skam är att vi inte på allvar talat med SD:s företrädare och misslyckats att tala till dess väljare. Därför får vi välkomna pöbelns politiska företrädare till Riksdagen.
Pingback: Utan Skam i Kropparna - Pausen är över – nu börjar vi på allvar
Minoritetsregeringar är inget nytt och snarare en tidningsrubrik än en riktig oro.
SDs stöd är däremot något helt annat. Det som skrämmer mig mest är inte att de sitter i riksdagen utan att så många unga ser SD som ett vettigt alternativ. Skolvalen är skrämmande.
Pingback: Ibland blir det så svårt att älska fotbollen « Kulturtanten och velourkillen